Foton från januari/februari i fårösund

0 kommentarer

Jag kallar mig själv dålig

 
 
Foto taget under den konstärliga ångestprocessen 
 
Jag skäms över mig själv varje gång jag bråkar med mig själv offentligt.
Jag kan vara så elak mot mig själv när andra lyssnar, ständigt lägga små kommentarer. Ibland känner jag mig som en komiker vars offer är mig själv - skrattar åt mina misstag, talar om upprepande gånger hur dålig jag är på allt och försöker ständigt få mig själv att framstå som ett dumhuve och så det jag gör allra mest - förminskar mig själv och det jag gör. Befinner ni er i min närmaste vänskapskrets är det ett under att ni orkar med min ständiga klagosång och mitt självförakt (och här får ni ett konktret exempel på hur det kan låta)
 
Återigen har jag lagt mig ner i divanen och undersökt mig själv (rekomenderar er inte, psykoanalys av sig själv kan ge mycket men kan också leda till galenskap och vart jag själv befinner mig på skalan - upplyst/galen - är oklart). Frågan jag ställer mig är varför. Varför ska jag pissa på mig själv. Varför ska jag varenda dag förudmjuka mig själv inför andra människor. Varför vågar jag inte gilla det jag gör - och stå för det. 
 
Den första tanken som slog mig är - oväntat nog - en scen ur Pitch Perfect. 
 
 
Jag tror, rent generellt, att folk inte tycker om mig. En ganska dålig världsbild som är svår att bli av med. För att citera en av mina egna dikter från mitt gymnasiearbete: 
Du gillar inte mig 
jag gillar inte mig 
vad kul 
då har vi någonting gemensamt. 
Det blir helt enkelt någonslags försvarsmekanism som jag tror att många av oss svaga och osäkra människor kan känna igen oss i. Jag tror att folk tänker att jag är kass, att folk har gett mig ett öknamn, att folk snackar skit om allt jag gör för att jag är så dålig. Och på något sjukt jävla sätt vill jag vara med i den mobbningen. Jag vill också vara med och skratta åt Maja. Jag vill också snacka skit och kalla henne fula namn och bevisa för folket att jag minsann inte hänger med den där sopan som vi inte gillar. Jag tycker också att hon är dålig, precis som ni gör, snälla låt mig få vara med och leka?
 
Den andra tanken som slår mig är jantelagen (och då menar jag bokstavligt talat slår mig). Att vara en missanpassad lort i en småstad är inte lätt och jag är ett levande bevis på det. Orden Du ska fan inte tro att du är någon sitter inristade på mitt pannben. Tänk vilken skam om någon skulle tro att jag tror att jag är duktig. Tro att jag är någon. Usch och fy nä hörni. Jag mår lite illa vid blotta tanken. Det är nog bäst att jag ställer mig här borta och försöker smälta in i väggen och glömma bort att jag har något värde överhuvudtaget. 
 
 
Och sen har vi den där andra vågens ångest som jag skrev om för längesen - jag blir orolig över att folk ska lämna mig för att dom inte ska orka med mig. När jag blir sådär ond på mig själv känns det som om jag mjölkar min omgivning på bekträftelse. Jag känner själv att jag blir för mycket, för krävande, för extremt ohållbar. Det måste vara tröttsamt att umgås med någon som är så krävande, det kan jag förstå, men jag kan ju inte kontrollera det. Dom elaka kommentarerna bara strömmar ur mig vid alla möjliga olämpliga tillfällen och jag vet att om jag inte säger det högt kommer dom strömma inut mig i alla fall. Skillnaden på att säga högt och att inte göra det är att när jag säger dom högt får jag ventilera, släppa på trycket och kanske få en varm kommentar tillbaka som gör det lite lättare att gå och lägga sig på kvällen. 
En bubblare: jag vet att det råder delade åsikter kring om det går att älska någon för mycket. Jag kan ju inte tala för alla människor, men jag kan tala för mig själv och för mig är svaret nej, du kan inte älska någon för mycket. Tal från att bli älskad: varje ord, varje bekträftelse, varje beröring som är något positivt stärker och värmer och är nödvändig för att jag ska orka. Tal från att älska: inget gör mig lyckligare än att få på nära håll lyfta andra människor. Se dom le, lyssna till deras känslor och hålla om dom när något är otäckt. Ja, jag vet att älska någon är att riskera att bli sårad, men är inte det typ hela grejen med livet? Inga skratt utan tårar, ingen lycka utan sorg. Det går aldrig att undvika att bli sårad och jag tror inte på att försöka undvika det heller. 
 
Sen har vi ju det här med att inte gå sin egen skola. Jag är ju en förespråkare till hela "älska dig själv"-ideologin, men inte fan följer jag mina egna råd. När jag klankar ner på mig själv offentligt gör jag ju det jag vill att andra inte ska göra. Just den här balansgången som är svårbehandlad inom internetpolitiken just nu - dålig förebild eller bara mänsklig? 
 
Jag har svårt att begrippa mig på om mina grubblerier gör mig något klokare. Det är nog ändå lite tur att jag kan vara min egen psykoanalytiker ibland, jag har svårt att tänka mig att någon hänger med i mina resonemang i och med att jag själv knappt hänger med i dom. 
 
Slutsats: Jag är elak mot mig själv offentligt pga obegriplig försvarsmekanism och jantelags-tänk. Detta leder till en rädsla över att bli lämnad - vilket i sig inte är till någon hjälp för att få mig att sluta vara elak utan tvärtom bidrar till mer ångest och självförakt. Mitt råd till er som av universums slump tvingats till att hamna i mitt liv: Ge mig lite stöd när ni orkar, men ta inte åt er när det går snett för aa, jag är som jag är och dessvärre har jag problem som inte ens alla komplimanger i hela världen skulle kunna lösa. Och snälla ni, när jag är i mina sinnesfullabruk och kapabell till förtåndigt tänkande så vet jag att detta är ett ohälsosamt beteende, men jag är bara mänsklig. 
 
Spontan reaktion på slutsats: Åh herregud. Kom och hjälp mig. 
0 kommentarer

vid liv

det känns när du slår 


på huden under huden


från alla vinklar 


mot mitt ömma kött som jag visat 


det känns som att jag lever 


vill veta att jag finns 


när du når mig


när du slår mig


är jag inte lycklig


men vid liv 

0 kommentarer