rollerna jag spelade

Jag spelar så många roller i livet just nu att jag håller på att tappa bort vem jag är. 
 
Jag är dotter, syster, student, inneboende, regisassitent, kurskamrat, nära vän, avlägsen vän, bortglömd vän, stöttepelare, narr, bekant, socialamediebrukare, följare, följd, mottagare, avsändare, yngst och en stor jävla besvikelse. 
 
För det är just det med alla roller - dom kräver att jag levererar. Skolan kräver att jag gör bra ifrån mig på semenarium och tentor. Som regiassistent förväntas det att jag ska hänga med i svängar, mejla med förnuft och alltid vara tillgänglig för plötslig förändring. På hemmaplan måste jag visa upp något slags bevis på att jag vet vad jag gör och att jag gör det bra. Bland vänner ska jag vara utåtriktad, framåtdrivande och känna in rummet. I socialamedier känner jag press att bevisa för utomstående att jag har det där livet jag egentligen inte har. 
 
Strypt och trött. 
 
Försökte skriva några dikter men vågade inte få fram mig själv i texten. Ville måla något ur fantasin men kunde inte - för tänk om det skulle bli fult. 
 
Det känns som att min lågstatus står stämplad i pannan och att min bara existens i vilket rum som helst kräver att jag bevisar min rätt att få finnas till. Jag måste ha något att erbjuda och ge för ett rimligt pris. Tanken på att vara till minsta besvär. Vara en besvikelse. Usch jag mår illa av blotta tanken. 
 
Så jag funderar på att sluta skriva här, ta bort min födelsedag på facebook, inaktivera min instagram, skaffa en knapptelefon där det är i princip omöjligt att få tag på mig och därefter få lite lugn och ro för i alla fall fem minuter. 
 
Det är här jag klyvs mitt itu. Jag vill skaffa mig ett namn. Jag är beredd att resa över oceaner för att få bli det minsta lilla omtyckt. Jag är redo att springa in i alla väggar för att få bli uppskattad.
 
Men. Jag är också redo att sälja min själ till djävulen bara för att en kväll få gå och lägga mig utan att undra vad folk fått för intryck av mig idag, vad dom sa om mig efter att jag gått, hur många som scrollat förbi min instagram bild och hatat vad dom sett, slippa tänka på vad jag kunde gjort bättre och varför den där dikten blev så dålig att ingen kommer vilja läsa den. 
 
Kanske säger det plopp om några dagar och så kommer ni inte få höra ifrån mig på ett tag. Eller så vänder det snart och jag hittar tillbaka till mig själv mitt i all självkritik utan att behöva göra mig osynlig. Jag får se. Det jag dock förstått nu är att jag inte kommer klara av den här pressen i längden. Efter en hel livstid, dock som mest intensivt senaste fyra åren, så känner jag att det här inte får bli mitt konstanta mående för i så fall dröjer det inte länge innan jag craschar igen. 
0 kommentarer

Snart så

Jag tror att det är den där envetna positiva sidan av mitt inte så positiva sinnelag som får mig att fortsätta springa. Trots allt som skiter sig och brakar samman i ett jävla kollaps så vill jag alltid tro att bakom nästa husknut väntar paradiset. 


Ni är färre läsare än någonsin. Kanske för jag gått och blivit en stressig och tråkig person som inte har tiden att skriva varken vettigt eller intressant. Kanske för att jag helt enkelt inte är särskilt intressant. Vad spelar det dock för roll egentligen. 

Det där något överanvända begreppet identitetskris klämmer mot tinningarna. Jag känner mig som en kluven människa med många ansikten. På dagtid är jag övertrevlig och pratar så mycket att jag tröttnar på min egen röst. Efter dagtid ligger jag tom i sängen och undrar om folk inte tröttnar och överger mig vilken sekund som helst. Suck. Ligga platt på mage och försöka förstå sig på teorin om att ”allt är egentligen meningslöst” är något som underlättar i stunden. 

Idag satt jag på en föreläsning där jag bara hunnit läsa en tredjedel av kurslitteraturen vi skulle ha läst. Idag såg jag fyra avsnitt av sex and the city medan jag broderade och försökte förtränga läsandet jag borde göra. Idag stod jag vid stadsbiblioteket och delade ut flygblad iklädd en outfit jag älskade inne och ensam på mitt rum men som gjorde mig nervös utav bara helvete medan jag var bland folk. Idag gick jag ut fast att jag sagt att jag inte skulle. Hela käften luktar rödlök. Jag undrar vad som är poängen. 

Det bästa sättet att beskriva mitt mående är med ordet turbulens. Allt skakar. Ständigt lite oro. Ingen riktig tryggpunkt här i världen Allt känns som en osäkerhet. 

Trött. Behöver sömn. Behöver en lång kram och någon som säger att det är okej.  

Men det vänder, eller hur?

0 kommentarer

Känn på mitt bokomslag

En facebookgrupp jag är med i son heter litteraturgäris ställdes frågan -


”Om någon skulle lära känna dig/få en förståelse för vem du är genom 5 böcker, vilka 5 böcker skulle du be den läsa?” 

Jag tyckte frågan var så kul och intressant så nu tänkte jag svara och dra med mig både motiveringar och orimliga resonemang av bara farten. 

1. Rikitiktavi - Rikard Wolff

En bok för mig som står sig färsk i minnet då jag läste ut den bara för några veckor sen. 
Det finns så mycket i Rikards historia som jag känner igen mig i. Hans sätt i relationer, hans rädslor och hans ångest. Några kapitel i början hade jag själv kunnat skriva. Han är ju dock äldre än mig och därför fått erfarenheter jag än inte har varit i närheten av, men någonstans kan jag ändå se mig agera som han i den typer av sammanhang då det skulle te sig. 

2. Ett litet liv - Hanya Yangihara 

Också relativt färsk. Också en bok där det - på olika plan - finns en massa igenkänning. Det känns som en av de roller jag spelat mest i mitt liv har varit den som stått bredvid någon som mått dåligt eller varit den som mått dåligt och den här boken beskriver så jävla bra hur det känns och vilken typ av problem som uppstår i sådana relationer. Ingen överdrift när jag påstår att detta är mer eller mindre min bibel. 

3. Kyssa sammet - Sarah Waters 

En av de böcker med livlig fantasi som på något sätt la en pusselbit rätt i min personlighet. Åh ja de är sex, queert, kärlek och1880-tal. ”Ostronflicka” och music hall-artister. Nån dag då jag är redo igen måste jag läsa om. 

4. Vintergatan går igenom magen (eller typ vilken som helst av hennes böcker) - Jeanette Winterson 

Min favoritförfattare och den som inspirerar mig mest i mitt egna skrivande. Hennes böcker är så fina ut i kanten på varenda blad och hennes historier kan få mig att både gråta och skratta. OM jag någongång faktiskt skulle släppa en bok och någon skulle likna mig med henne så skulle jag dö lycklig. 

5. Präriehundarna - Jonas Gardell 

Ärligt talat så minns jag knappt vad den här handlar om. MEN. Jag skulle våga mig på att säga att den här boken var min första starka läsupplevelse som jag minns. Jag vet att jag satt på pendeltåget (tror det var i början av 1:an på gymnasiet) när jag läste den och förförsta gången fick den där ”oh shit”-känslan. Innan hade jag bara läst hästböcker och dom där Katarina von bedrow- likande böckerna som jag uppfattat som jobbiga för jag hade inte känt igen mig alls. 
Av någon anledning hade jag kommit i kontakt med Jonas Gardell och fått veta att han är en homosexuellförfattare. På ett besök på Alingsås bibliotek gick jag ner på den vuxna avdelning och den här var en av få böcker som fanns. Jag läste ut den relativt fast och jag kan fortfarande minns att det var ett kapitel som var två sidor långt som handlade om ensamhet på samhällsnivå. Jag blev så djupt betagen att jag fortfarande kan tänka på det ibland. Också en bok jag vill läsa om!

Finns såklart böcker jag tycker om mer en ovannämnda, men om du vill lära känna mig/förstå mig så är det här du ska rota. 

0 kommentarer