Twin Peaks: The Return

 
Om ni inte redan vet vad jag tycker om Twin Peaks säsong 1 - 2 + filmen så kan ni ju gå in och läsa här.
 
Mina förhoppningar var höga. Jag har taggat länge - så när första avsnittet drar igång känner jag att kropp och själ är redo. Jag lägger mig ner i sängen i mitt då kliniskt städade rum på Gotland, min sista natt i Fårösund. Jag har köpt en stor påse med godis, släcker lampan och trycker på play. 
 
... och en timma senare är jag i chock. Bortkommen. Jag vet inte vad som händer eller vad fan det är jag precis sett. Allt är bara så wwahh. För att säga ordet jag tror majoriteten tänkte - obegripligt. Nya karaktärer introduceras. Det känns som att delar av historien och sammanhanget saknas - vilket egentligen borde vara självklart då det gått 25 år - både för oss och för twin peaks universumet. Men jag blir ändå chockad. 
 
För det är just det som jag skulle vilja säga om hela serien - hur tydligt det märks att det faktiskt gått över 25 år. Tekniken är en helt annan. David Lynch har ju såklart utvecklats som både regissör och konstnär så estitiken är som från en helt annan värld. Karaktärer och skådespelare är inte desamma längre. Det är något nytt jag ser, en annan värld med samma namn. 
 
 
Jag måste vara ärlig - dom första avsnitten var en stor förvirring i blandning med besvikelse. Jag hade drömt om att komma tillbaka till dom roliga skämten, karaktärerna jag älskat och den där härliga twin peaks känslan. Men det blev inte så, för den här gången var inte humorn densamme. Jag skulle faktiskt våga säga att den är i princip humorbefriad. Rörelsen och scenerna är långsammare och betydligt mer utdragna. Ingen jazzig bakgrunds musik. Mycke är försvunnet. 
 
MEN!!!!!! Mycket har tillkommit!!!!
 
Jag var som sagt bortkommen och besviken. Den delen av hjärnan som är konservativ och tänker "varför kunde inte allt bara fortsatt som de var??" lugnade ner sig så småningom och jag började titta mer intensivt. Försökte frigöra tanken från allt det gamla och se detta konstverk för var det är, och helt plötsligt var jag inte så besviken längre. 
 
 
Avsnitt 8 för mig var en vändpunkt. Det här avsnittet är något av det.. jag kan inte hitta orden. Det var konst. Det var så estetiskt rätt. Jag var rädd och förtjust på samma gång. Det var vackert. Kanske är vackert alldeles fel ord, men jag kan inte hitta något annat för det var så starkt på något sätt. En liten berättelse i sig som förevigt kommer ha gjort ett intryck på mig. 

Efter avsnitt 8, tycker jag, att det bara blir bättre och bättre. Ögat har vant sig vid vinklarna och scenerna. Jag börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Och spänningen. Det blev så spännande att jag hade svårt för att slita blicken. För spänningen är något som den här säsongen verkligen lyckats med. Skräck inslagen också ja. Bob må vara mitt livs skräck, men utan att överdriva - den här säsongen gjorde det inte lätt att somna. Betydligt mer död, våld och otäcka karaktärer. Men jag gillade det. Jag var nöjd. 
 
 
Mitt hjärats låga, min första kärlek - min Audrey Horne. Jag saknade dig. Om jag skulle fått ställa en fråga till David Lynch så hade den varit VARFÖR LÄT DU AUDREY VARA MED SÅ LITE?? Tror hon sammanlagt var med i tre avsnitt, och då mycket korta scener och i en handling jag ännu inte fullt ut begripit. Jag hade velat se mycket mer av min skatt, men hennes avslut ger mig hopp på att det kommer komma en säsong till. Att avsluta hennes karaktärsutvecklig på det här sättet vore bara grymt. Jag behöver mer Audrey i mitt liv. Mer jazz, mer dans. 
 
 
Fina du, RIP. 
 
Musiken var intressant. Nästan varje avsnitt avslutar med en konsert på the Roadhouse. Jag kan inte säga om det förstärkte upplevelsen på något sätt, men det var fett bra musik som nu gått repeat på min spotify. Mina favoriter från säsong tre är 
 
Lark - Au Revior Simone 
 
Wild West (Roadhouse remix) - Lissie
 
Saturday - Desire 
 
Shadow - Chromatics 
 
Heartbreaking - Angelo Badalamenti
 
 
 
Till mina fellow Twin Peaks älskare - se klart den, för dom sista avsnitten är så bäst att det är värt det. Nästan alla jag pratat med som gillar Twin Peaks har gett upp, men snälla gör inte det! Jag vet, vi saknar den vanliga Cooper. Och ja, allt är väldigt annorlunda och nytt, men det är ändå Twin Peaks. Och det är så jävla bra. David Lynch har någon slags talang för att få allt att smälta samman och ja, den är seg i början, men nästan allt får sin förklaring. Jag kommer föralltid älska rött sammet och svartvit golv.  Audrey kommer alltid vara min första kärlek och Cooper min bästa vän. Jag hoppas och vill så jävla jättegärna att det ska bli en till säsong. Ska nog kolla om den här säsongen igen för att hitta detaljer jag missat. Älskart. Kanske ska göra den där Twin Peaks tatueringen i alla fall...?
0 kommentarer

En vinst

Jag går mot hållplatsen. Nej - jag svävar. Jag märker att jag spänner större delen av ansiktet. Jag märker att jag ler utan att någon ser. 

På spårvagnen börjar jag gråta. En fin gråt med vatten från glädjen. Det var längesen den gråten infann sig, men nu strömmde den ner för mina kinder. 

Den där ungdomens odödlighet som poeterna pratat om, jag känner den nu. Jag ser möjligheter i allt. Jag vill hålla hand med alla jag träffar. Jag vill sitta på toalettgolven på göteborgs alla klubbar och hålla om mina systrar. Inget projekt känns för stort, ingen utmaning för svår. Revolution. En värld av kunskap där jag vill slänga mig in och bemästra allt. 

Jag vet att jag inte nått ett mål. Framför mig står år av prövning. Jag kommer antagligen få bo i diverse svåra konstulationer. Kanske kommer jag om något halvår finna mig själv i trotarkanten med noll i inkomst och noll i motivation. Hjärtekross, besvikelse och förvirring. 

Men i förrgår. När jag satt och grät tårar av lycka på treans spårvagn så kände jag mig ostoppbar och ingenting skulle få ta den känslan ifrån mig. Om jag kunde skulle jag vilja tatuera in den känslan på min kropp. Föreviga det där hoppet. Odödligheten. 

0 kommentarer

Hela kroppen

Hela kroppen känns främmande
när jag glömt din värme
alla saker i din röst som jag saknar
alla gånger jag bad dig att gå. 

Har inte lyssnat på vår musik
känt mig skyldig för alla misstag 
glömde bort vem jag var
vill inte vidröra mina fingertoppar.

Imorgon ska jag drömma om oss 
idag ska jag tänka på disken 
två statyer utan ansvar
snälla låt mig bli fri.

0 kommentarer