Nån dag i november 2017

(null)

Den här bloggen känns som det minst relevanta i mitt liv just nu - och det känns väldigt väldigt skönt. Kan skriva extremt kravlöst och inte känna någon press att uppdatera eller vara sammanhängande. 

Se hur mina axlar sjunker. 

Gällande att blogga, alltså. 

Allt annat i livet är väldigt kalas och brak och tjofaderittan vad ska jag ta mig till. Jag känner mig inte stressad. Mer en känsla av att jag kanske kanske tagit på mig lite för mycket. För jag ska läsa alla dessa pjäser och texter till skolan, komma på så många rep som möjligt, hålla kontakten med alla och samtidigt försöka hålla mig tillfredställe med de gamla vanliga sysslorna så som laga mat, tvätta och hålla mig uppdaterad om världsläget. 

Det var också länge sen som jag kände mig så inspirerad som jag gör nu. Jag har ca 28372 idéer i huvudet som jag bollar runt och - hör och häpna!- mitt i alltsamman har jag hittat en idé som står mig varmt om hjärtat. Så om jag nu får som jag vill i världen så kommer den kanske upp på scenen en vacker dag om inte allt för lång framtid. 

Ni som gissade rätt gissade rätt. Min pjäs. Min bebis. 

Isbjörnar, miljödebatt, dystopi. 

Hinner dock inte skriva så mycket som jag skulle vilja. Måste ju liksom läsa alla dessa manus/böcker, regia och vila. 24 timmar är på tok för lite. Jag skulle behöva dygn på närmare 40 timmar för att hinna med allt jag vill. 

Idag har jag lagat linssoppa, haft föreläsning om expressionism och nu om en stund ska jag iväg på ett teaterrep från 17:30 till 20. 

Så ser dagarna ut just nu. 

Tillägg - jag är förkyld. Borde egentligen ligga till sängs och kureras, tyvärr prioriteras detta bort förtillfället. Hoppla. 
0 kommentarer

Nu störtas ni!!!! Eller?



Jag har känt kampen stiga från alla håll och kanter. Kampen mot det strukturella våldet. Kvinnans rätt till hennes egen kropp. Ett stort jävla uppmärksammande av våldet som så länge gömts bakom stängda dörrar. Våldtäckskultur. Män som gått fri bakom sitt kändisskap. Berättelser som inte fått höras. Nu hörs dom. Vi står starka. 

I onsdagskväll satt jag i tårar och läste igenom artikeln om #tystnadtagning. Fy fan. Jag blir så arg och ledsen men ändå kan jag inte säga att jag är förvånad. Skiten dom kommer undan med bara för att dom är kända män som är omtyckta. "Stora konstnärer". Jag vill spy. Jag vill ta över varenda jävla teater i hela landet och låtas sparka vartenda svin som inte visat något så enkelt som RESPEKT för sina motspelare. En våldtäcksman är alltid en våldtäcksman oavsett yrke eller "stjärnstatus". 

Efter att jag läst artikeln var jag både ledsen och peppad. Det är nu det händer. Alla måste börja fatta allvaret nu. #Metoo och #tystnadtagning är jätteviktigt för att belysa och uppmärksamma så att fler vågar anmäla, fler fattar allvaret och konsekvenserna och fler lagar som förhoppningsvis kommer skrivas om. 

Men så dagen efter, vi snackar mindre än 24 timmar, går jag på en teaterföreställning. En skådespelare byter mellan två tröjor på scenen. Någon i publiken busvisslar. Det uppstår ett obehag i mig som publik och då kan jag inte ens föreställa mig hur det måste kännas för henne nere på golvet. Första akten tar slut, men skådespelerskan stannar kvar. Hon säger högt och tydligt att dom som visslar förstör föreställningen för alla andra. Hon säger att dom kan få gå om dom vill. När hon går ut applåderar jag som aldrig förr för hur stark och modig som vågar säga ifrån. Så viktigt. 

Andra akten börjar. En annan skådespelare byter tröja och vi hör, från samma åskådare som tidigare, ett högt "REALLY NICE!!". Luften går ur mig. Jag blir så trött. Jag fattar inte att dom inte skäms. 

Det handlar om respekt. Att inte sexuellttrakassera en annan individ medan denne utför sitt jobb. Eller inte utför sitt jobb. Aldrig någonsin okej. 

Jag trodde vi kommit längre under bara dom sista veckorna. Jag ville så gärna tro att alla fattat allvaret bakom Metoo. Jag hoppades att det fanns fler frizoner. Jag tänkte att det kanske skett en dramatisk förändring i det snubbiga-sinnet unde natten. Jag vill försöka vara optimistisk, men jag antar att det bara gör mig naiv. 

Men vi måste fortsätta höras och göra motstånd. Vi måste fortsätta ha en öppen dialog om machokultur, våldtäckt och dess konsekvenser. Genus måste in i skolbänkarna för vi måste fatta tidigt hur könsmaktsordningen påverkar oss. 

Det får inte fortsätta. Patriarkatet måste störtas. Varje dag. 
0 kommentarer

Kylan på G

Hösten är här och vintern står för tröskeln. Det känns i hela kroppen på det där dåliga viset. Jag har på mig sånna överdrivna massor av kläder men jag fryser ändå. Diverse olika tjocka krämer över hela kroppen men torr och flagnar gör jag ändå. Lite ont i halsen hela tiden. Gäspar hela tiden och klunkar varma drycker som om här inte fanns någon morgondag. 

Har på de senaste tänkt mycket på det där med att tro på sig själv fast att ingen annan gör det. Att stå över jantelagen. Inte bry sig ett skvatt om alla som skakar på huvudet. Är det möjligt ens? Att inte bry sig? Och om det är möjligt så är jag redo att ta kursen. 
0 kommentarer