Berättande dikt

 

Småpojkar bär orange flytväst
slänger sig ut i havet för att slippa dö
men dör ändå.

 

Kostymklädda karlar bär slips
ser världen som faller samman utanför fönstret
dricker sitt kaffe.

 

 

Skyll på dåliga båtar,
skattebetalarna, terrorister, arga män,
världsklimatet.

 

Solen går ner i öst
Kostymklädda karlar går till sängs
Småpojkar spolas upp på strand.

 

 

0 kommentarer

Två veckors kaos i kaos text

 
Efter två veckors tystnad så tar jag mig äntligen i kragen och engång för alla gör jag ett halvtaskigt försök till att lova er en mer regelbunden uppdatering. 
 
Imorgon åker jag hem till Alingsås efter att ha varit här i Fårösund i 9 veckor. Jag kan inte begripa det själv. Alls. Orden räcker inte till och det är så mycket som hänt men samtidigt inget som kan väcka något slags intresse av omvärlden, men men jag ska försöka ge er lite fakta. 
 
Varför jag inte uppdaterat dom senaste veckorna är för att ja, för att prata klarspråk - jag har befunnit mig i en svacka (och en djup sådan). Jag har fysiskt sätt varit sjuk. Jag fick en trist förkylning som vägrar lämna mig helt och sen kom det här med magkatarr. Förkylningen var ju bara vanliga baciller som kretsade runt här på internatet, men magkatarren kom nog min stress och ångest. Jag har legat vaken hela nätter och vridit och vändigt på mig ut och in, kors och tvärs. En ångest från för har satt sig i skinnet och jag kommer inte lås. Vem är jag? Vad gör jag här? Vad ska jag göra sen? Dom existensiella frågorna har överumplat mig så fort jag dragit täcket över huvudet. 
 
En annan sak som jag tror att ni icke-folkis/aldrig-bott-långthemifrån-ensam- människor kan förstå är den där konstiga känslan av ensamhet. Här kryllar det av människor på skolan - men ingen jag kan prata mig som känt mig sin barnsben. Ingen familj eller riktigt nära vänner som förstått sig på mina signaler, ingen som kramar mig innan jag går till söms - helt enkelt har jag känt en saknad efter människorna från min vardag hemma i Västra götaland. Jag måste dock på denna punkt säga att jag ser ljuset i tunneln. Är det något jag lärt mig som jag bär med mig så är det att det alltid finns människor som är redo att lyssna - bara du vågar berätta. Våga fråga, tala klarspråk, gräv inte in dig i ensamheten etc. Det är klart att när allt är nytt så kommer det sig inte naturligt att slänga sig över andra och skrika "älska mig!!" men aa, det har bara gått två månader men det känns som att jag känt vissa i två år. Jag måste ta det lite lugnt, våga be om hjälp - så kan det nog lösa sig. 
 
Punkt tre på listan av saker som gjort livet lite extra bevärligt för mig  - jag är en rastlös person. Jag älskar den veckan då jag har 32556 grejer att göra i kalendern, jag älskar att gå på teater, bio, gå ut och dansa - ja vad som helst som på något sätt är en flykt från ett enformigt och alldagligt vardagsliv. Efter tre år i Göteborg vande jag mig vid att det alltid fanns något att göra. Men här är det i princip dött. Närmsta action är nästan två timmas bussfärd bort. Jag kan aldrig bara spontant ge mig ut i natten då allt kräver så mycket planering. Det gick bara en vecka här innan jag kände mig rastlös och sen har vi ju hittat på aktiviteter, men efter att det gått några dagar utan att något hänt så klättrar jag på väggarna. 
 
Okej, så ja, detta har alltså utmynnat sig i magkatarr, tre sömnlösa nätter, fem grövre panikångestattacker och två dagar hemma i sängen. Hur jag mår just i skrivande stund? - Bra. Om du frågade mig igår? - värre än någonsin. Det pendlar snabbt i paradiset. 
 
Om jag nu ska gå till en positivare sida och prata lite utbildning - jag trivs! Hela bytet mellan gymnasiet och folkhögskolan känns så absurd. Jag är hela tiden inställd på att allt jag gör ska betygsättas och nå upp till specifika krav, jag glömmer ofta av att jag är här frivlligt och jag får en så ovan känsla av att det är så.. fritt? Allt är så nytt för mig att jag blir ovan, men så fort jag känner mig in i stunden så blir jag bara glad. Det känns så bra att på någon level slippa alla krav och förväntningar på en. 

Det är sjukt hur jag bara på två månader känner att jag utvecklats så mycket i mitt skrivande och mitt läsande. Varje text går att sätta sig in i på ett helt nytt plan och mina egna texter håller en helt ny kvalité. Klapp på axeln Maja, du lär dig saker och det är det du ska göra! 
 
 
Så nu åker jag hem på höstlov imon och det är helt galet. Jag vet inte om jag komer kunna anpassa mig till den vanliga världen? Det ska i vilket fall bli skönt att få komma hem, ladda om batterierna, catch up med verkligheten, krama min katt och träffa alla som jag inte träffat på länge. Jag behöver det efter mina senaste tunga veckor. Lite ny energi behöver nå mig. 
 
Jag ursäktar språket i den här texten, men det är mitt i natten och jag borde egentligen sova. Jag orkar inte läsa allt engång till för att se så det blir bra. Behövde bara få skita ur mig lite text och göra något slags dagboksinlägg så att dom gågna två veckorna inte helt försvinner i arkivet. 
 
För att få en mer regelbunden uppdatering tänkte jag börja publicera några av mina texter här? Bara för att aa, ni ska få veta lite vad jag gör och för att jag lätt och smidigt ska kunna gå tillbaka och gräva i arkivet senare. 
0 kommentarer

04:07

"Jag mår inte som jag ska"

Det är tungt. Ofta. Har varit under en längre tid. Kan inte riktigt le för det finns alltid något som skaver i mungiporna. Jag vill så mycket, men någonstans mellan tanke och handling blir jag som förlamad och långsamt känner jag hur delar av mig faller itu.

På frågan -varför?- är svaret en axelryckning och ett par ögon som stirrar in i väggen för att undvika en djupare konfrontation. Lämna mig i fred, låt mig få sitta här i min egen misär utan att dra med mig andra ner på min botten.

Dom stunder som är lyckligast är dom då jag inte hinner tänka. När känslorna tar över rodret och jag förlorar mig själv i stunden. Fri från bördor, frågor och mörka tankar. Fjäderlätt och svävande i verkligheten som inte lämnar någon tid åt eftertanke.

0 kommentarer