Har du en rygg

Har du en rygg så är du en bok vars sidor jag vill läsa.
I sprickorna på dina hälar ser jag marken du gått på. Den plastiga heltäckningsmattan i ditt lekrum där du lärde dig att gå syns på dina trampdynor. Smutsen mellan tårna hos ett barn om sprungit barfota sen sitt första steg.
På ditt knä ser jag ärret från första gången du föll. Det är otäckt, minst sju centimeter långt, men inte längre ömt. Från kant till kant går det i en ljus lila nyans som döljer bokstäver i sitt gap. Här läser jag och ser för mitt inre öga hur du såg ut då, när allt var trasigt och din lilla värld var dränkt i blod och tårar.
När du klär av dig för mitt öga lägger du dina händer över dina lår och i rörelsen berättar du att du skäms. Där finns gropar i fasaden du inte vill att jag ser. Rosa bleka sträck som går över låren och upp på magen som små floder dit ritade på din hud. När jag låter min hand följa dess ström säger du att du hatar dom. Hur floderna inte borde få finnas. Hur du önskar att groparna inte fanns. Under ytan känner jag styrkan från de muskler som burit dig. Tagit dig med på alla äventyr och låtit dig springa i gräset. Jag säger att jag älskar dom, dina lår är starka och vackra när du låter mig vila mitt huvud på dess yta.
På din bröstkorg lägger jag min kind och hör livet slå innanför skölden av hud. I hjärtslagen hör jag namnen på alla människor du älskat. Ditt hjärta slår för dom som funnits, ditt hjärta slår för mig och ditt hjärta slår för alla dom människor där ute på gatan som du ännu inte upptäckt.
Din rygg är inte längre rak. Du har burit vintergatans alla bördor på dina axlar och jag kan se det på din krokiga hållning. När jag läser alla berättelser mellan dina ryggkotor kan jag inte låta bli att undra vart all din styrka kom ifrån. Hur orkade du bära så många människor och då samtidigt klara av att bära dig själv? 
I dina handleder ser jag människans ondska. Här går rakbladsvassa ord genom din hud och jag läser om dom gångerna då du nästan inte orkade. Där fanns antagonister i ditt liv som nästan vann. Hjärnspöken som plågade dig, människor som högg dig och en värld som inte tog emot dig. Men nu är sträcken på din hud bara blekta ärr och en påminnelse om tiden som gått och såren som läkt.
När jag tar ditt ansikte mellan mina händer ser jag hur dina läppar formar lyckan. Bara en människa vars resa burit med sig så många vackra upplevelser där skrattet fått ta över befälet kan åstadkomma ett sådant leende. Trots svåra tider har du låtit hoppet vara din kompass som styrt dig genom livets äventyr. Jag låter mitt finger glida över dina läppars konturer och känner hur ditt skratt känns mot min hud.
I dom fina linjerna runt dina ögon läser jag sidantalen. Där finns så många år som passerat och så många berättelser att ta del av. I dina ögon vilar ett lugn som bara finns hos den som vet hur det känns att leva.
Du är boken jag aldrig kan lägga ifrån mig. Jag kan läsa dig så många gånger och alltid upptäcka nya ord och bokstäver som gömt sig i din hud. Hela ditt liv står skrivet i ditt skin och jag ser det som ett privilegium att få läsa dina ord.
0 kommentarer

18 år

 
 
Det känns som att jag i varje "livsresumé" börjar med att säga - Året har varit en känslomässig berg-o-dalbana - men jag har nu efter fjärde året konstaterat att det är nog livet (eller jag?) som är en känslomässig berg-o-dalbana. 
 
Åldern 18 för mig i tre ord skulle vara - förändring, tårar och livskris. 
 
Förändring: Jag har aldrig tidigare (vad jag minns) upplevt så många "Första gången" upplevelser. Första lagliga ölen, första flytten, första flygresan, första riktiga jobbet och första ensamma bilturen. Året har varit fullt av både negativa och positiva förändringar. Det största av allt som hänt i år är studenten och det är ju en förändring som heta duga. Lämna bekvämligheten i tre års rutin och där med också allt som ingår. 
Jag har också genomgått en inre förändring. Genom alla yttre förändringar och upplevelser har jag som människa blivit någon ny. Någon jag inte är helt säker på om jag trivs med eller inte.. åh vad jag inte är känslomässigt stabil för att skriva om mig själv på ett djupare plan just nu. Men ja, utan att säga för mycket - 18 åriga Maja har burit på mycket och jag hoppas att 19 åriga Maja ska välja att fortsätta gå mot rätt håll. 
 
Tårar: Gråt. Hysterisk-gråt. Glädje-gråt. Panik-gråt. Framtids-gråt. Förvirring-gråt. Seprations-gråt. Berörings-gråt. Hat-gråt. Kärleks-gråt. Farväl-gråt. Döds-gråt. Sämst-gråt. Ångest-gråt. Konst-gråt. Super-gråt. Köld-gråt. Tårarna har flödat så mycket i år åt alla håll vid alla tillfällen. Jag har fått två nya rynkor efter att ha gnuggat mig så mycket runt ögonen. Rödsvunllna och mascara lite varstans. 
 
Livskris: För ett år sen hade jag en plan - jag skulle bli skådespelare. Nu har jag ingen plan. Massa planer. Vem är jag vad vill jag hur ska allt bli. 18 åriga Maja har i varje vaken sekund varit på jakt efter sig själv. Letat i varje del av sig själv men hittat ingenting annat än fler frågor. Vem vill jag vara vem har jag varit hur ska jag överleva. Har alltid trott att "när en blir vuxen har en koll på allt" men nähä då, 12 åriga Maja hade skrattat åt hur lite jag begripper. Allt är komplicerat, men kanske är det bara jag som gör det komplicerat. 
 
18 år. Den känslomässiga berg-o-dalbanans klimax (eller?). Jag har varit så jävla uppe i det blå men också störtat ner i marken så hårt att jag slagit sönder varje liten bit av mig själv. 
 
19 åriga Maja, jag önskar dig all lycka till. 
0 kommentarer

Fallet

Jag höll masken så hårt att den blev en del av mitt skinn. 
Jag tog av mig den 
och du såg. 
0 kommentarer