Struktur kan ju va bra - för en som är ostrukturerad!

(null)

(Inte be om ursäkt. Inte be om ursäkt. Inte be om ursäkt.) 

Jag har inte bloggat - trots mina stora ambitioner att göra något bra av den här bloggen. Ambitionerna är dock kvar!!! - men tiden är de inte. Eller okej jag tror det är dags att vara lite privat i några meningar:

Senaste tre veckorna har varit helt bananas. Jag har gått från 40 graders feber till att panik packa medan tårar blandats med svett och det känts som om att alla inälvor bytt plats med varandra. Dvs i klarspråk så har jag haft en väldigt grov släng av influensan och jag har flyttat. Hela livet just nu känns som en vitduk. "Åh va härligt" kanske någon tänker men nej livet är en vitduk och jag är en konstnär med hjärnsläpp som tappat bort mina färger. Allt är oklart. Allt är svårt. Allt känns oöverkomligt. Jag har så mycket tid och så lite lust och så många tomrum men fel saker att fylla dem med. Och någonstans mitt i denna total förvirring sitter jag och rullar tummarna och bara önskar att något fantastiskt ska flyga in genom mitt fönster och bara ge mig lite jävla mening. 

Nu har jag gnällt färdigt.

Förlåt. 

Fan. 

Aja. Jag ville mest bara titta in här för att ge ifrån mig ett livstecken. Jag vill också uppdatera er om min nya struktur - jag kommer publicera texter här två gånger i veckan - torsdag och söndag. För att få några slags stolpar i livet att förhålla mig till så känns den strukturen som en bra idé. En slags motiverande deadline, typ. Och kanske känns de fjuttigt tycker ni, men jag känner kvalité går före kvantitet. Jag vill skriva texter som är välgenomtänkta och de tar tid. Först att komma upp med en idé till ett inlägg. Sen ska tanken prövas och rensas från olika vinklar och detta kräver att jag läser på om det jag vill skriva om. Därefter ska själva inlägget skrivas och de kräver tid och koncentration. Hela den här processen tar inte en kvart. 

Så jo. Det räcker med två inlägg per vecka. Nu har jag en viktig och stor tenta att skriva den här veckan som ska in till helgen så lovar inga stora och genomtänkta inlägg just den här veckan - men något kan jag nog skramla ihop mellan pluggtimmarna. 
0 kommentarer

Vi pratar om strukturer en liten stund

(null)

Strukturer, systemet, normerna, idealen, de sociala konstruktionerna - kärt barn har många namn. 

Jag hjälpte min lillasyster med en diktanalys i veckan. Dikten heter - En värld är varje människa av Gunnar Eklöf. Infogar här - 

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem. 
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna, så sant som jag är verklig. Och vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger så aftonblank. - Och vi vet inte om den förrän en svallvåg når till oss på stranden, först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats.

Min tolkning av dikten var just att den handlade om hur det stora systemet håller människan fången. Särskillt fastnade jag just i meningen "...vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss  är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse...". Jag tolkar det som att vi människor håller oss själva tillbaka - men klandra oss ej för mycket ty vi är också fånga av något större - dvs systemet. 

Om du googlar ordet strukturer så får du upp fakta om vad det är - snabbaste förklaringen som jag tycker funkar bäst för att beskriva är att strukturer är som ett hus där samhället är grunden. Inga strukturer utan ett samhälle. Men vilka i samhället är de då som bygger strukturerna (huset)? Vilka får plats vilka får de inte? Under vilka villkor lever vi i huset? 

Jag är den feminist som tror på att t.ex. kön är  en social konstruktion. Dvs att samhället har konstruerat könen. Och nej inge "stadsministern gjorde penisar och vaginor i trolldeg Hahaha". Jag pratar om den där maskeraden vi alla har inplanterade i vår ryggmärg. Våra intressen har styrts utifrån vilka lekar vi tilläts leka som barn och vår idé om hur vi klär oss kommer från idéen om "herr och damavdelning". 

Det är här patriarkatet och kapitalismen går hand i hand. "Jag vet. Vi gör en herr och en dam tvål så att alla tror de måste köpa två olika tvålar trots att de egentligen inte är nödvändigt alls! Cashing! Vi gör reklam som får kvinnligt kodade personer att må dåligt över hur dom ser ut så dom känner sig dåliga och då måste köpa ännu fler produkter av oss! Cashing! Vi sätter alla cis-män på alla höga maktpositioner där de tjänar mycket pengar så de får ännu mer makt! Cashing! "

Många av normerna (som funkar som "oskrivna-regler" i en struktur) hjälper till att upprätthålla maktordningen. Om normerna inte påverkar dig - eller att du helt enkelt aldrig ifrågasatt dem - så är de svårt att tydligt se dem. T.ex. så läste jag en tråd för några dagar sen i en Facebookgrupp där en person frågade hur folk gör när de tvingas tömma sin menskopp på jobbet. Personen som fråga upplevde det som pinsamt - och för er som inte har använt en menskopp så handlar det alltså om att de ibland kan vara svårt att spola ner blodet helt i toaletten. Om de är mycket blod så kan de bara lägga sig som en blodrand på botten. Men varför är detta pinsamt? Hälften av alla människor på denna jord har upplevt mens och de är bara en funktion i kroppen precis som alla andra funktioner - eller? 

Nej. Det är mens. Det är mens och det är pinsamt. Vi har sedan lågstadiet lärt oss hur äckligt det är och konstigt och dåligt och onaturligt. Det är inte bara mens - tyvärr. 

Jag förstår personen som skrev inlägget. Jag tycker själv att det kan vara pinsamt om jag tömt menskoppen och de är den där randen i botten. Tänk om någon står i kön, kommer in och ser detta och tycker att jag är världsäcklig? Tänk om någon läser denna text just nu och tycker att jag är världsäcklig? 

Vår "gemensamma" uppfattning om mens är en social konstruktion. Många kulturer bär med sig om att den som menstruerar är oren. Teorier om att mensen är en del av "kvinnans hysteri" och att vi blöder mellan benen för att vi har för mycket blod pga känslor och galenskap. Det är skam. Det är äckligt. Och de är dessa idéer om mens som håller oss tillbaka. (Ska skriva ett annat inlägg om mens då jag går mer in på de här!) 

Det är inte personen som gjorde inlägget eller jag själv som är problemet. Det funkar inte så lätt att någon svarar med en kommentar "mens är inte äckligt. Låt de va" och så är alla problemen ur världen. Strukturen och normerna i samhället är mer inbyggda än så.

När jag pratar om strukturer så lägger jag aldrig fokus på individen. När jag pratar om "män" så menar jag inte specifikt just bara dig. Jag menar den sociala konstruktionen "man", jag menar machoidealet som tilldelas dem som är manligtkodade, jag menar de system som du varit en del av sen du föddes och tvingats in i. Vi lever i ett extremt individualistiskt samhälle som sätter en extrem press på den enskilda individen - men jag tror att det är fel. Vi är - som dikten säger - "fångna själva i någon större varelse". 

Jag är en del av ett samhälle. Jag påverkas av samhället. Jag vet att många av mina val -medvetet och undermedvetet- påverkas av de kön jag tilldelades vid födseln. Jag vet att det finns stereotyper som jag lever efter eftersom det är den blick jag speglar mig i när jag möter andra människor. Jag är på många sätt begränsad i min vardag pågrund av normer som sätter mig på plats. Jag har en egen vilja men jag kommer också alltid vara mer eller mindre beroende av viljorna i samhället. 

(Detta är varför jag valt att försöka att inte gå på och smutskasta andra människor pågrund av deras val ty de spelar oftast bara utifrån sin position) 

Och missuppfatta mig ej! Jag älskar samhället. Jag älskar att vi människor går ihop och lever tillsammans. Den där idéen om att ensam är stark är inget för mig. Jag vill vara självständig på de sätt att jag inte ägs av en man. Men jag vill fortfarande vara beroende av andra människor och att andra människor ska vara beroende av mig. Jag vill se samarbete och att ta ansvar mot sin näste. Blir jag allvarligt sjuk vill jag att de som befinner sig i min omgivning där och då känner ett ansvar att hjälpa mig och inte bara lämmar mig för att jag ska kunna "klara mig själv". Vi behöver kramar, bekräftels och någon som lyssnar. Vi behöver höra varandras upplevelser för att kunna växa som människor. Vi behöver varandra. 

Okej. Sista stycket nu blev en avstickare. Men klockan är snart tre på natten och jag är i en kombination av trött och vargtimmesfilosofisk så jag bjuder på det. Men summan av de hela: vi är alla fångna under strukturer. Vi alla påverkas av normer. 

Och vad ska vi göra då? Enligt mig - utmana. Ifrågasätta. Rucka. Granska dig själv - vilka hinder upplever du i din vardag och vad kan det bero på? Vad begränsar dig? Vad begränsar din näste? På vilket sätt upprätthåller du strukturer i din vardag - och om de är strukturer som påverkar din omgivning negativt - finns de något du kan göra åt det? Börja där. 

Och glöm aldrig att vi måste ta hand om varandra. Ingripa. Hålla om. Vara en medkamrat genom livet eller så bara för den som råka halka på isen utanför matbutiken. 
0 kommentarer

Vi tar det från början

 
Jag tror jag gick i årskurs sex eller sju. Vi var ett gäng stirriga små människor som precis var påväg att ta ett kliv in i tonåren och den där fasen då könshåret börjar växa och allting lärarna säger är skitsnack. Men jag kan än idag minnas hur jag på en av mina första historielektioner sattes på plats för en stund. Den nästan fem meter långa läraren fick oss tysta för att sen fråga oss "Varför behöver vi ämnet historia?". Jag minns tystnaden och kropparna som formades till frågetecken för att sen sjunka genom golvet. Jag minns inte hans exakta svar men jag minns att jag den dagen gick ifrån skolan och förstod att det hade funnits en värld innan mig och att den världen behövde utforskas för att jag skulle kunna förstå det som händer idag. 
 
Okej, ärligt talat. Jag var tolv år och formulerade mig inte så djupt - men ni fattar. 
 
Något som också intresserat mig under de senaste två åren har varit tiden. Hur enormt och omöjligt det är att uppfatta en evighet. Är tiden en pil, en boomerang eller ett landskap? Är vi beroende av tiden? Är tiden en konstruktion? Varför har vi olika uppfattningar om tiden beroende på vad vi gör? Varför lever vi snabbare nu? Varför kan jag inte greppa den?
 
Nu ska jag inte fastna i mitt egna lilla intresse - men en av de slutsatser jag dragit är att tiden är vågor och boomeranger när det gäller politik. 
 
T.ex. på vågor i tiden kan vi se på ordet feminist och antirasist i Sverige. Ena året är det trendigt och alla vill vara en del av de för att sen låta de dö igen. Jag har - under bara de sex år jag själv varit politiskt aktiv - upplevt två rejäla vågor. Första var innan det förra valet. Fi satte press genom att försöka ta plats i Riksdagen och Sverige Demokraterna sågs fortfarande som ett gäng rasister som alla ville ta avstånd ifrån. Detta ledde till att de andra partierna blev skraja och för att undvika faror började dom ta sig an etiketter som sa att de minsann också tänkte lite på det där med jämställdhet och inte alls ville samarbeta med rasister. Folk från både höger och vänster blev snabbt populister och red vågen för att försöka komma i land utan några brutna ben. 
 
Sen kom det som kom att kallas för "flyktigkrisen" (-en musikal (de går att följa vågen i Grotescos första avsnitt)) och Sveriges politsika läge blev förbytt. De kom en rasistvåg och då blev inställningen en annan. Sverige Demokraterna fick en annan roll när flera partier drog mer åt deras håll och att kalla sig feminist var inte längre aktuellt. 
 
Och grejen med riktigt stora vågar är att allt åker med. Jag menar inte att alla gick och blev rasister under en natt - jag menar att alla nu på olika sätt var tvungna att förhålla sig till vågen som kom - klara att stå emot trycket, simma mot den eller bara tillåta sig att glida med? 
 
Tiden är också en boomerang. Kasta iväg den du - men var beredd på att den kommer komma tillbaka och då kan du antingen lyckas fånga den eller så kommer den smälla dig i bakhuvudet. (Den uppfattningen om tiden jag tycker minst om är pilen, för ingenting baserat på verkligheten där fler perspektiv räknas in har haft en rakväg framåt. )
 
Det jag menar med boomerangen är att det är viktigt att vi förstår att vår generation kommer ställas inför samma typer av konflikter som tidigare generationer och senare generationer. Historien kommer upprepa sig ett flertal gånger och det bästa vi kan göra är att se till så att slaget inte blir lika hårt. Jag menar - nazismen är inte ett minne blott - de var nazister på Göteborgs gator senast i helgen. Slavhandeln är inte långt bort i tiden, den är i Libyen och utspelade sig för mindre än ett halvår sen. Så dags för lite reflektion och eftertanke - vad är det vår historia har lärt oss? Vilka misstag var det som vi inte fick upprepa? Ekonomin kommer gå upp och gå ner och vad kommer detta få för konsekvenser bland folket? 
 
Historia är också viktigt för att förstå strukturer i samhället. Det var inte så att någon klev fram bakom en husknut och sa "här med finns rasism, transfobi och kvinnohat och en massa andra förtryck som kommer göra livet förjävligt för en stor del av mänskligheten. Hejdå". Nej nej nej. Detta bygger på flera år hundraden och årtusenden av förtryck. För att bara nämna några - det har inte ens gått hundra år sen kvinnor i Sverige fick rösträtt, transpersoner tvångssterialiserades fram till 2013 och människor som överlevde koncentrationsläger är fortfarande vid liv för de var inte alls länge sedan som 6 miljoner judar dog i förintelsen
 
(och ändå går det att se nazister ute på gatorna.)
 
En annan sak jag minns från historielektionen från mina tidigare år var när vi ritade tidslinjer och jag förstod hur liten jag är i de stora hela som vi kallar tiden. Jag är bara tjugo år gammal och världshistorien - om vi ska gå så långt bak till det att jorden blev till så uppskattas det vara 13,7 miljarder år. Om vi ska avsmalna det lite till - den första apan som gick upprätt - Lucy - som forskningen har hittat är 3,2 miljoner år gammal (De är så ogreppbart att jag måste räkna långsamt till tio för att inte få tidssvindel) Avsmalnar det ytterligare - de första civiliserade samhällerna är ca 7000 år gamla. Det är min livslängd - 350 gånger. Det är en väldigt väldigt lång tid. 
 
Huruvida klassamhällen, könsmaktsordning och rasism fanns på den tiden är nog svårt att svara på. 
 
Men med det sagt så är hundra år inte en lång tid. Tjugo är i princip ingen tid alls. Igår är inte ens en milisekund om vi ska räkna till universums livslängd. 
 
Detta kanske inte är de viktigaste när vi ska diskutera strukturer i vårt samhälle idag, tänker ni nu. Nä, kanske inte. Det jag vill göra är bara att vidga lite syn på vår historia och tiden. 
 
Det var så sent som i helgen som jag pratade om detta angående tid och hur utvecklingen springer på så snabbt att vi inte hänger med. Den första bensindrivna bilen kom under 1870-talet, men det var väl först vid början av 1900-talet som den började användas mer av folket. Så bilen är ungefär 100 år gammal. Lång tid tänker ni och jisses vad den har utvecklats tänker ni och oj vad vi har kommit långt - men visst har de tagit sin tid? Bilbälten kom långt senare, trafiksäkerhet och backspeglar kom långt senare. Det har gått hundra år men vi har fortfarande en bra bit påväg till vi når nollvisionen då ingen ska dö i trafiken. Och se till datorn - jag kan minnas de där tjuten som kom när en kopplade upp sig på inernet. Det var mindre än åtta år sen som mina föräldrar sa "du får inte lägga upp bilder på internet! ingen vet vem som kan se dem och komma och kidnappa dig!" och nu ligger de själva uppe med bilder på facebook. Och det märks att vi inte har ordentlig koll på datorn och användandet av sociala medier. Vad gör vi med mordhot och trakasserier på internet? Nätmobbningen? Spridandet av rykten och alternativa fakta? Hur gör vi när alla nyheter blir clickbaits? Vem har tillgång till vilken information? Det finns så mycke outforskad mark som vi inte vet hur vi ska hantera än. 
 
Och de som känns som "evigheter sen" är egentligen inte långt borta. Vi levde inte medan kolonialismen och imperalismen var som starkast - men systemet och strukturerna lever vidare och är aktuella för oss även idag. Kvinnorörelsen som har sitt första avstamp i upplysningstiden och den franska revolutionen - som tog benämningen feminism först år 1892 - är inte heller gammal. Och den där feminismen som var aktuell 1892 är inte alls lika aktuell för oss här idag för på den tiden fanns inga #beachbody eller dickpicks. Däremot hade kvinnan ingen rösträtt och blev aldrig myndig då hon gick från att ägas av sin far till att ägas av sin make. 
 
Vi är långt från i mål. Långt långt långt från i mål. Det vi idag kämpar för kanske låter helt obegripligt imorgon. Kanske har rörelserna utvecklat sig och vi har helt andra medel för att driva vår kamp. Men oavsett vad som väntar oss så får vi aldrig glömma det som har hänt och hur det påverkade oss. 
 
Så mitt tips till omvärlden - lär dig vår historia. Det är omöjligt att lära sig allt - men lite stolpar kan vara bra att känna till. Demokrati kommer ursprunlingen från antika Grekland - men hur såg demokratin ut då? Vad var det Christopher Colombus gjorde - egentligen? Vad fick kolonialismen för följder och hur går dessa att se i vårt samhälle idag? Vad var det för omständigheter i Tyskland som fick nazismen att växa?
 
Läs historia med kritiska ögon - för vem är det som fått skriva historia? Från vems perspektiv? Tänk om? Vem glömdes bort? Vart finns dominoeffekterna? Likheterna? Vad triggade vem? 
 
Mitt favorit citat av Rikard Wolff - som också är en av mina motton - kommer från låten Solkräm - "Läs instruktionerna - även om du inte följer dom" och för att applicerade på detta och göra de mer konkret: lär dig din historia, men du behöver inte följa den när du skapar vår framtid. 
 
 
0 kommentarer