Slutet av maj

 
En kvinna som målat sig vacker för en kväll av festligheter, en fängslande utsikt över ett fridfullt Göteborg, en solnedgång så stark att den fångar dina andetag och en skål med 20 citroner och två smutsiga fötter. Här ser ni Paradis-Maja som fångar in sommarens första dagar. 
 
Är det något slags motto jag valt att leva efter i mitt liv så är det att ta vara på även de allra enklaste stunderna i livet. Det finns mycket vackert i våra liv som berikar tillvaron, men i stressen och hetsandet är det lätt att vi glömmer bort att titta efter. Hör hur fåglarna kvittrar när morgonen gryr, se himmelen skifta i en rosa palett och känn hur vindens sus kittlar dig i öronsnibben. Jag tål inte att leva ett liv där jag bara kan se den grå tonen i betongen. 
 
 Kyssar och Lemonad 
Maja
0 kommentarer

Raka eller inte raka, feminismens eviga fråga



 
Det första "feministiska dilemmat" jag kom i kontakt med var den kvinnligt kodade kroppens behåring under armarna, benen och runt könsorganet. Jag tror, om jag inte minns fel, att jag snodde min mammas rakhyvel och rakade mina ben för första gången när jag gick i 6:an. Jag var tidigt inne i puperteten och som ni kan utläsa från bilden ovanför så har jag en mörk nyans på min hårväxt, vilket innebär att den alltid varit väldigt synlig. I en kombination av dom manliga klasskamraternas glåpord, dom kvinnliga klasskamraternas oroliga kommentarer i omklädningsrummet, ett stort intag av massmedias hårborttagnings hets och min egen ångest i att inte passa in så fattade jag beslutet att håret skulle bort - ingen vidare refelektion. 

Första gången jag ifrågasatte mitt beslut av att raka mig var när jag hittade bloggaren Emelie Leijons krönika i webbtidningen Feministiskt Perspektiv. Detta var ungefär i mitten av årskurs nio och det var den första gången i mitt liv som jag möte någon som ställde sig kritisk och ifrågasatte normen om att raka sig. Det var absolut inte där och då som jag la ner rakhyveln förevigt. Jag fick mig en tankeställare, men jag fortsatte ändå att raka mig med samma entusiasm som förut. 
 
Frågan kring kroppsbehåring ville inte lämna mina tankar ifred. Under första året på gymnasiet blev jag nyfiken på att hitta nya förebilder och hör och häpna - många av dom visade stolt upp sina håriga armhålor. Jamena ingen har väl glömt när Nour El-Refai våren 2014 visade upp sina håriga armhålor i direktsända melodifestivalen? Det blev ju självklart något som det pratades vilt om i det öppna mediarummet och det var väl ingen som heller blev särskilt förvånad över det överväldigande näthatet. "Ofräscht", "Jag vill inte se håriga armhållor på tv", "det är ju varken hygeniskt eller snyggt!!", "att hon inte skäms". För mig var även detta en intressant vändpunkt. Jag hade tidigare varit medveten om att armhålehåret länge varit en fråga som folk funnit intresse i att diskutera men det var inte fören då som jag på riktigt fattade vilken makt patriarkatet har över kvinnokroppen i det offentliga rummet.
 
Det var någongång under vårterminen 2015 som jag slutade raka bort armhålehåret och benen i slutet av augusti. Så ja, ungefär ett år utan rakhyvlar. Jag har fått ta del av många intressanta synvinklar, kommentarer och bemötanden under min tid som hårig. För att slippa göra detta inlägg längre än nödvändigt tar jag några iakttagelser i punktform, 

- Folk som bemöter dig med argumentet "det är ofräscht och ohygieniskt" går bara att vifta bort. Precis som med alla delar av vår kropp så fyller även håret en funktion. Tvärtom - att raka sig är mer ohygieniskt. T.ex. håret vid könsorganet är tänkt att hålla bakterier borta och därför bevara en naturligare ph-balans som minskar risken för svamp och infektioner. Vanligt förekommande vid rakning är också irriterad hud, skarsår och inåtvåxande hårstrån som kan ge märkliga och svidande plitor. 
- Håret är till för att skydda oss från kyla och bakterier t.ex. extra tydligt är det med våra ögonfransar och ögonbryn som är tänkt att skydda ögat. 
- Den vanligaste kommentaren handlar ändå kring utseende då någon tydligen kommit på att behåring är osexigt. Det här är alltså en värderande kommentar och ingenting som bygger på fakta. Dessa åsikter är lätta att ändra och är självklart något som går i trender. Det är också personligt, den ena tycker si och den andra så. Angående just hur sexigt det kan vara - det är bevisat att det är lättare att komma om du är orakad, det är en friktion i könshåret som hjälper till att ladda upp stämningen.

Beslutet att inte rakat mig har dock förändrat vissa grejer i mitt eget tänkande. Jag har blivit flitigare på att bära t-shirt och under våren har jag inhandlat diverse byxor som är tunna och täcker benen. Det är inte det att jag skäms, tycker det är fult eller något annat strunt, det är bara det att dessa blickar jag får och andra människors reaktioner är något som jag gärna slipper möta hela tiden. När jag träder in i ett rum är det första som går att avläsa på min kropp att jag är kvinnligt kodad och tjock. Detta i det samhälle vi lever i som kallas patriarkatet är inte en så himla bra kombination. Jag dränks i fördomar redan från den sekund jag träder in i rummet. Som icke-norm snygg och norm-smal är min blotta existens i det offenliga rummet något slags revolt och att då också föra med sig denna kamp om kroppsbehåring blir alldeles för mycket för att jag ska orka. 
 
Det är detta ni ser som hänt på bilden. Jag ska om lite mer än ett dygn stå på min egen studentmottagning och möta alla dessa människor iklädd en klänning som blottar mina ben. Det är nog många som ser detta som ett bra tillfälle att visa upp sig och säga "Här är jag och se vad jag vågar!" men som förklarat ovan är det inte lika lätt för mig. Tjocka, svarta hårstrån som syns tydligt i den korta klänningen. Heja er som orkar men jag måste avböja den här gången. Studenten ska vara en av dom lyckligaste dagarna i ens liv och om jag ska gå omkring och känna mig utstirrad är jag inte säker på om dagen kommer bli särskilt lycklig. 
 
Nu ska jag skriva det som kommer få hela det här inlägget att låta löjligt - men det måste bli sagt. Egentligen är det bara hår, vad spelar det för roll? Ja, kroppsehåringen är en stor grej, många unga flickor känner sig tvingade till att göra det, den genomsnittliga kvinnan i världen lägger 16 dagar av sitt liv på att raka sig och det är en av patiarkatets vidrigaste maktmedel att försöka kontrollera folks kroppar - det är jag medveten om. Men när jag nu gått ett år med hår och känner mig såpass stark i mig själv att jag kan säga "det spelar ingen roll, jag kan egentligen leva med båda två" så känns det bara gött. Jag gör som jag vill för det är jag som har makten över min kropp!  

Kyssar och könshår
Maja
 
0 kommentarer

När vi ska säga hejdå

Avsked är och har aldrig varit min grej. Tvärtom, det är det värsta jag vet. Jag får en klump i magen som varar i flera dagar efter en begravning, hela vägen hem från flygplatsen efter min språkresa grät jag så hejdlöst att jag inte kunde prata med mina föräldrar och ja, till och med när jag gick till bussen för sista gången ifrån det sommarjobb jag hatade fällde jag tårar. Det är någonting med "hejdå" som gör ont i hela min kroppen. 
 
Jag kan inte veta om det är någon av er som nickar i igenkänning eller om ni alla bara rycker på axlarna och tycker att det jag skriver låter orimligt. Om jag ska grunda min gissning på mina senaste upplevelser så är det alternativ nummer två. Vem tror ni börjar småtjuta på sin sista lektion på gymnasiet när hon egentligen bör hurra? Jo, det är jag, men jag kan inte hålla tårarna inne. Jag vet inte vart denna seprationsångest kommer från, det jag endast säkert vet är att någon spänning i hjärnan slås på och skriker åt mig att hålla fast vid tryggheten för att slippa falla ner i avgrunden. Det är rädslan inför framtiden och osäkerheten som jag kopplar till avskedskramar och avslutningsfester. 
 
Hur många gånger har jag nu inte halvt på skämt / halvt på allvar sagt att jag utan ett ord ska lämna studentfesten för att slippa möta denna gråt/panik/ångest bland folk. Usch javisst vet jag att det är ett skitigt samhälle vi lever i där vi tvingar in det starka känslolivet bakom stängda dörrar, men jag är för sårbar under systemet för att göra revolt. Varje gång jag gråter bland andra ser jag deras plågade blickar och känner den där försiktiga och obekväma smekningen över ryggen. Vi är inte vana att möta varandra i den djupaste zonen. Våra rörelser, detta minnspel är tafatt och besvärat. Nej tack, jag vill inte se dig lida när du tröstar mig, då tröstar jag hellre mig själv. 
 
Medömkan är som fisar. Man kan stå ut med de egna, men inte andras- Emmy, spelad av Maria Kulle, Fröken Frimans Krig. 
 
Kan ni snälla tala om för mig hur jag ska säga hejdå till mina fina klasskamrater, lärare och den byggnad dit jag gått fem dagar i veckan under tre år? Hur gör jag det utan att bryta ihop? Jag vill gå rak i ryggen och säga "tack och adjö, ni har gjort mig gott", men det kommer inte gå så enkelt. Ibland är det lättaste sättet att fly från det som är jobbigt. Spring, spring mot morgondagen dit där inga bekymmer ännu funnit dig! Det låter klokt i tanken, men alla vi som tävlat mot tiden vet att det dessvärre inte går att vinna, historien och känslorna kommer alltid ikapp till slut. 
 
Kyssar och inga avsked, tack!
Maja
0 kommentarer