Krånglar till det självklara

Brist på KaSam. Brist på tillhörighet jag skriker SLÄPP IN MIG. Jag förstår att det finns en anledning till att jag inte kommer in. Tänker att det bara är en dålig tid. Bara en tid då många saker händer på en gång. Jag minns att jag tänkte att livet tog slut efter studenten. Nej det var bara stabiliteten. Det här ska vara åren jag pratar om som gammal. Perioden då allt var möjligt för jag var ung vacker och älskad av alla men det känns inte så. Det känns så fast motsatsen. Fel ful och hatad av en klar majoritet för som redan konstaterat är jag en som tittar på utifrån. I ett akvarium. Jag är en fisk. Simmar omkring och betraktar dom knäppa människorna utanför min tank. Är inte medveten om vattnet. Är inte medveten om att jag har drunknat. Ligger platt på sanden och väntar på att någon ska dra upp mig. Väntar på att någon ska ge mig lite mer anledning att kliva upp ur sängen. Vill inte kliva upp för min egen skull. Vill leva för andra människor. Vill att andra människor ska se mig och be mig följa med ut och dansa. Dessa människor ska inte tycka synd om mig. Allt är på fria villkor utan några lån eller tillfälligheter som håller oss samman. Jag vill se driv och passion. Eller det behövs inte. Jag vill att någon ska ringa och fråga vart jag är vad jag gör och varför jag inte kommer hem när det är mörkt. Jag skulle svara att jag inte kommer hem för att jag inte hittar dit. Borttappad och kvarglömd i en hittegodslåda på hundraelfte våningen i ett hus långt ute i skogen där ingen bor. Kallt ruttet och ensamt men med åren har jag lärt mig att trivas. Allt som krävs är nyponsoppa och starka bedövningsmedel som får mig att glömma bort att jag är en eremit. Dömd till evigt lidande i evig ensamhet. Tills en dag då någon knackar på min dörr och erbjuder mig ett handtag famntag klapp eller kyss. Och jag svarar klapp för jag vågar inte kyss vågar inte slänga mig in i en massa känslor som innebär en relation där jag är den som bryr sig mest. För det är det jag gör. Lagar maten till ingen som kommer hem. Försöker att inte bädda sängen för att inte bli besviken när alla jag älskar har funnit någon som är bättre på känslohantering. Någon som inte gråter till alla låtar som spelas på radio. Någon som inte är en belastning för ryggen och hjärtat. Helst ska det också vara någon som är vackrare att titta på och bär på betydligt lättare sinne. Jag önskar jag var en sådan som inte krånglar till det självklara. Jag har ju tryckt in ditt nummer varje dag sen vi sågs sist men trycker aldrig grön lur för tänk om jag stör dig i ditt mycket vackra liv där saker glider in på silverfat. Där allt är gjort av roséguld och du som ligger lyckligt på en sammetskudde med diamanter i håret. Hur kunde jag vara så dum att jag tror att du kommer ihåg lilla mig. Jag som skar sönder dina visioner och tog död på dina guldfiskar. Alla runtomkring oss hatade mig för jag var inte en i klubben. För att gå med i klubben krävdes någon slags värdighet och min värdighet har jag tyvärr sålt för ett rimligt pris straxs efter min födsel. Den var ändå ingenting för mig. Jag går med på allt. Ni får böja min ryggrad åt vilket håll ni vill bara jag får vara med och leka på svartklubbarna. Häll er öl över mitt bröst så det blir som ett dopp. Efter alla som sårat mig dvs gett mig vad jag förtjänat så behöver jag få bli pånyttfödd. Med min nya kropp ska jag springa över ängarna och leta efter grenar där jag kan snubbla. När jag faller till backen ska jag tänka på dig och undra varför du aldrig hörde av dig. Jag ska tänka på dig och undra varför du slutade bry dig om mina åsikter. Jag ska tänka på dig och undra hur din hand ser ut när du vinkar adjö till vårt gemensamma liv. I min sista tid där jag ligger döendes ute på ängen ska jag fortsätta undra vad det var jag gjorde för fel.




0 kommentarer

Från kurslitteratur till sanatorium

Såg mitt schema. Såg min kurslitteratur. Fick panik. Mådde illa. Gick och la mig. 


Jag har på senaste tiden blivit otäckt medveten om att jag inte kan prata. Jag pratar alldeles för dialektalt, tungan hinner inte med tankegången, pratar alldeles för högt eller mumlar obegripligt och felsägningar gör jag minst tre gånger i varje samtal. Tidigare idag googlade jag om afasi var något en kunde lida av utan att en har fått en hjärnskada. Svaret som jag kunde hitta var nej. Vart är min dumstrut? 

Hur jag kom in på det här var ett snedsteg i rätt riktning. Det jag egentligen tänkte skriva om är att jag gradvis förlorar tron på mig själv. (Känner att den här bloggen slutar leverera överraskningar?) Det som grep mig och gjorde ont när jag såg dom många dagarna var skräcken att jag kanske inte kommer klara av det. Så många böcker, tentor, redovisningar och analyser som ska göras av lilla mig. Jag som inte ens kan prata så att folk begriper. Mitt ordförråd kommer inte räcka till. Åh jisses. Luft. 

Allt blev väldigt verkligt. Jag hämtar min nyckel om två dagar. Jag blir en invånare i Göteborg. Om en vecka och två dagar börjar jag studera på universitetet. Att få läsa kursen Teaterstudier har jag drömt om i ett halvår, universitet i två år, att bo i Göteborg i fyra år. Och nu händer det. Och jag känner hur magkatarren är på g. Och jag har redan fått ett onödigt starkt aggressionsutbrott på mina föräldrar när dom kallade mig slarver för att jag missat mejlet om uppropet. 

Det är inte särskilt märkligt att jag hamnar i ett tillstånd av nostalgi? Under regnskurarna ligger jag i min säng och lyssnar på smattret mot plåttaket. I mitt rum på Gotland kunde jag inte höra regnet och det gjorde mig lite sorgsen. Jag har alltid sovit i samma rum. Alltid hört regnet slå mot plåttaket. Den tiden är över nu. Typ. 

Egentligen är jag ju glad, eller hur? Folk har flitigt talat om för mig att jag tar ett onödigt lån för att få bo i Göteborg och läsa en kurs som inte kommer ta mig någonstans. Men på dom må jag spotta! Kanske är det en punkig jävla attityd som komma bita mig i stjärten om några år, men med handen på bröstet - jag skiter i vart det tar mig. Det är omöjligt för mig att veta vart jag vill och vad jag brinner för om några år, men här och nu känns Göteborg och lån och teater hel rätt. Att jag är nervös och känner ångest är ingenting jag vanligtvis försöker räknar in i min bedömning pga den finns alltid där och talar om att jag gör fel oavsett vad jag gör.

Vad försöker jag ens säga? Att jag är nervös över att jag snart kommer få mycket att göra? Att jag för tillfället packar och gråtkluckar i mig nostalgi? Att jag vill jobba med teater trots att jag är dålig på ordet? 

Något i den stilen. 

Imorgon åker jag på spa. Ska sitta i ångbastun i timmar och hitta tillbaka till mig själv. Men ärligt talat -  jag är mer fascinerad över att spabyggnaden är ett gammalt sanatorium än vad jag är intresserad av att gå på spa. Tyvärr är det väldigt talande för min personlighet är jag rädd. Men snälla nån, så vackra byggnader trots allt? Och dom långa balkongerna där folk låg och andades friskluft? Nere vid havet eller långt ut i skogen. Fantastiskt. Ska försöka knäppa några bilder så att den 0,01% av jordensbefolkning som bryr sig kan få se. 

Och så ska jag åka förbi Gekås. Köpa krukväxter som jag inom snar framtid kommer lyckas ta död på för det är sånt jag  gör. Det var därför jag tatuerade in en Ljung (ljuger jag nu?). Jag ska också köpa lite block och pappersfodral så jag kan vara coolast i plugget. "Tillräckligt cool for school" är väl rätt uttryckt? 

Nu ska jag smörja in tinningarna i tigerbalsam och försöka sova fast att jag inte är trött. Men jag har huvudvärk och ska upp tidigt imon så lika bra att försöka. Nu bara jag forsätter skriva för att jag inte pallar sova. 

Okej nu slutar jag. Ska bara kolla instagram också. Btw har hamnat i ett dåligt flow gällande bilder på instagram. Folk jag umgås med förtillfället är en aning kamersskygga, jag känner noll motivation till att ta upp kameran pga minnet är typ fullt och jag har inte någon inspiration heller. Men jag ska nog gaska upp mig och komma igång snart. 

Nu ska jag sluta skriva. På riktigt. 

0 kommentarer

Att må flytande

Jag sov i tolv timmar igår natt. Efter way out west och en och en halv dag på jobbet så var det nödvändigt. Och av alla små finesser med min kropp är dom bästa 1. att jag kan hålla mig från att gå på toa fett länge 2. att jag kan sova, sova och sova som en törnrosa. Dock kommer ju alla handlanden med sina konsekvenser. Som i natt. När detta skrivs är klockan strax före tolv och jag känner att denna lilla människa inte kommer kunna sova på ytterligare tre timmar. Därför är det dags för en av mina långa och grubbliga "mitt-i-natten"-texter.
 
Dagens text får handla om det luddiga begreppet "må bra". 
 
När jag mått dåligt har jag alltid smyghatat alla som mått bra. (Känner redan att jag är på förbjuden mark. Snälla äcklas inte av mig, jag försöker ha en ärlig monolog i textform inför mig själv där jag blottar lite hemska tankar, men jag är bara mänsklig förlåt) Det är som en obeskrivlig svartsjuka och ett självförakt i kombination. För där ligger jag och drunknar i mina egna tårar medan jag ser folk glida förbi på sina luftmadrasser. Jag blir så arg, för varför får dom ha det så bra men inte jag? Sen blir jag ännu argare på mig själv, för att självklart kan inte jag få ha det så bra, jag är ju en dålig människa. 
 
I höstas/vintras när jag mådde botten avföljde jag folk på instagram, slutade läsa vissa bloggar och mer eller mindre frivilligt gled ifrån människor som jag egentligen tyckte om. Jag ville be om förlåtelse för att jag betett mig som ett svin, men där och då i stunden var det bara ett desperat sätt att hålla sig över ytan. Den ständiga pressen, påminelsen om att folk lyckas, ler och lever livet, fick mig att känna mig så misslyckad. Jag ville må bättre, men det var svårt att må bättre när folk med vackra instagram flöden och ett "jag mår toppen!!!" fick en att ifrågasätta varför en ens kunde må dåligt när alla andra lyckades må så prima. 
 
Men nu, när jag själv mått oväntat okej det senaste, har jag börjat tveka på vad uttrycket "må bra" egentligen betyder. 
 
"Må bra" är för mig "känslan-som-inte-får-nämnas-vid-namn". Skulle jag sitta på ett fik och berätta för en vän att jag mådde bra hade väl universium gett sig på mig och ställt in mitt tåg, låtit mig ramla med cykeln och tagit sönder någon av mina relationer. Det går liksom inte. Jag får inte vara stor i käften eller ha för höga tankar om mig själv för då ska jag straffas. Ställer jag mig framför spegeln och säger "idag mår jag bra" så är det bara en fråga om sekunder innan jag får en panikångestattack eller sjunker in i min botten. 
 
Fast är det ens möjligt för människor att må bra? Hur gör ni? Är det bara jag som är en övertänkande själ som alltid finner anledning till oro? Även om jag har en bra dag då jag inte är fysiskt sjuk eller känt några större negativa känslor så ligger ändå tankarna där - Varför har dom inte hört av sig? Är jag värdelös? Vad är meningen med nånting? Vart kommer jag bo om ett halvår? Sover jag för lite? Är jag orsaken till klimatförändringar? Är jag anledningen till andra människors lidande? - jag kan liksom alltid känna att det finns en anledning för mig att inte svara att "jag mår bra". 
 
"Bra" är för mig är också ett laddat ord. Det slängs in en massa press i ordet bra och det känns så värderande. Att må bra är bra. Att må dåligt är dåligt. Fast nej, fast va, fast nej? Jag kan inte värdera mitt mående på det viset, det skulle vara lättare för mig attt finna beskrivande ord som inte la in så mycket värdering. 
 
Så om jag skulle beksriva mitt nuvarande tillstånd skulle jag svara "Flytande","Lugnt i sinnet", "Stabilt". Inga värderingar. Vidga era vokabulär till ett snällare språk som tillåter er att andas. 
 
Att jag mår flytande nu skrämmer mig för jag vet att hösten och vintern brukar vara min svåra period. Nya sammanhang bland nya människor skrämmer mig som fan. Om en vecka bor jag i Göteborg - tänk om jag inte trivs? Tänk om min älsklingsstad visar sin fula sida? Om två veckor har jag börjat skolan - tänk om jag inte klarar tentorna? Tänk om alla i min nya klass hatar mig? Och hur blir det med att ta lån? Pengar? Ansvar? Mörker? Skuld? Hur ska jag klara mig en värld där jag är en belasning? Det är nu jag försöka sluta på alla människors "tänk positivt"-tajfs, men jag har alltid, även om set är svårt, alltid försökt låta mig själv släppa fram mitt mörker - på ett eller annat sätt. Om vi hela tiden tränger bort vad vi faktiskt känner så slutar det med att vi förlorar oss själv fullständigt. Att tänka positivt på ett skepp som sjunker kommer inte ta dig någonstans att agera där emot, att lyssna på dina instinkter och tillåta dig själv att vara rädd kan däremot hjälpa dig. Det är iallafall vad jag tror, och jag är ju inte proffs, men vem är det? 
 
Tro inte nu att min framtidssyn är helt bläcksvart. Som sagt - jag mår flytande. Jag har huvudet ovanför ytan och om jag trodde till 100% att allt var värdelöst så hade jag inte gjort det. Någon liten optimist-del av mig tror att det här kan bli fint för mig. Bara jag andas, är öppensinad inför det som komma skall och inte är rädd för att be om hjälp, så kan det här bli något vackert att minnas.
0 kommentarer