drömmaren

Min största glädje i livet - som följt mig troget under den större delen av mitt liv - har varit min förmåga att drömma. Stort som litet. Natt som dag. Stirra ut i tomma intet och visualisera saker som inte finns eller inte har hänt. Se bortom den gråa vardagen och den tristess som stryper hjärtat när verkligheten är en besvikelse. 

Inatt sover jag i de rum som jag vuxit upp i. Från födseln till hösten jag fyllde 19 har jag haft samma rum hela tiden. Delar av min själ har fastnat i väggarna. Det spelar ingen roll hur starka rengöringsmedel som används - här kommer de alltid att sitta en doft av mig. 

Nyss gick jag igenom en stor låda där jag förvarar en massa gamla minnen. Lite fotografier, dagböcker, biljetter, brev, dipblom och andra saker som har ett emotionellt värde bara för mig. De där grejerna för med sig en klump i magen. Särskilt när jag får upp en dikt jag skrev när jag var 12 år gammal som avslutas med "... himlen är nog de nästa jag ser." Dagböckerna vill jag inte ens öppna för de är så fyllda av  tonårsångest och sorgligheter att jag inte skulle klara av de. Oron har jag haft med mig så länge att den vuxit ihop med min personlighet. Jag kan inte minnas ett liv utan katastroftankar, klump i magen, spända käkar och perioder av svår ångest. De har liksom alltid funnits där. Nog har jag lagt mycket tid på att försöka reda upp trådarna i de förflutna, men ärligt talat är de en jävla jobbig process som jag inte orkar gräva i allt för ofta. 

Så jag drömmer istället. Jag flyr bäst jag kan. Jag minns en särskilt återkommande dagdröm jag hade under högstadiet. Det hela börjar med att jag går in i ett rum där jag möts av leenden. Där är människor i min egen ålder som inte stirrar på mig. De bara är glada över att jag är där, frågar hur min dag har varit. Rör vid mig utan att vara äcklade. De är inte mer än så. Mitt drömlandskap är ibland något så enkelt som en plats och ett sammanhang där jag passar in. och den lilla drömmen hjälpte/hjälper mig att stå ut.
0 kommentarer

Allt hänger ihop

Det är lätt att glömma de ibland. Magen som påverkas av känslorna. Tankarna som påverkas av sömnen. Det är en både betryggande och läskig tanke att föreställa sig alla världens människor sammankopplade med varandra. Hur lätt vi kan påverka andra och hur lätt de kan påverka oss. Precis som leenden som smittas gör så också sorgerna och besvären. Det är naivt att tro att det "egna universumet" existerar. 

Som jag nu har påverkas av livets omständigheter, människorna runt omkring mig och de val som gjorts. Där jag är i livet just nu har spiritismen fångat upp mig, så som den tenderarar att göra hos dem som har fastnat i grubblerierna kring universum och den lilla människans kropp och knopp mitt i alltihopa. Som tidigare nämnts brottas jag med relationen mellan känslor och förnuft. Det är mina känslor som drar sig till mystiken i att inte veta, utan bara tro. 

Det borde vara märkligt att min första instinkt nu är att skriva ett försvarstal. Vilket jag inte kommer göra, för jag är för trött för att be om ursäkt för mig själv. 

Jag läser nu en självbiografi av Marina Abramovic. En performancekonstnär från de tidigare kallade Jugoslavien. Boken har tagit mig med häpnad. Hennes tankar fascinerar mig och hennes sätt att leva kan inte få mig att sluta häpna. Allt från hennes sätt att pröva alla fysiska och psykiska gränser, utan också för hennes upplevelser av att få kontakt med sitt inre och sin omvärld. Boken heter Gå genom väggar och jag rekomenderar den varmt, särskilt för den som vill förstå vad för slags spiritism som jag pratar om. 

Mitt motto i livet är och har länge varit Livet är generöst mot dem som är öppensinnade. Fortsätt att vara nyfiken så länge du lever och var aldrig för snabb med att döma. Om du vågar vidga både perspektiv och vyer kan livet överraska. Det finns något gott i att vara ombytlig. Byta åsikter och vrida på de självklara i vardagen kan leda till att hitta de som saknas. 

Läser om mina ord och äcklas över att detta har en slags självhjälps-klang i sig. Inte mitt syfte. Klockan är snart tre på natten och jag ser ut att inledde min andre natt då sömnen inte vill sig. Skulle kunna ge mycket för att förstå mig på konsten att somna. 

Med de orden, har jag fått ur mig mitt för i natt. 
0 kommentarer

Mina onda tankar

-Vad va du rädd för? 
Jag orkar inte förklara.
Allting,
men döden mest. 
 
- Utdrag av en dikt ur Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall. 
 
Det är en bra fråga. Vad är jag mest rädd för? När lampan släcks och mörkret blir påtagligt. Tankarna som svimmlar iväg till hjärnans mest irrationella platser. I ett försök att nysta upp känslorna så kallar jag dem för mina onda tankar. Detta efter en bok av samma namn av Nina Bouraoui som jag läste i höstas. En bok vars struktur och spårk tog mig med storm. Några av mina favoritcitat ur boken: 
 
Jag tar mitt liv inombord. 
 
Allt måste vara stängt, efftersom mitt hjärta är öppet, jag är gråtfärdig varje kväll. 
 
Jag var ofta ledsen som ung, för jag visste inte var jag skulle göra av mitt hjärta. 
 
När jag läser om dem nu förstår jag varför de blev nertecknade i mina anteckningar. Dels min svaghet för texter som anspelar på hjärtat, men också för att de alla skulle kunna stå som beskrivning till mina egna onda tankar. 
 
Jag tror jag har en mindre besatthet av tanken på att nå upplysning. Det finns en del av mig som så gärna vill tro att om jag bara läser tillräckligt många böcker, tänker om och tänker kring tillräckligt många gånger och får en rik upplevelsebank som tillåter mig att dra slutsatser så ska jag nå ett större vetande. Ett tillstånd där jag ska kunna bemästra min egen hjärna och så också mitt eget sammanhang. Jag vill få det förnuft och de tankar som låter mig förstå människans handlande, de oförklarliga mönsterna och livets mening. 
 
Varför? - För att jag är rädd. Den orationella rädslan skrämmer mig mest av allt. När mina onda tankar lägger sig över mig förlorar jag min stabilitet. Världen och min plats i den blir en annan. Trygghet rinner iväg längst mina kinder och jag grips av en heltäckande känsla av mörker som klämmer i varje por av min kropp. Jag vill slåss. Jag vill bli slagen. Jag vill springa ut i natten och aldrig återvända. Byta kropp. Byta liv. Byta bort alla mina ägodelar för en stund på jorden då de onda tankarna inte kan nå mig alls. Meningslösheten. Orkeslösheten. Självföraktet. Kärt barn har många namn och frodas bäst i dålig miljö. 
 
Just nu, denna söndagkväll då fullmånen lyser som starkast och de gått 20 dagar in på de nyåret, är jag rädd för min förlust av förmågan att se sorgen och livet ur det större perspektivet. Det finns bara ett nu och ett här. Det finns bara detta tillstånd av meningslöshet och orkeslöshet och jag kommer stanna i detta tillstånd tills döden skiljer mig åt. Hjärnan har dolt alla minnen av en glad tid. Jag är rädd för mycket. Ledsen över mycket. Men den största rädslan av dem alla är att mina onda tankar är ett personlighetsdrag och inte ett tillstånd. 
0 kommentarer