Störtar

 
 
Jag ska börja blogga igen. För min egen skull. För att få igång skrivande kreativiteten och tankesystemet. För att jag tycker om det här sättet att reflektera. Livet har slängt mig in i diverse situationer den senaste tiden som jag inte riktigt kunnat hantera och jag känner att jag behöver ett eget rum. Ett skrivande rum där jag får spotta ut mig det som behöver bli sagt. Det bästa med bloggen har varit att kunna blicka bakåt. Se hur jag egentligen mådde och tänkte och vad som blivit en efterkonstruktion allt eftersom tiden gått. Huvudet tenderar ju att leka med mig, men texten består. 
 
Kravlöst skrivande. Ett eget rum. Något för att balsamera själen. 
 
Psyket har fått bära tungt ett tag. Jag har varit fånge under kalendern. En av alla kvinnor som förväntas göra de omänskliga i att göra tio heltidsdagar under en sju dagars vecka. En spänningshuvudvärk som förlamar hela kroppen. Ett system som skriker nej. Jag känner mig trött och jävlig från att jag vaknar till att jag somnar. Känns att jag glömt av den där viktiga detaljen om att livet ska vara roligt också. 
 
Början av 2019 var ett misslyckande. Jag bröt ihop på mållinjen - så som jag tenderar att göra. Har ju tidigare år haft en tradition av att sumera det gågna året. Just nu vill jag inte minnas det gågna året alls, men som tidigare nämnt så tror jag att jag behöver det för att kunna minnas. Det är bra att påminna sig själv om att livet inte alltid varit jävligt. Att livet inte bland varit jävlig men att jag inte dog av de. 
 
Så sammanfattningsvis - jag tror jag är tillbaka här. Kravlöst. 
0 kommentarer

-

Den här bloggen är det sista jag tänker på just nu. Kanske drar jag igång den igen. Kanske inte. Jag känner bara att just nu vill jag leva lite mer utanför www. 
0 kommentarer

Så vart de nästan vår trots allt

(null)

Typiskt mig och bloggen - att gå ut hårt och sen kliva in i en tystnad utan dess like. Men utan att be om ursäkt - bloggen är inte prioriterad. 

Jag mår iallafall bra - om de är nån som vill veta det. Trots de ruggiga kalla vindarna så börjar jag trots allt se ljuset och igår alltså wow. Solen. Jag blev förälskad. 

Mina dagar ser ut följande: sitter på biblioteket. Går på teater. Dricker öl. Dansar. Diskuterar. (Och sett alla säsonger av Bron på mindre än två veckor.) 

Jag kan inte låta bli att jämföra mig med hur jag mådde för ett år sen och ändå känna en slags bekväm känsla i att jag nu är på rätt plats vid rätt tillfälle. Ro. En lugn jävla ro. Kunna sitta på ett fik, med en bra bok och bara låta en eftermiddag passera förbi utan att jag en enda gång känner en rastlöshet och längtan bort - de är ro för mig. 

Ursäkta om jag låter som en klämcheck yogagirl. Svårt att finna en icke-löjlig beskrivning av ett tillstånd som för mig tidigare varit främmande. Självklart är vissa dagare sämre än andra, dom är bara betydligt färre än för ett år sen.

Jag lyssnar på Kate Bush om och om igen. Läser Bodil Malmstens loggböcker och tycks uppleva något som jag närmast kan likna vid en andlig upplevelse. Senaste veckan har jag varit och sett ett publikrep av Skuggorna av Mart på Backa teatern, Dagar utan ände på Kajskul, öppet rep av Ett Dockhem på stadsteatern och Som att bestiga Mount Everest på 10 minuter på Backa teatern. Mycket bra alltihop. 

Jag ska ta tag i politiken igen om jag hinner. Har andra saker jag skriver på just nu, men fan, tycker ju ändå att skriva politik är både viktigt och kul. Men men.
0 kommentarer