Morgonstund

 
 
Jag vet inte hur jag ska formulera mig när jag ska skriva att jag mår bra. Fingrarna glider inte naturligt över tangentbordet.
 
I onsdags ringde klockan 07:15. Jag var trött och ville somna om, men i det yrvakna tillståndet kom jag ihåg hur mycket jag hade att stå i, så att somna om var inte ett alternativ. Jag steg upp. Tog dom två steg som krävs för att kunna dra upp gardinen. Utanför fönstret såg jag snöflingorna falla. Det var fortfarande mörkt så gatan lystes upp av det vackra ljuset från gatlyktorna utanför mitt fönster. Allt var så harmoniskt. Så tyst. Det kändes som att jag befunnit mig i en snöglob som skakats och skakats och nu äntligen var den still så jag fick se snön långsamt falla över hustaken. För en stund blev jag handlingsförlamad. Allt var så vackert att jag inte kunde slita blicken. Jag ville att den där känslan skulle sugas in i varenda nerv och stanna där förevigt. 
 
Jag tog en varmdusch och skrubbade rent hela kroppen från topp till tå. Jag smörjde in mig i mandelolja, tjocka hudkrämer och en skvätt av min favorit parfym. Jag tog den här bilden i ett desperat försök att fånga en morgonstund som nästan upplevdes som helig. Den är inte ens hälften så vacker som det var där och då, men den kan ändå hjälpa mig att minnas. 
 
Sakta lät jag mig sjunka ner i sängen. Jag läste två kapitel ur Gösta Berlings saga samtidigt som jag såg snön fortsätta falla i min ögonvrå. Alla måsten för dagen kändes långt borta. Alla problem utan lösning som tyngde mina axlar lättades för en stund. Stressen som fått huvudet att koka gled undan och jag tillät mig själv att bara få existera. Ingen som såg, ingen som hörde. En kropp och ett sinne som kändes rent efter veckans slit, släng och stress.  Det enda jag behövde veta där och då var att jag andades. 
 
Snön regnade bort samma eftermiddag. Fem timmar senare satt jag på biblioteket och paniksvettades över hur svårt det var att börja skriva på tentan. Men någonstans vet jag att den där stressen, ångesten och knegandet mer eller mindre alltid kommer vara en del av mitt liv - för det är ju livet. Skulle varje sekund vara underbar hade livet varit outhärdligt. Nej - det som behövs är balans. Och just nu, här och nu, har jag hittat någonslags balans. Jag bor i en stad jag älskar som alltid kan hålla mig sysselsatt om jag behöver det, men också erbjuder mig möjligheter att bara slappna av. Skolan är intressant och för första gången sen gymnasiet känner jag att jag brinner för någonting igen. Inspirationen bara slängs på mig från alla olika håll och jag måste konstant gå omkring med mobilanteckningarna uppe så jag hinner fånga alla idéer. Människor runt omkring mig utmanar mig, motiverar mig och lyssnar på mig. Jag känner mig både sedd och förstådd.
 
Och skit sker, så att säga. Jag stressar över tenta pch teaterjobbet jag har utöver det. Jag försöker bolla ett socialtliv samtidigt som jag är trött och fullbokad. Ibland gör jag felsteg och det finns relationer jag önskar att jag kunde vårda bättre. Min gamla prestationsångest ligger kvar och spökar i tid och otid. Min mage är orolig och ibland sover jag och äter dåligt. Efter dåliga nätter kan jag vakna på fel sida och ibland kan jag bara gråta över livets jävla orättvisa. 
 
Men - jag har balans. Allt det där som är jobbigt i livet går att hantera för jag har det där fina och bra som väger upp. Regeln och undantagen har bytt sida. Dom bra dagarna är fler än dom dåliga. 
 
Jag måste skriva inlägg när jag mår bra för att kunna gå tillbaka och läsa under dåliga dagar.  
 
För ibland uppstår dom där ögonblicken i guld då jag tillåter mig själv att bara få vara lugn och glad. Titta på snön som faller och bara andas. 
 
0 kommentarer