Från kurslitteratur till sanatorium

Såg mitt schema. Såg min kurslitteratur. Fick panik. Mådde illa. Gick och la mig. 


Jag har på senaste tiden blivit otäckt medveten om att jag inte kan prata. Jag pratar alldeles för dialektalt, tungan hinner inte med tankegången, pratar alldeles för högt eller mumlar obegripligt och felsägningar gör jag minst tre gånger i varje samtal. Tidigare idag googlade jag om afasi var något en kunde lida av utan att en har fått en hjärnskada. Svaret som jag kunde hitta var nej. Vart är min dumstrut? 

Hur jag kom in på det här var ett snedsteg i rätt riktning. Det jag egentligen tänkte skriva om är att jag gradvis förlorar tron på mig själv. (Känner att den här bloggen slutar leverera överraskningar?) Det som grep mig och gjorde ont när jag såg dom många dagarna var skräcken att jag kanske inte kommer klara av det. Så många böcker, tentor, redovisningar och analyser som ska göras av lilla mig. Jag som inte ens kan prata så att folk begriper. Mitt ordförråd kommer inte räcka till. Åh jisses. Luft. 

Allt blev väldigt verkligt. Jag hämtar min nyckel om två dagar. Jag blir en invånare i Göteborg. Om en vecka och två dagar börjar jag studera på universitetet. Att få läsa kursen Teaterstudier har jag drömt om i ett halvår, universitet i två år, att bo i Göteborg i fyra år. Och nu händer det. Och jag känner hur magkatarren är på g. Och jag har redan fått ett onödigt starkt aggressionsutbrott på mina föräldrar när dom kallade mig slarver för att jag missat mejlet om uppropet. 

Det är inte särskilt märkligt att jag hamnar i ett tillstånd av nostalgi? Under regnskurarna ligger jag i min säng och lyssnar på smattret mot plåttaket. I mitt rum på Gotland kunde jag inte höra regnet och det gjorde mig lite sorgsen. Jag har alltid sovit i samma rum. Alltid hört regnet slå mot plåttaket. Den tiden är över nu. Typ. 

Egentligen är jag ju glad, eller hur? Folk har flitigt talat om för mig att jag tar ett onödigt lån för att få bo i Göteborg och läsa en kurs som inte kommer ta mig någonstans. Men på dom må jag spotta! Kanske är det en punkig jävla attityd som komma bita mig i stjärten om några år, men med handen på bröstet - jag skiter i vart det tar mig. Det är omöjligt för mig att veta vart jag vill och vad jag brinner för om några år, men här och nu känns Göteborg och lån och teater hel rätt. Att jag är nervös och känner ångest är ingenting jag vanligtvis försöker räknar in i min bedömning pga den finns alltid där och talar om att jag gör fel oavsett vad jag gör.

Vad försöker jag ens säga? Att jag är nervös över att jag snart kommer få mycket att göra? Att jag för tillfället packar och gråtkluckar i mig nostalgi? Att jag vill jobba med teater trots att jag är dålig på ordet? 

Något i den stilen. 

Imorgon åker jag på spa. Ska sitta i ångbastun i timmar och hitta tillbaka till mig själv. Men ärligt talat -  jag är mer fascinerad över att spabyggnaden är ett gammalt sanatorium än vad jag är intresserad av att gå på spa. Tyvärr är det väldigt talande för min personlighet är jag rädd. Men snälla nån, så vackra byggnader trots allt? Och dom långa balkongerna där folk låg och andades friskluft? Nere vid havet eller långt ut i skogen. Fantastiskt. Ska försöka knäppa några bilder så att den 0,01% av jordensbefolkning som bryr sig kan få se. 

Och så ska jag åka förbi Gekås. Köpa krukväxter som jag inom snar framtid kommer lyckas ta död på för det är sånt jag  gör. Det var därför jag tatuerade in en Ljung (ljuger jag nu?). Jag ska också köpa lite block och pappersfodral så jag kan vara coolast i plugget. "Tillräckligt cool for school" är väl rätt uttryckt? 

Nu ska jag smörja in tinningarna i tigerbalsam och försöka sova fast att jag inte är trött. Men jag har huvudvärk och ska upp tidigt imon så lika bra att försöka. Nu bara jag forsätter skriva för att jag inte pallar sova. 

Okej nu slutar jag. Ska bara kolla instagram också. Btw har hamnat i ett dåligt flow gällande bilder på instagram. Folk jag umgås med förtillfället är en aning kamersskygga, jag känner noll motivation till att ta upp kameran pga minnet är typ fullt och jag har inte någon inspiration heller. Men jag ska nog gaska upp mig och komma igång snart. 

Nu ska jag sluta skriva. På riktigt. 

0 kommentarer

Att må flytande

Jag sov i tolv timmar igår natt. Efter way out west och en och en halv dag på jobbet så var det nödvändigt. Och av alla små finesser med min kropp är dom bästa 1. att jag kan hålla mig från att gå på toa fett länge 2. att jag kan sova, sova och sova som en törnrosa. Dock kommer ju alla handlanden med sina konsekvenser. Som i natt. När detta skrivs är klockan strax före tolv och jag känner att denna lilla människa inte kommer kunna sova på ytterligare tre timmar. Därför är det dags för en av mina långa och grubbliga "mitt-i-natten"-texter.
 
Dagens text får handla om det luddiga begreppet "må bra". 
 
När jag mått dåligt har jag alltid smyghatat alla som mått bra. (Känner redan att jag är på förbjuden mark. Snälla äcklas inte av mig, jag försöker ha en ärlig monolog i textform inför mig själv där jag blottar lite hemska tankar, men jag är bara mänsklig förlåt) Det är som en obeskrivlig svartsjuka och ett självförakt i kombination. För där ligger jag och drunknar i mina egna tårar medan jag ser folk glida förbi på sina luftmadrasser. Jag blir så arg, för varför får dom ha det så bra men inte jag? Sen blir jag ännu argare på mig själv, för att självklart kan inte jag få ha det så bra, jag är ju en dålig människa. 
 
I höstas/vintras när jag mådde botten avföljde jag folk på instagram, slutade läsa vissa bloggar och mer eller mindre frivilligt gled ifrån människor som jag egentligen tyckte om. Jag ville be om förlåtelse för att jag betett mig som ett svin, men där och då i stunden var det bara ett desperat sätt att hålla sig över ytan. Den ständiga pressen, påminelsen om att folk lyckas, ler och lever livet, fick mig att känna mig så misslyckad. Jag ville må bättre, men det var svårt att må bättre när folk med vackra instagram flöden och ett "jag mår toppen!!!" fick en att ifrågasätta varför en ens kunde må dåligt när alla andra lyckades må så prima. 
 
Men nu, när jag själv mått oväntat okej det senaste, har jag börjat tveka på vad uttrycket "må bra" egentligen betyder. 
 
"Må bra" är för mig "känslan-som-inte-får-nämnas-vid-namn". Skulle jag sitta på ett fik och berätta för en vän att jag mådde bra hade väl universium gett sig på mig och ställt in mitt tåg, låtit mig ramla med cykeln och tagit sönder någon av mina relationer. Det går liksom inte. Jag får inte vara stor i käften eller ha för höga tankar om mig själv för då ska jag straffas. Ställer jag mig framför spegeln och säger "idag mår jag bra" så är det bara en fråga om sekunder innan jag får en panikångestattack eller sjunker in i min botten. 
 
Fast är det ens möjligt för människor att må bra? Hur gör ni? Är det bara jag som är en övertänkande själ som alltid finner anledning till oro? Även om jag har en bra dag då jag inte är fysiskt sjuk eller känt några större negativa känslor så ligger ändå tankarna där - Varför har dom inte hört av sig? Är jag värdelös? Vad är meningen med nånting? Vart kommer jag bo om ett halvår? Sover jag för lite? Är jag orsaken till klimatförändringar? Är jag anledningen till andra människors lidande? - jag kan liksom alltid känna att det finns en anledning för mig att inte svara att "jag mår bra". 
 
"Bra" är för mig är också ett laddat ord. Det slängs in en massa press i ordet bra och det känns så värderande. Att må bra är bra. Att må dåligt är dåligt. Fast nej, fast va, fast nej? Jag kan inte värdera mitt mående på det viset, det skulle vara lättare för mig attt finna beskrivande ord som inte la in så mycket värdering. 
 
Så om jag skulle beksriva mitt nuvarande tillstånd skulle jag svara "Flytande","Lugnt i sinnet", "Stabilt". Inga värderingar. Vidga era vokabulär till ett snällare språk som tillåter er att andas. 
 
Att jag mår flytande nu skrämmer mig för jag vet att hösten och vintern brukar vara min svåra period. Nya sammanhang bland nya människor skrämmer mig som fan. Om en vecka bor jag i Göteborg - tänk om jag inte trivs? Tänk om min älsklingsstad visar sin fula sida? Om två veckor har jag börjat skolan - tänk om jag inte klarar tentorna? Tänk om alla i min nya klass hatar mig? Och hur blir det med att ta lån? Pengar? Ansvar? Mörker? Skuld? Hur ska jag klara mig en värld där jag är en belasning? Det är nu jag försöka sluta på alla människors "tänk positivt"-tajfs, men jag har alltid, även om set är svårt, alltid försökt låta mig själv släppa fram mitt mörker - på ett eller annat sätt. Om vi hela tiden tränger bort vad vi faktiskt känner så slutar det med att vi förlorar oss själv fullständigt. Att tänka positivt på ett skepp som sjunker kommer inte ta dig någonstans att agera där emot, att lyssna på dina instinkter och tillåta dig själv att vara rädd kan däremot hjälpa dig. Det är iallafall vad jag tror, och jag är ju inte proffs, men vem är det? 
 
Tro inte nu att min framtidssyn är helt bläcksvart. Som sagt - jag mår flytande. Jag har huvudet ovanför ytan och om jag trodde till 100% att allt var värdelöst så hade jag inte gjort det. Någon liten optimist-del av mig tror att det här kan bli fint för mig. Bara jag andas, är öppensinad inför det som komma skall och inte är rädd för att be om hjälp, så kan det här bli något vackert att minnas.
0 kommentarer

Existentiell söndagkväll

Jag sitter med huvudet mellan knäna och tänker på ett citat av Kirkegaard - Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv. 


Jag är någonstans medveten om att jag kommer förlora mig själv om jag inte ger mig ut och försöker. Måste chansa, måste ut i livet och göra misstag för annars kommer jag hitta mig själv - bitter och trasig - i en fåtölj utan lycka mitt i vintern. 

Men Kirkegaard gjorde en missbedömning, iallafall när det gäller mig. Det är fan inte att förlora fotfästet, mer likt att kasta sig ut från en klippa, ner i en flod fylld med ormar och krokodiler för att sen simma upp på en strand där det väntar en hel armé av getingar och tigrar. 

Trots dessa faror och tänkbara missöden måste jag ändå slänga mig ut. För jag vet - eller hoppas? - att bakom stranden ligger mina drömmarsstad. Min lycka. 

Och om jag inte hoppar kommer jag bara sitta kvar. Begrunda utsikten, känna mig trygg, men så småningom olycklig. Meningslösheten och känslan att jag slösade bort mitt enda liv kommer ge mig så mycket ångest och självhat att jag förlorar mig själv. 

Men snälla, låt mig köpa en självhjälpsbok som beskriver hur jag ska våga för just nu är jag så rädd för allt. Klippan är högre och ormarna fler och jag vill inte klanta till det för jag vet inte om det är en utmaning jag skulle orka. 

(Vad händer om jag inte orkar?)

0 kommentarer