När en människa kliver ur sängen - text från arkivet

När en människa kliver ur sängen och en annan människa lämnas kvar i sängen så uppstår obalans i universum. Det bildas ett svart hål i madrassen och allt som är gott sugs upp. Luften i rummet försvinner och lämnar efter sig en tomhet, med andra ord kallad saknad. Någonting saknas. Obalansen. Värmen från kroppen som försvinner, kylan från ensamhet som stannar kvar. Det gör ont på alla ställen där det kan göra ont.
Tiden lyssnar inte på någon, inte ens på de två människorna som ligger i samma säng. Klockornas visare som springer framåt in i evigheten, eller till det att batteriet tar slut, har alltid bråttom när det finns lycka i luften. Jäktar dom, retar dom, påminner dom om att inget varar för alltid. Solen stiger upp över höghus, rödljus, trafikbrus. Tiden säger att det är dags för en av dom att gå.
Den som nu ligger ensam kvar i sängen kommer snart drabbas utav ångest. Det tar exakt två komma sju sekunder innan kroppen känner avsaknaden av fysiskkontakt. Ytterligare tre komma fyra sekunder senare och kylan tar sig in. Det tidigare varma täcket svalnar. Kroppskonturerna går fortfarande att läsa i det skrynkliga lakanet. Doften hänger sig ömtåligt kvar i luften. Sjuhundraelva komma nio sekunder senare hörs en ytterdörr som stängs. En panik som bryter ut.
Människan som klivit ur sängen följer storstadstrummans rytm. Pulserar genom staden i samklang med andra, men möter ingens blick. Råkar röra vid någons hand och ber om ursäkt. Skäms. Känner sig som sjukdomen, känner sig som alla andra. Möts av sin egen spegelbild och mår lite illa. Vill ha trettiosju gradig kropp lindad runt huden. Vill känna andetag i nacken.
Människan som lämnats kvar i sängen håller på att trilla ner i det svarta hålet. Tomheten är total, den dominerar hela kroppen. Nyss vara en del av något större och nu vara en halva av något som upphört. Avsaknaden av mänsklig värme som inte går att ersätta. Slickar täcket runt kroppen, men hjärtslagen saknas. Känns som ett fritt fall genom madrassen in i en ickeexistens. Ingen som ser, ingen som hör, ingen som vet om människan som lämnats kvar i sängen fortfarande är vid liv.
Tiden gör sig påmind genom att ta sig mer tid. Det går nu tre sekunder på en sekund. Klockornas visare har börjat krypa sig fram. Människorna håller fast i sina kroppar för att inte falla samman. Tänker överleva en timma i taget. Tänker på trygghet.
Människan som klivit ur sängen vill gå tillbaka till sängen.
Människan som lämnats kvar i sängen gråter. 

0 kommentarer

Tala

Har så mycket att säga. Säger för mycket. Säger ingenting. 

0 kommentarer

Skulle

Skulle vi ses skulle jag gråta. 

Skulle vi dansa skulle jag slås

Skulle du röra vid mig skulle jag dö
men jag skulle döda för att få hålla om dig -
om så bara för en liten stund

0 kommentarer