När en människa kliver ur sängen - text från arkivet

När en människa kliver ur sängen och en annan människa lämnas kvar i sängen så uppstår obalans i universum. Det bildas ett svart hål i madrassen och allt som är gott sugs upp. Luften i rummet försvinner och lämnar efter sig en tomhet, med andra ord kallad saknad. Någonting saknas. Obalansen. Värmen från kroppen som försvinner, kylan från ensamhet som stannar kvar. Det gör ont på alla ställen där det kan göra ont.
Tiden lyssnar inte på någon, inte ens på de två människorna som ligger i samma säng. Klockornas visare som springer framåt in i evigheten, eller till det att batteriet tar slut, har alltid bråttom när det finns lycka i luften. Jäktar dom, retar dom, påminner dom om att inget varar för alltid. Solen stiger upp över höghus, rödljus, trafikbrus. Tiden säger att det är dags för en av dom att gå.
Den som nu ligger ensam kvar i sängen kommer snart drabbas utav ångest. Det tar exakt två komma sju sekunder innan kroppen känner avsaknaden av fysiskkontakt. Ytterligare tre komma fyra sekunder senare och kylan tar sig in. Det tidigare varma täcket svalnar. Kroppskonturerna går fortfarande att läsa i det skrynkliga lakanet. Doften hänger sig ömtåligt kvar i luften. Sjuhundraelva komma nio sekunder senare hörs en ytterdörr som stängs. En panik som bryter ut.
Människan som klivit ur sängen följer storstadstrummans rytm. Pulserar genom staden i samklang med andra, men möter ingens blick. Råkar röra vid någons hand och ber om ursäkt. Skäms. Känner sig som sjukdomen, känner sig som alla andra. Möts av sin egen spegelbild och mår lite illa. Vill ha trettiosju gradig kropp lindad runt huden. Vill känna andetag i nacken.
Människan som lämnats kvar i sängen håller på att trilla ner i det svarta hålet. Tomheten är total, den dominerar hela kroppen. Nyss vara en del av något större och nu vara en halva av något som upphört. Avsaknaden av mänsklig värme som inte går att ersätta. Slickar täcket runt kroppen, men hjärtslagen saknas. Känns som ett fritt fall genom madrassen in i en ickeexistens. Ingen som ser, ingen som hör, ingen som vet om människan som lämnats kvar i sängen fortfarande är vid liv.
Tiden gör sig påmind genom att ta sig mer tid. Det går nu tre sekunder på en sekund. Klockornas visare har börjat krypa sig fram. Människorna håller fast i sina kroppar för att inte falla samman. Tänker överleva en timma i taget. Tänker på trygghet.
Människan som klivit ur sängen vill gå tillbaka till sängen.
Människan som lämnats kvar i sängen gråter. 

0 kommentarer

rollerna jag spelade

Jag spelar så många roller i livet just nu att jag håller på att tappa bort vem jag är. 
 
Jag är dotter, syster, student, inneboende, regisassitent, kurskamrat, nära vän, avlägsen vän, bortglömd vän, stöttepelare, narr, bekant, socialamediebrukare, följare, följd, mottagare, avsändare, yngst och en stor jävla besvikelse. 
 
För det är just det med alla roller - dom kräver att jag levererar. Skolan kräver att jag gör bra ifrån mig på semenarium och tentor. Som regiassistent förväntas det att jag ska hänga med i svängar, mejla med förnuft och alltid vara tillgänglig för plötslig förändring. På hemmaplan måste jag visa upp något slags bevis på att jag vet vad jag gör och att jag gör det bra. Bland vänner ska jag vara utåtriktad, framåtdrivande och känna in rummet. I socialamedier känner jag press att bevisa för utomstående att jag har det där livet jag egentligen inte har. 
 
Strypt och trött. 
 
Försökte skriva några dikter men vågade inte få fram mig själv i texten. Ville måla något ur fantasin men kunde inte - för tänk om det skulle bli fult. 
 
Det känns som att min lågstatus står stämplad i pannan och att min bara existens i vilket rum som helst kräver att jag bevisar min rätt att få finnas till. Jag måste ha något att erbjuda och ge för ett rimligt pris. Tanken på att vara till minsta besvär. Vara en besvikelse. Usch jag mår illa av blotta tanken. 
 
Så jag funderar på att sluta skriva här, ta bort min födelsedag på facebook, inaktivera min instagram, skaffa en knapptelefon där det är i princip omöjligt att få tag på mig och därefter få lite lugn och ro för i alla fall fem minuter. 
 
Det är här jag klyvs mitt itu. Jag vill skaffa mig ett namn. Jag är beredd att resa över oceaner för att få bli det minsta lilla omtyckt. Jag är redo att springa in i alla väggar för att få bli uppskattad.
 
Men. Jag är också redo att sälja min själ till djävulen bara för att en kväll få gå och lägga mig utan att undra vad folk fått för intryck av mig idag, vad dom sa om mig efter att jag gått, hur många som scrollat förbi min instagram bild och hatat vad dom sett, slippa tänka på vad jag kunde gjort bättre och varför den där dikten blev så dålig att ingen kommer vilja läsa den. 
 
Kanske säger det plopp om några dagar och så kommer ni inte få höra ifrån mig på ett tag. Eller så vänder det snart och jag hittar tillbaka till mig själv mitt i all självkritik utan att behöva göra mig osynlig. Jag får se. Det jag dock förstått nu är att jag inte kommer klara av den här pressen i längden. Efter en hel livstid, dock som mest intensivt senaste fyra åren, så känner jag att det här inte får bli mitt konstanta mående för i så fall dröjer det inte länge innan jag craschar igen. 
0 kommentarer

Tala

Har så mycket att säga. Säger för mycket. Säger ingenting. 

0 kommentarer