Söndagsångestens återkomst

I en skrivargrupp på facebook såg jag ett inlägg där någon lagt till en text från någon bok jag inte har orken att kolla upp, men det var något i stil med "brev till en diktare". Texten innehöll det där med självtvivlet i sitt skrivande och det författaren ville få sagt var att skriva ska komma innefrån och det ska vara som ett måste för att överleva. För fem timmar sen scrollade jag förbi. För fem minuter sen plockade jag upp datorn med känslan av att jag måste få skriva något osammanhangande och obegripligt och ärligt för annars kanske jag drunknar i madrassen. 
 
Men jag kan inte skriva. Eller jo jag kan skriva nonsens, men orden som bränner på insidan av revbenen kommer inte fram. Dom där känslorna som mänskligheten inte funnit några bra ord för. Den där känslan att vilja springa in i en vägg eller låsa trettitusen lås. Helt plötsligt är världen så jävla stor och det finns så jävla många människor och jag inser att om jag går upp och går till skolan imorgon eller ej inte spelar någon som helst roll för någon annan än mig själv. 
 
Jag scrollar genom kontaktboken, facebookchatten och smskonversationerna och jag vet att jag inte vill vara ensam. Men att höra av sig till någon är inte ett alternativ ändå för är det något jag lärt mig av de senaste åren av existens så är det att hålla det för sig själv. Och kanske skriva av sig lite på en blogg på ett kryptiskt sätt där du inte behöver stå för något, se någon i ögonen eller lägga något ansvar på någon. För någon finns inte. 
 
För några veckor sen tänkte jag att det första jag skulle göra som statsminister skulle vara att ta bort den här bloggen. Jag måste ju vara helt galen som är så personlig. Eller jag är egentligen inte alls personlig. För jag skriver ju nästan ingenting om vad jag har gjort idag eller vad som händer i mitt liv eller sånt. Jag är bara anonymt privat. Skriver om hur jag mår. Fast bara alldeles för mycket. Men gud nu kräks jag nästan i min egen mun av äckel av mitt eget sätt att formulera mig. Varför delar jag med mig. Kanske ska ta bort bloggen nu och bli en igensluten mussla som inte kommunicerar på internet förutom min instagram som har no soul. 
 
Fast att ta bort bloggen skulle inte gå. Jag har haft en blogg på ett eller annat sett dom senaste sex åren(okej wow crazy men sant) och utan en blogg vet jag inte vem jag skulle vart. För jag skriver verkligen 90% nonsens. Som precis just nu. Och det är det jag måste få göra annars exploderar allt i ett virrvarr. Jag kan inte skriva privat till folk. Jag kan inte skriva dagbok. Jag kan skriva på en blogg med nästan icke-existerande läsare. Hjärnan måste bajsa lite och det här är ett damn fine utedass där jag får vara ifred. 
 
Åter till nuvarande status. Tror jag har panikat färdigt inför morgondagen nu. Borde gå och lägga mig. Men hjärnan är fortfarande lite snurrig och fingrarna lite skakiga så ska nog se någon kort dokumentär om något jag inte bryr mig särskilt mycket om. 
 
Lyssnar på Mia Skäringer och Anna Manheimers podd (tips tips) och där pratade dom i senaste avsnittet om hur det är att vara känslig och utsätta sig för känsliga saker. Ibland är det nice men ibland blir det bara alldeles fär mycket. Som med musik. Får komma på mig själv ganska ofta med att inte lyssna på för många deppiga låtar på rad för då bli jag helt gråtig och krossad. Som typ nu får jag ABSOLUT INTE se någon sorglig film eller annan typ av känsloväckande film som kommer få mig att känna för mycket. Behöver Använda något som lugnar. Inga kraftiga vågor som slungar mig in i väggen. 
 
Börjar alltså skolan imon. Fy fan. Jag som varit så taggad och nu sitter jag här med en klump som går genom spottkörteln hela vägen ner genom magen. Har försökt få ordning på det lilla livet genom att försöka vara en duktig kabrat. Göra budget, läsa läxa och göra storkok. Men så fort punkterna på the to do list tog slut fick jag tid över till att gråta. Men innan jag påbörjat min to do list hade jag lust att gråta för att jag hade så mycket att göra. Är det detta som är the circle of life? Bara undrar. 
 
 
0 kommentarer

Krånglar till det självklara

Brist på KaSam. Brist på tillhörighet jag skriker SLÄPP IN MIG. Jag förstår att det finns en anledning till att jag inte kommer in. Tänker att det bara är en dålig tid. Bara en tid då många saker händer på en gång. Jag minns att jag tänkte att livet tog slut efter studenten. Nej det var bara stabiliteten. Det här ska vara åren jag pratar om som gammal. Perioden då allt var möjligt för jag var ung vacker och älskad av alla men det känns inte så. Det känns så fast motsatsen. Fel ful och hatad av en klar majoritet för som redan konstaterat är jag en som tittar på utifrån. I ett akvarium. Jag är en fisk. Simmar omkring och betraktar dom knäppa människorna utanför min tank. Är inte medveten om vattnet. Är inte medveten om att jag har drunknat. Ligger platt på sanden och väntar på att någon ska dra upp mig. Väntar på att någon ska ge mig lite mer anledning att kliva upp ur sängen. Vill inte kliva upp för min egen skull. Vill leva för andra människor. Vill att andra människor ska se mig och be mig följa med ut och dansa. Dessa människor ska inte tycka synd om mig. Allt är på fria villkor utan några lån eller tillfälligheter som håller oss samman. Jag vill se driv och passion. Eller det behövs inte. Jag vill att någon ska ringa och fråga vart jag är vad jag gör och varför jag inte kommer hem när det är mörkt. Jag skulle svara att jag inte kommer hem för att jag inte hittar dit. Borttappad och kvarglömd i en hittegodslåda på hundraelfte våningen i ett hus långt ute i skogen där ingen bor. Kallt ruttet och ensamt men med åren har jag lärt mig att trivas. Allt som krävs är nyponsoppa och starka bedövningsmedel som får mig att glömma bort att jag är en eremit. Dömd till evigt lidande i evig ensamhet. Tills en dag då någon knackar på min dörr och erbjuder mig ett handtag famntag klapp eller kyss. Och jag svarar klapp för jag vågar inte kyss vågar inte slänga mig in i en massa känslor som innebär en relation där jag är den som bryr sig mest. För det är det jag gör. Lagar maten till ingen som kommer hem. Försöker att inte bädda sängen för att inte bli besviken när alla jag älskar har funnit någon som är bättre på känslohantering. Någon som inte gråter till alla låtar som spelas på radio. Någon som inte är en belastning för ryggen och hjärtat. Helst ska det också vara någon som är vackrare att titta på och bär på betydligt lättare sinne. Jag önskar jag var en sådan som inte krånglar till det självklara. Jag har ju tryckt in ditt nummer varje dag sen vi sågs sist men trycker aldrig grön lur för tänk om jag stör dig i ditt mycket vackra liv där saker glider in på silverfat. Där allt är gjort av roséguld och du som ligger lyckligt på en sammetskudde med diamanter i håret. Hur kunde jag vara så dum att jag tror att du kommer ihåg lilla mig. Jag som skar sönder dina visioner och tog död på dina guldfiskar. Alla runtomkring oss hatade mig för jag var inte en i klubben. För att gå med i klubben krävdes någon slags värdighet och min värdighet har jag tyvärr sålt för ett rimligt pris straxs efter min födsel. Den var ändå ingenting för mig. Jag går med på allt. Ni får böja min ryggrad åt vilket håll ni vill bara jag får vara med och leka på svartklubbarna. Häll er öl över mitt bröst så det blir som ett dopp. Efter alla som sårat mig dvs gett mig vad jag förtjänat så behöver jag få bli pånyttfödd. Med min nya kropp ska jag springa över ängarna och leta efter grenar där jag kan snubbla. När jag faller till backen ska jag tänka på dig och undra varför du aldrig hörde av dig. Jag ska tänka på dig och undra varför du slutade bry dig om mina åsikter. Jag ska tänka på dig och undra hur din hand ser ut när du vinkar adjö till vårt gemensamma liv. I min sista tid där jag ligger döendes ute på ängen ska jag fortsätta undra vad det var jag gjorde för fel.




0 kommentarer

Från kurslitteratur till sanatorium

Såg mitt schema. Såg min kurslitteratur. Fick panik. Mådde illa. Gick och la mig. 


Jag har på senaste tiden blivit otäckt medveten om att jag inte kan prata. Jag pratar alldeles för dialektalt, tungan hinner inte med tankegången, pratar alldeles för högt eller mumlar obegripligt och felsägningar gör jag minst tre gånger i varje samtal. Tidigare idag googlade jag om afasi var något en kunde lida av utan att en har fått en hjärnskada. Svaret som jag kunde hitta var nej. Vart är min dumstrut? 

Hur jag kom in på det här var ett snedsteg i rätt riktning. Det jag egentligen tänkte skriva om är att jag gradvis förlorar tron på mig själv. (Känner att den här bloggen slutar leverera överraskningar?) Det som grep mig och gjorde ont när jag såg dom många dagarna var skräcken att jag kanske inte kommer klara av det. Så många böcker, tentor, redovisningar och analyser som ska göras av lilla mig. Jag som inte ens kan prata så att folk begriper. Mitt ordförråd kommer inte räcka till. Åh jisses. Luft. 

Allt blev väldigt verkligt. Jag hämtar min nyckel om två dagar. Jag blir en invånare i Göteborg. Om en vecka och två dagar börjar jag studera på universitetet. Att få läsa kursen Teaterstudier har jag drömt om i ett halvår, universitet i två år, att bo i Göteborg i fyra år. Och nu händer det. Och jag känner hur magkatarren är på g. Och jag har redan fått ett onödigt starkt aggressionsutbrott på mina föräldrar när dom kallade mig slarver för att jag missat mejlet om uppropet. 

Det är inte särskilt märkligt att jag hamnar i ett tillstånd av nostalgi? Under regnskurarna ligger jag i min säng och lyssnar på smattret mot plåttaket. I mitt rum på Gotland kunde jag inte höra regnet och det gjorde mig lite sorgsen. Jag har alltid sovit i samma rum. Alltid hört regnet slå mot plåttaket. Den tiden är över nu. Typ. 

Egentligen är jag ju glad, eller hur? Folk har flitigt talat om för mig att jag tar ett onödigt lån för att få bo i Göteborg och läsa en kurs som inte kommer ta mig någonstans. Men på dom må jag spotta! Kanske är det en punkig jävla attityd som komma bita mig i stjärten om några år, men med handen på bröstet - jag skiter i vart det tar mig. Det är omöjligt för mig att veta vart jag vill och vad jag brinner för om några år, men här och nu känns Göteborg och lån och teater hel rätt. Att jag är nervös och känner ångest är ingenting jag vanligtvis försöker räknar in i min bedömning pga den finns alltid där och talar om att jag gör fel oavsett vad jag gör.

Vad försöker jag ens säga? Att jag är nervös över att jag snart kommer få mycket att göra? Att jag för tillfället packar och gråtkluckar i mig nostalgi? Att jag vill jobba med teater trots att jag är dålig på ordet? 

Något i den stilen. 

Imorgon åker jag på spa. Ska sitta i ångbastun i timmar och hitta tillbaka till mig själv. Men ärligt talat -  jag är mer fascinerad över att spabyggnaden är ett gammalt sanatorium än vad jag är intresserad av att gå på spa. Tyvärr är det väldigt talande för min personlighet är jag rädd. Men snälla nån, så vackra byggnader trots allt? Och dom långa balkongerna där folk låg och andades friskluft? Nere vid havet eller långt ut i skogen. Fantastiskt. Ska försöka knäppa några bilder så att den 0,01% av jordensbefolkning som bryr sig kan få se. 

Och så ska jag åka förbi Gekås. Köpa krukväxter som jag inom snar framtid kommer lyckas ta död på för det är sånt jag  gör. Det var därför jag tatuerade in en Ljung (ljuger jag nu?). Jag ska också köpa lite block och pappersfodral så jag kan vara coolast i plugget. "Tillräckligt cool for school" är väl rätt uttryckt? 

Nu ska jag smörja in tinningarna i tigerbalsam och försöka sova fast att jag inte är trött. Men jag har huvudvärk och ska upp tidigt imon så lika bra att försöka. Nu bara jag forsätter skriva för att jag inte pallar sova. 

Okej nu slutar jag. Ska bara kolla instagram också. Btw har hamnat i ett dåligt flow gällande bilder på instagram. Folk jag umgås med förtillfället är en aning kamersskygga, jag känner noll motivation till att ta upp kameran pga minnet är typ fullt och jag har inte någon inspiration heller. Men jag ska nog gaska upp mig och komma igång snart. 

Nu ska jag sluta skriva. På riktigt. 

0 kommentarer