Tre förändringar 2017

Ett 
 
Mitt hår har växt. Under de senaste två veckorna har det hänt tre gånger att mitt hår har kommit i kläm eller fastnat under människors kroppar. Förra hösten bestömde jag mig för att låta det växa ut och det har jag också låtit det göra - till viss del. I början av året rakade jag undercut och sidecut - bra beslut. 
 
Jag sa till min syster förra gången hon rakade det att jag har "en bra frisyr för någon som har ett behov av drastisk förändring." Jag behöver varken ta kökssaxen eller rakapparaten och göra mig av med alltihopa, det räcker att gå lös på luggen och i nacken. Tur är väl det, för annars hade jag aldrig haft orken till att bara låta det växa utan att pilla. 
 
Det där har jag tänkt på en del - är jag en person i behov av drastsika förändringar? Bortsett från människans så att säga "behov av rutiner". Är jag rastlös? är en fråga jag gärna vill ha svar på under 2018. Jag har delat mig själv i den här frågan. 
 
Två 
 
Under året har jag ristat in två ting i bläck som kommer sitta där tills jag dör. Det är en väldigt tillfredställande tanke på ett obehagligt sätt. Jag har valt att ha det där. Jag gillar motiven och kan i dagsläget inte se en anledning till varför jag skulle vilja ta bort dom. Folk få säga vad dom vill om tatueringar, ärligt talat ser jag ingen större skillnad mellan dom och diverse är jag har på kroppen. Allt berättar sin historia. 
 
Tre 
 
Jag har i princip slutat bära bh. Vissa plagg kräver det tyvärr, men dom plaggen är sällan mina favoritplagg. 
 
Det är en av de där förändringarna som bara blir utan att jag tagit ett aktivt val. Små bäckar blev en flod. Dyra priser, min rygg mådde bättre och jag kan inte beskriva det - men jag känner att jag får mer utrymme när inga skavande band håller mig tillbaka. 
 
Till en början tyckte jag att det var obekvämt att kramas utan bh. Det kändes som att den andra personen kom mig för nära. Denna idé har nu också flugit sin kos. Ger jag en kram och personen jag kramar blir obekväm av det faktumet att jag inte har någon bh, då är det nog ingen person jag vill krama iallafall. 
 
 
0 kommentarer

Året var 2017 och det var såhär jag tänkte

Detta året har varit en resa som inte liknar något annat jag tidigare upplevt i mitt liv. Jag har alltid kallat livet en berg-o-dalbana, men innan i år visste jag inte vad jag pratade om. 
 
Den största av lärdomar jag kommer bära med mig från året är hur tiden springer och läker. Jag kan knappt fatta att jag för mindre än ett år sen var på botten och att jag nu mår så bra. Där och då kunde jag inte släppa tanken på att det var ett tillstånd jag aldrig skulle kliva ur. Jag var rädd att föralltid vara den ledsna Maja. Att framför mig bara väntade år och år av olycka och jag kunde inte se poängen med nånting. Varför skulle jag fortsätta igenom detta lidande när jag inte såg något ljus i tunneln? Men nu vet jag att tiden kan gå så fort och att ibland är allt som behövs just distans. När du befinner dig mitt i någonting är det svårt att se på det objektivt. Ibland behövs det kilometer och ibland behövs månader. Och oavsett hur dåligt du mår så är det ändå värt att hålla ut, får ingenting - inte ens det värsta av känslor - varar förevigt. 
 
Jag vet att det är klyshigt att säga att "folkis förändrade mig", men jo. Det är sant. Jag är en annan människa nu en den jag var på gymnasiet. Jag är mer öppensinad, har mer balans och vet mer vad jag behöver för att kunna stå stadigt. Efter många felsteg och övertramp är jag nu bättre på det sociala spelet och relationer. Jag kan nu bättre förstå mitt behöv av att omringa mig med människor som får mig att känna mig värdefull, respekterad och förstådd. Så många år jag spenderat (och kommer spendera) i den där tystnaden jag kliver in i när mitt psyke talar om för mig att jag inte är tillräcklig. Jag var van vid att hålla käften, men nu håller jag inte längre käften. På festen är jag inte rädd för att hälsa på nytt folk, jag har en mer positiv inställning till andra människor och olikheter och jag vet nu att en relation är ett delat ansvar. 
 
Året har varit framtidsångest. Jag känner ständigt pressen att veta vart jag vill, sikta mot ett mål och så småningom "springa i mål". Jag har hoppat mellan olika val och känt mig strypt av min omgivning - fast att dom bara "vill mitt bästa". Nu känner jag att jag är tillbaka på min riktlinje. Jag vet lite mer vad jag vill och vad jag inte vill. Jag försöker att inte hetsa mig igenom beslut och försöka fatta att det är mer än okej att vara 20 år och inte ha en aning om hur framtiden kommer se ut. 
 
Jag gick från ö-liv i en by på 800 pers till Sveriges näst störtsa stad på över en halvmiljon invånare. Nu kan jag lägga handen på mina egna axlar och strycka mig över nacken och iallafall konstatera att jag behöver storstaden. Pulsen. Rörelsen. Människorna. Kanske att jag i framtiden tänker annorlunda, men just nu känns det som en omöjlighet att flytta ut "på landet" igen. 
 
Senaste halvåret har fört med sig inspirationen. Så mycket jag vill göra, skriva, måla, sätta upp och konstruera. Jag känner mig mer motiverad än någonsin. Jag har också börjat våga lita på mina egna idéer och visoner.
 
 
0 kommentarer

Året var 2017 och detta var va jag gjorde

(null)

 

Dålig början på året. En vecka hemma som var mysig och krävande. Firade Gabriel och Dorians 3 årsdag, skulle pröva juicedetox men svimmade efter 12 timmar, hade panikångest under hela flygresan till Gotland och hade vad som kändes som dom tre värsta timmarna någonsin. 

 

Sen fortskred januari och som jag minns det var de mörkt och kallt 90% av tiden. Jag läste böcker, åt aprikoskräm, åt Ipren och levde i mjuka kläder som inte satt för tight. Vet att jag en dag i ett läge av desperation då jag legat i sängen och gråtit hela morgonen klev ur sängen och åkte in till Visby för att köpa ett våffeljärn. 

 

Det var helt enkelt en mycket dålig start på 2017. 

 

(null)

 

 

Februari var inte mycket bättre. Vi tittade på Mello och försökte pigga upp varandra i hopplösheten. Jag tvingade min lillasyster att komma och hälsa på mig. Det var mysigt och nödvändigt att ha henne hos mig. Vi stekte pannkakor och såg på Tarzan. 

 

Mesta delen av tiden spenderades framför filmer och serier. Mys, försök till lugn och en gnutta hopp. 

 

Särskilt vill jag minnas Moulin Rouge kvällen jag höll i. Våffeljärnet kom till användning, dans blev de och efter en hel del vin kunde jag glömma den där ångesten för ett tag. 

 

Februarilovet innebar återhämtning, catch up med vännerna på hemmaplan och ett besök på konstmuseet där det var fullt med Mumin. 

 

(null)

 

 

Mars började med ett nytt slag i magen. Att återvända till Gotland var alltid de värsta. Kylan och ångesten i att jag slösar bort min tid på något jag inte ens mår bra av. Jag fick iallafall uppleva ett trevligt 8 mars då vi tågade genom Visbys gator. 

 

Jag kom i en sista djup svacka innan de vände till det bättre. Jag satt hos kuratorn och sa "jag är stressad, jag har konstant ångest, jag kan inte sluta gråta, jag kan inte sova. Finns det inget lugnande jag kan få?" och kuratorn föreslog kamomill te. Jag var så arg och ledsen att jag ringde mamma och grät när jag sa att jag vill åka hem för jag klarar inte av de. 

 

Men - jag klarade det på något vis. För några dagar senare var jag på festivalen Ö-grad, läste dikter på en uppläsning och kände långsamt att våren började komma. 

 

(null)

 

 

Och så var våren kommen! April! Jag lämnade Gotland efter ett textsamtal i solen och sandaler nere vid havet. Jag åkte hem och drick öl i gbg värmen för att sen besöka den nyköpta sommarstugan nere i Melbystrand. 

 

Jag körde ner bilen till Gotland. Det var en väldigt konstig och lång bilresa. Jag åkte ensam tvärs genom Sverige. Skrekgrät för mig själv ut i skogarna utanför Kalmar för att därefter sansa mig och sitta tre timmar och lyssna på poddar på färgan. Kom till ett kallt och halt Gotland som var dimmigt och mörkt - färgan var framme 11 på kvällen. I rädsla över att inte kunna se framför mig så körde jag i 50 hela vägen till Fårösund. Kom fram vid typ halv två. Trött och utslagen grät jag en skvätt för att sen somna som en stock. 

 

Vi planerade antologi, promenerade runt på Fårö och jag började skriva på Isbjörnarna. 

 

Men det bästa av allt - Gotska Sandön. Jag var så nervös innan och trodde det skulle bli piss, men så fel jag hade. Gotska Sandön var ett paradis. Vi utforskade ön, drack vin medan vi fick höra myter om folket som bott på ön, vi badade i fyrvaktarnas bastu för att sen springa ner i havet- detta var så häftigt. Vi klättrade upp till toppen av fyren, åkte bak på en pickup, såg havsörnar, såg majbrasan nere vid havet och spenderade kvällarna tillsammans när vi lagat mat ihop. Varje kväll sov jag gott och tryggt och varje morgon ville jag upp och må bra. Från att ha levt i fyra månader i något gränsland till depression så kom äntligen min vändning. 

 

(null)

 

 

Maj månad. Jag insåg att det inte var lång kvar av Gotlandsperioden och detta gjorde att jag tog vara på varje sekund för även om jag mått dåligt, så är Gotland fortfarande en vacker ö och människorna i min klass var så fina och snart skulle allt ta slut. 

 

Jag hade ju bil nu så utflykter blev de. In till Visby och ut på Fårö. Jag var gladare och lugnare. Vi drack en del vin och lagade god mat ihop. På eftermiddagen satt vi i solen, drack folköl och läste. Den där glada Maja var tillbaka. Särskilt tydlig var hon när vi tog bilen till blå lagunen för ett spontandopp eftersom det var 16 grader i luften och sol. 

 

Sen blev det Riga! En vecka av alkohol varje dag, billig mat och vackra byggnader. Vi besökte en ölfestival, såg Anna Karenina som balett, besökte konstmuseum, låg i gräset, prövade alla olika drinkar och åkte cykeltaxi. Det var en fin vecka som gav mig många positiva minnen att ta med från mitt år på folkis. 

 

Gotland avslutades med ett besök på ett krukmakeri och en lång och ensam biltur hem. 

 

(null)

 

 

Lagom hemma till andra lång dagen och Pride! Vi festade i pridestyle fram till gryningen och jag njöt till fullo av att vara hemma igen i mitt glada och goa Göteborg. Det var sommar och jag började hitta tillbaka till mig själv. 

 

I mitten av juni lyfte planet till Paris. Under fem dagar bodde vi i Montmartre. Vi gick i katakomberna, besökte vackra kyrkor, satt nedanför Eiffeltornet, åt god mat på uteserveringar, festade i pigalle och såg Versailles slottet. Sen spenderade jag fem dagar ensam i Paris. Jag var på Louvren och ett annat konstmuseum för att se Picassos verk - som jag förälskade mig i. Mina två finaste minnen: när jag satt och läste Allt jag inte minns i Luxemburgskaparken. Det var så himla varmt, jag väntade på att få checka in på mitt nästa hotell och parken var så vacker. Byxorna mina var trasiga och jag måste luktat förfärligt mycket svett - men jag njöt ändå. Men så shoff. Blev jag bajsad på av en fågel och jag börja gapskratta. För där satt jag ensam, bajsad på, i stekhet värme, i en stad där jag inte talade språket, där allt jag hade rymdes i en kånken - och jag var så jävla lycklig. 

 

Minne nummer två: jag, nytatuerad, apelsinsaft över händerna, pain au chocolate, Seine och en perfekt utsikt över Eiffeltornet. 

 

(null)

 

 

Juli var mindre roligt och blev mer en månad av fram och tillbaka. Jag landade i att bo hemma i Alingsås igen och de kändes konstigt och besvärligt. Jag jobbade i hemtjänsten och varje dag kändes som en plåga. Pendlade ner till Melbystand några gånger. Stickade en filt, låg i hängmattan och kände mig allmänt post-Paris och Gotland. Många tankar i skallen samtidigt som kroppen bara utförde det som behövdes bli gjort. 

 

Hängde i Göteborg. Drack öl och gick ut för lite dans. Avslutade juli med Håkan på Ullevi från kassa platser och med halvtråkigt väder. Men Håkan på Ullevi är ju alltid Håkan på Ullevi. 

 

(null)

 

 

Augusti och jag jobbar två veckor till i hemtjänsten. Det blir way out west där jag jobbar som funktioner. Är uppe från 23 till 04 där mitt jobb är att hjälpa folk till bussar och taxibilar. Jag fryser så jag skakar, får ont i ryggen och är så jävla trött när jag tvingas sitta på donken i två timmar i väntan på morgontåget. 

 

Övriga två dagar ser jag Silvana filmen, Regina Spektor och Lana del Rey. Har ont i ryggen men dansar ändå loss en kväll på Pustervik. Efter helgen är jag trött och sover i tolv timmar. 

 

Besöker ett spa i Varberg för att vila upp mig lite för att veckan efter det packa mina prylar och flytta till Göteborg. Jag bor nu inneboende vid korsvägen. Är nöjd men fett nervös. 

 

Åker ner till Malmö för det trevliga sällskapet. Ser möllan och drar en dagsutflykt till Köpenhamn. 

 

Ångest och nervositet. Pirrigt att börja skolan. Tycker att jag har för mycket fritid, känner mig ensam och klättrar på väggarna. 

 

(null)

 

 

September och jag spenderar dagarna på skolan och fem kvällar i veckan på diverse olika barer. Går på teater och letar sammanhang. Läser pjäser och ser The square som förövrigt är den bästa filmen jag sett i år. 

 

Lite "ny skola" ångest blandat med prestationsångest. 

 

Lite av en slump kommer jag in i Silver dollar Hotel projektet. Jag går på kollationering där det äts smörgåstårta och dricks vin. Drömmen om att faktiskt kunna jobba med det här väcks till liv. 

 

Bokmässan träder in. Demonstration mot nazister efter en utekväll med dans på Världskulturmuseet. 

 

(null)

 

 

Oktober hits. Rep och fix med silver dollar varvas med skola. Jag spelar biljard, dricker öl och tycker att jag börjar komma in i gbgpulsen. 

 

Vi tar tåget upp till Stockholm och spenderar en helg med att göra inte särskilt mycket. Hänga i stan, gå ut och dansa med rödvinsgråten i halsen, se Anna Karenina igen, fast den här gången som teater på dramaten. Går i gamla stan för att sen tatuera mig. 

 

Avslutar oktober med lite halloween och ett kyligare gbg i sällskap av min nyfunna kärlek radioteatern. 

 

(null)

 

November och skolan är så intressant. Jag älskar lektionerna och ser alltid framemot nästa tillfälle. Det är med lätta steg jag kliver upp på morgonen och traskar iväg för att få två timmars kunskap uppkört i ansiktet. 

 

Mörkret och kylan lägger sig och med den också min lust att vara spontan och ute på stan. Kvällarna läggs på Silver Dollar rep som börjar kännas påfrestande. 

 

Rikard Wolff dör och jag gråter och dricker rödvin på en öppenrepetion på folkteatern i hans ära. 

 

Jag fyller år mitt i den intensiva repveckan. Jag tar kvällen till att fira genom att se Den Fule på folkteatern och sen sitta och dricka öl. Jag väljer att inte göra något större firande. Dels för att jag är trött, stressad och upptagen, dels för att själva tanken på att styra upp någonting sådant ger mig huvudvärk. 

 

(null)

 

 

Det blir december och premiär för silver dollar hotel! Jag är alltså både regiassistent och körmedlem (vilket egentligen är en dålig combo). Efter helgen är jag trött - men spektaklet har bara börjat. 

 

Tre veckor med långa dagar i skolan då vi går ungefär 6 timmar varje dag. På kvällen spelar vi föreställningar och jag går på högvarv från morgon till kväll. Första veckan funkar det och andra veckan är jag på bristningsgränsen. Tredje veckan har vi spelat klart förställningarna och jag är helt slutkörd. Jag går på reserv energins reserv energi och är mest bara trött och grinig hela tiden. 

 

Föreställningarna gick bra. Trots att silver dollar har varit mycket och jobbigt för mig på olika sätt så har jag ändå lärt mig mycket och är tacksam för det jag kommer bära med mig. 

 

December har varit mycket stress. Föreställning kombinerat med skola alla dagar i veckan har varit tufft. Jag har haft dåligt samvete över att vara så otillgänglig för mina nära och kära och stressat på inför jul. 

 

Men - ett bra avslut för den här terminen fick jag i onsdagskväll. Vi såg Gösta Berlings Saga på stadsteatern och det var en av de bästa föreställningarna jag någonsin sett. Efter tre veckor konstant rörelse var det underbart att bara få sätta sig ner och fokusera ett tag. 

 

Julen firades hemma med go mat och lugn - förutom att internet och tv la av dagen innan julafton. Men men, de bidrog till att sällskapsspelet fick ta över.

 

Rolig juldagsutgång. Nu ska jag skriva klart min sista inlämning för den här terminen och förhoppningsvis fira ett kanonnyår. 

0 kommentarer