Vi tar det från början

 
Jag tror jag gick i årskurs sex eller sju. Vi var ett gäng stirriga små människor som precis var påväg att ta ett kliv in i tonåren och den där fasen då könshåret börjar växa och allting lärarna säger är skitsnack. Men jag kan än idag minnas hur jag på en av mina första historielektioner sattes på plats för en stund. Den nästan fem meter långa läraren fick oss tysta för att sen fråga oss "Varför behöver vi ämnet historia?". Jag minns tystnaden och kropparna som formades till frågetecken för att sen sjunka genom golvet. Jag minns inte hans exakta svar men jag minns att jag den dagen gick ifrån skolan och förstod att det hade funnits en värld innan mig och att den världen behövde utforskas för att jag skulle kunna förstå det som händer idag. 
 
Okej, ärligt talat. Jag var tolv år och formulerade mig inte så djupt - men ni fattar. 
 
Något som också intresserat mig under de senaste två åren har varit tiden. Hur enormt och omöjligt det är att uppfatta en evighet. Är tiden en pil, en boomerang eller ett landskap? Är vi beroende av tiden? Är tiden en konstruktion? Varför har vi olika uppfattningar om tiden beroende på vad vi gör? Varför lever vi snabbare nu? Varför kan jag inte greppa den?
 
Nu ska jag inte fastna i mitt egna lilla intresse - men en av de slutsatser jag dragit är att tiden är vågor och boomeranger när det gäller politik. 
 
T.ex. på vågor i tiden kan vi se på ordet feminist och antirasist i Sverige. Ena året är det trendigt och alla vill vara en del av de för att sen låta de dö igen. Jag har - under bara de sex år jag själv varit politiskt aktiv - upplevt två rejäla vågor. Första var innan det förra valet. Fi satte press genom att försöka ta plats i Riksdagen och Sverige Demokraterna sågs fortfarande som ett gäng rasister som alla ville ta avstånd ifrån. Detta ledde till att de andra partierna blev skraja och för att undvika faror började dom ta sig an etiketter som sa att de minsann också tänkte lite på det där med jämställdhet och inte alls ville samarbeta med rasister. Folk från både höger och vänster blev snabbt populister och red vågen för att försöka komma i land utan några brutna ben. 
 
Sen kom det som kom att kallas för "flyktigkrisen" (-en musikal (de går att följa vågen i Grotescos första avsnitt)) och Sveriges politsika läge blev förbytt. De kom en rasistvåg och då blev inställningen en annan. Sverige Demokraterna fick en annan roll när flera partier drog mer åt deras håll och att kalla sig feminist var inte längre aktuellt. 
 
Och grejen med riktigt stora vågar är att allt åker med. Jag menar inte att alla gick och blev rasister under en natt - jag menar att alla nu på olika sätt var tvungna att förhålla sig till vågen som kom - klara att stå emot trycket, simma mot den eller bara tillåta sig att glida med? 
 
Tiden är också en boomerang. Kasta iväg den du - men var beredd på att den kommer komma tillbaka och då kan du antingen lyckas fånga den eller så kommer den smälla dig i bakhuvudet. (Den uppfattningen om tiden jag tycker minst om är pilen, för ingenting baserat på verkligheten där fler perspektiv räknas in har haft en rakväg framåt. )
 
Det jag menar med boomerangen är att det är viktigt att vi förstår att vår generation kommer ställas inför samma typer av konflikter som tidigare generationer och senare generationer. Historien kommer upprepa sig ett flertal gånger och det bästa vi kan göra är att se till så att slaget inte blir lika hårt. Jag menar - nazismen är inte ett minne blott - de var nazister på Göteborgs gator senast i helgen. Slavhandeln är inte långt bort i tiden, den är i Libyen och utspelade sig för mindre än ett halvår sen. Så dags för lite reflektion och eftertanke - vad är det vår historia har lärt oss? Vilka misstag var det som vi inte fick upprepa? Ekonomin kommer gå upp och gå ner och vad kommer detta få för konsekvenser bland folket? 
 
Historia är också viktigt för att förstå strukturer i samhället. Det var inte så att någon klev fram bakom en husknut och sa "här med finns rasism, transfobi och kvinnohat och en massa andra förtryck som kommer göra livet förjävligt för en stor del av mänskligheten. Hejdå". Nej nej nej. Detta bygger på flera år hundraden och årtusenden av förtryck. För att bara nämna några - det har inte ens gått hundra år sen kvinnor i Sverige fick rösträtt, transpersoner tvångssterialiserades fram till 2013 och människor som överlevde koncentrationsläger är fortfarande vid liv för de var inte alls länge sedan som 6 miljoner judar dog i förintelsen
 
(och ändå går det att se nazister ute på gatorna.)
 
En annan sak jag minns från historielektionen från mina tidigare år var när vi ritade tidslinjer och jag förstod hur liten jag är i de stora hela som vi kallar tiden. Jag är bara tjugo år gammal och världshistorien - om vi ska gå så långt bak till det att jorden blev till så uppskattas det vara 13,7 miljarder år. Om vi ska avsmalna det lite till - den första apan som gick upprätt - Lucy - som forskningen har hittat är 3,2 miljoner år gammal (De är så ogreppbart att jag måste räkna långsamt till tio för att inte få tidssvindel) Avsmalnar det ytterligare - de första civiliserade samhällerna är ca 7000 år gamla. Det är min livslängd - 350 gånger. Det är en väldigt väldigt lång tid. 
 
Huruvida klassamhällen, könsmaktsordning och rasism fanns på den tiden är nog svårt att svara på. 
 
Men med det sagt så är hundra år inte en lång tid. Tjugo är i princip ingen tid alls. Igår är inte ens en milisekund om vi ska räkna till universums livslängd. 
 
Detta kanske inte är de viktigaste när vi ska diskutera strukturer i vårt samhälle idag, tänker ni nu. Nä, kanske inte. Det jag vill göra är bara att vidga lite syn på vår historia och tiden. 
 
Det var så sent som i helgen som jag pratade om detta angående tid och hur utvecklingen springer på så snabbt att vi inte hänger med. Den första bensindrivna bilen kom under 1870-talet, men det var väl först vid början av 1900-talet som den började användas mer av folket. Så bilen är ungefär 100 år gammal. Lång tid tänker ni och jisses vad den har utvecklats tänker ni och oj vad vi har kommit långt - men visst har de tagit sin tid? Bilbälten kom långt senare, trafiksäkerhet och backspeglar kom långt senare. Det har gått hundra år men vi har fortfarande en bra bit påväg till vi når nollvisionen då ingen ska dö i trafiken. Och se till datorn - jag kan minnas de där tjuten som kom när en kopplade upp sig på inernet. Det var mindre än åtta år sen som mina föräldrar sa "du får inte lägga upp bilder på internet! ingen vet vem som kan se dem och komma och kidnappa dig!" och nu ligger de själva uppe med bilder på facebook. Och det märks att vi inte har ordentlig koll på datorn och användandet av sociala medier. Vad gör vi med mordhot och trakasserier på internet? Nätmobbningen? Spridandet av rykten och alternativa fakta? Hur gör vi när alla nyheter blir clickbaits? Vem har tillgång till vilken information? Det finns så mycke outforskad mark som vi inte vet hur vi ska hantera än. 
 
Och de som känns som "evigheter sen" är egentligen inte långt borta. Vi levde inte medan kolonialismen och imperalismen var som starkast - men systemet och strukturerna lever vidare och är aktuella för oss även idag. Kvinnorörelsen som har sitt första avstamp i upplysningstiden och den franska revolutionen - som tog benämningen feminism först år 1892 - är inte heller gammal. Och den där feminismen som var aktuell 1892 är inte alls lika aktuell för oss här idag för på den tiden fanns inga #beachbody eller dickpicks. Däremot hade kvinnan ingen rösträtt och blev aldrig myndig då hon gick från att ägas av sin far till att ägas av sin make. 
 
Vi är långt från i mål. Långt långt långt från i mål. Det vi idag kämpar för kanske låter helt obegripligt imorgon. Kanske har rörelserna utvecklat sig och vi har helt andra medel för att driva vår kamp. Men oavsett vad som väntar oss så får vi aldrig glömma det som har hänt och hur det påverkade oss. 
 
Så mitt tips till omvärlden - lär dig vår historia. Det är omöjligt att lära sig allt - men lite stolpar kan vara bra att känna till. Demokrati kommer ursprunlingen från antika Grekland - men hur såg demokratin ut då? Vad var det Christopher Colombus gjorde - egentligen? Vad fick kolonialismen för följder och hur går dessa att se i vårt samhälle idag? Vad var det för omständigheter i Tyskland som fick nazismen att växa?
 
Läs historia med kritiska ögon - för vem är det som fått skriva historia? Från vems perspektiv? Tänk om? Vem glömdes bort? Vart finns dominoeffekterna? Likheterna? Vad triggade vem? 
 
Mitt favorit citat av Rikard Wolff - som också är en av mina motton - kommer från låten Solkräm - "Läs instruktionerna - även om du inte följer dom" och för att applicerade på detta och göra de mer konkret: lär dig din historia, men du behöver inte följa den när du skapar vår framtid. 
 
 
0 kommentarer

En liten Maja satt framför en dator och funderare över patriarkatet

Nu blev jag nervös inför ett tangetbord. Finns det en skrivar-motsvarighet till scenskräck? 
 
Men vi kör ändå. 
 
Ska jag börja med ett hej? 
 
Hej! 
 
Mitt nyårsmål inför 2018 var att angagera mig mer politiskt. Och den första följdfrågan som döck upp var Hur då? och Varför då? Jag är ju bara en liten guppiefisk i ett stort hav. 
 
Men well, de havet håller på att förstöras pågrund av föroreningar, tjuvfiske och farliga mängder av koldioxid i atmosfären. Så vill jag leva lyckligt och gubba på i mitt hav utan att simma in i diverse nät och oljefläckar så har jag inget annat val än att ta mitt ansvar och bidra till förändringen. 
 
På frågan hur så har ni svaret mitt framför näsa - Paradis-Maja ska börja blogg mer och lägga sitt fokus på feminismen, den intersektionella analysen, aktivismen, riksdagsvalet 2018, patriarkalastrukturer etc etc (i all oändlighet). Valet ligger sju månader bort, vi är mitt inne i diskussionen om vad #Metoo ska leda till för förändring och precis som det var varit under föregående årtusenden så lever vi fortfarande i ett patraiarkat - är det inte
dags att Höja Våra Röster För Att Höras nu så vet jag inte när. 
 
Så. Vad ska du skriva om - mer sepcifikt?
Jag tänker skriva om det som landar framför mina fötter. Fruktansvärt tråkigt svar men enkelt för att inte stänga in mig i ett hörn. Men eftersom jag inte är en tråkig person så ska jag väl skriva några riktlinjer/stödord som jag tänker förhålla mig till - feminism, miljöfrågor, litteratur, scenkonst, intersektionalitet, essäer, begrepp, partipolitik, kroppsaktivism, historia, populärkultur, psykiskohälsa, mens, queerteorier, fettpositivism, strukturer, veganism, machokultur etc etc (i all oändlighet).
 
Det jag inte kommer skriva om/delta i 
 - Alla typ av drev mot offentliga personer. Jag är inte intresserad av att smutskasta och sänka andra människor. Och innan du hinner ställa frågan så ja, konstruktiv kritik är en annan sak och självklart kommer jag ställa mig kritisk och inte bara måla regnbågar över allt jag ser. Jag har bara svårt att se på vilket sätt drev, mobbning och kritik som gränsar till näthat kan bidra med till kampen i det stora hela. 
 - Jag tänker inte heller vara med i "chattdebatt". Min upplevelse av dessa är att medmänskligheten ofta försvinner i text. Ska jag debattera/diskutera med någon så vill jag se dennes kroppsspråk, mimik och helst hålla en regelbunden ögonkontakt. I sociala medier är det lätt att känslouttryck går förlorade och vi misstolkar varandra. Emojis i all ära, men inget slår ögonkontakt.
 - Jag är inte heller påläst i alla ämnen eller har tolkningsföreträde i alla ämnen. Det betyder inte att jag inte tycker det är viktigt att prata om! Så istället för att jag ska sitta här och tycka till så kommer jag bara tipsa, länka och lyfta dom jag lär mig ifrån. 
 - Det har nog aldrig i världshistorien hänt att någon tryckt sig in här för att läsa mina dikter/skönlitterära texter. Men om det nu är någon som gjort/gör det så vill jag säga sorry sorry. De kommer ej att publiceras här mer. Säger inte aldrig - jag kommer säkert publicera min egen poesi om den är politisk av något slag. Detta beror på att jag valt att i framtiden lägga min "kreativa energi" på större projekt. 
 - Det kommer inte heller bli så värst privat här. Personligt yes - inte privat. 
 
Varning! Det jag kommer skriva nu kommer låta hybris. Men låt mig. 
 
Vill NI höra av er till mig med hejarop, kärlek, kritik eller önskemål så please, be my guest! Skriv i vilket forum som helst. (Men eftersom jag som tidigare nämnt inte tänker ta "debatt" i kommentarsfält så får kritik och diskussion tas i privatchatt eller över en fika)
 
Vill komma på ett fräckt avslut att köra på men i brist på detta får ni ett 
 
Hejdå!
 
0 kommentarer

Tårarna på himlarna

(null)

Den här veckan har varit hysterisk. Jag har försökt att lägga ribban lågt och bara vara tacksam för att alla kroppsdelar fortfarande sitter på rätt plats. 

Det slog mig här om dagen att ingenting den här terminen har blivit som jag hade tänkt mig. När jag flyttade till gbg hade jag planer - jag skulle skaffa simkort, börja besöka de buddistiska centrat regelbundet, leva ett galet studentliv, fokusera all min tid på skolan och bara få vara lite i mina egna skor. 

Men så blev det inte alls. Tacka vetja att jag aldrig köpte ett simkort för hade aldrig hunnit dit, buddisitska centrat likaså, studentlivet har inte varit så hysteriskt som jag trodde, jag gled in och blev regiassistent och lät all min annars lediga tid gå till detta, skolan är så mycket intressantare än vad jag trodde så jag försöker läsa så mycket jag hinner och de där med att bara få gå och lunka - nej tack. 

Efter 2016 som började bra, blev till en känslofylld studenttid, ledde till en sommar av identitetskris, till en höst långt bort från allt till en vinter där jag crasha, så känner jag att 2017 blivit det motsatta. Jag började på botten, återhämtade mig under våren, gick med skakiga knän hela sommaren och har nu hamnat i ett känsloläge där jag trivs bra. Livet glider och jag är konstant både inspirerad och motiverad till det mesta.  

I fredags va de premiär för Silver Dollar Hotel. Efter en liten ångestattack var jag fit for fight. Allt gick bra trots motgångar. Applådtack och det där spända i axlarna lättade för en stund. Nu ska vi spela 8 föreställningar till. Trots att det varit stressigt och påfrestande för psyket, så är jag ändå så himla tacksam för att ha fått vara med. Jag har lärt mig så mycket praktiska saker och träffat så trevligt folk. Det är galet. Men det viktigaste av allt som jag tar med mig från det här är de hoppet det väckt i mig, att en dag, när jag fått lite mer ryggrad, kanske jag kan jobba med det här. Det är piss svårt, men det går. 

Scenkonst som påverkar. Kultur som betyder. Bli representerad och få vara kreativ med kollektivet. Hjälpa varandra att växa som aktörer och konstnärer. 

Jag gråter över himmelen. Låter tårarna falla och ger regn för dom som behöver. 
0 kommentarer