Så vart de nästan vår trots allt

(null)

Typiskt mig och bloggen - att gå ut hårt och sen kliva in i en tystnad utan dess like. Men utan att be om ursäkt - bloggen är inte prioriterad. 

Jag mår iallafall bra - om de är nån som vill veta det. Trots de ruggiga kalla vindarna så börjar jag trots allt se ljuset och igår alltså wow. Solen. Jag blev förälskad. 

Mina dagar ser ut följande: sitter på biblioteket. Går på teater. Dricker öl. Dansar. Diskuterar. (Och sett alla säsonger av Bron på mindre än två veckor.) 

Jag kan inte låta bli att jämföra mig med hur jag mådde för ett år sen och ändå känna en slags bekväm känsla i att jag nu är på rätt plats vid rätt tillfälle. Ro. En lugn jävla ro. Kunna sitta på ett fik, med en bra bok och bara låta en eftermiddag passera förbi utan att jag en enda gång känner en rastlöshet och längtan bort - de är ro för mig. 

Ursäkta om jag låter som en klämcheck yogagirl. Svårt att finna en icke-löjlig beskrivning av ett tillstånd som för mig tidigare varit främmande. Självklart är vissa dagare sämre än andra, dom är bara betydligt färre än för ett år sen.

Jag lyssnar på Kate Bush om och om igen. Läser Bodil Malmstens loggböcker och tycks uppleva något som jag närmast kan likna vid en andlig upplevelse. Senaste veckan har jag varit och sett ett publikrep av Skuggorna av Mart på Backa teatern, Dagar utan ände på Kajskul, öppet rep av Ett Dockhem på stadsteatern och Som att bestiga Mount Everest på 10 minuter på Backa teatern. Mycket bra alltihop. 

Jag ska ta tag i politiken igen om jag hinner. Har andra saker jag skriver på just nu, men fan, tycker ju ändå att skriva politik är både viktigt och kul. Men men.
0 kommentarer

Hälsa

"Om folk verkligen brydde sig om sin kropp på riktigt så hade dom lagt mer pengar på ordentliga skor och fotsalvor än på sitt hår. Dina fötter ska bära dig hela livet. Håret växer, klipps bort och fyller egentligen ingen praktisk funktion. Mitt råd till alla borde vara att köpa sig ordentliga skor och lära sig att hälsan inte sitter i utseendet" 

- Mamma 

Veckan efter köpte jag min första fotsalva. 

För mamma har rätt. De tipsar om tillskott för hår och naglar, detox som ska göra påsarna under ögonen slätare, snygga trädningskläder, krämer för en rynkfri hud, laserbehandling för kroppshåret etc etc. 

Det okej att vilja vara snygg.

Men för mig, i min personliga feministiska resa, har det alltid handlat om rätten att få vara ful. Jag behöver inte raka mig för att passera. Jag måste inte ha en viss sorts smink och rätt sorts kläder. Jag behöver inte vara smal och lägga min tid på jorden till att försöka leva upp till andra rådande skönhetsideal. 

Jag vill läsa. Skriva. Dansa. Agera. Upptäcka. Diskutera. Simma. Möta. Känna. Klämma. Spela. Le. Gråta. Förändra. 

Och jag vill inte tvingas begränsa mig pågrund av mitt utseende. 
0 kommentarer

Engagemang

 
DET ÄR 8 MARS! DET ÄR ÅRETS BÄSTA DAG! Eller? Är allt bara sorg och elände när jag tänker på hur patriarkatet långsamt tar sönder oss alla? Vill jag egentligen bara skriva en sorglig dikt om att långsamt krypa in i sitt eget skal av orkeslöshet pågrund av att allt ser så jävla mörkt ut? 
 
Nej. Inte idag. Idag har jag hopp! Idag är drömmarna och utopiernas dag. Idag tänker jag på alla förändringar vi har framför oss och hur långt vi har gått från där vi en gång var. 
 
Men detta inlägget ska inte handla om mig själv och mina drömmar- enbart - det här ska handla om vikten av engagemang! 
 
 
"Överväger på riktigt att ta bort instagram. Blir så jävla äcklad av hela grejen?? Och framförallt äcklad av mig själv på instagram??? Det är en så töntig låtsasvärld där vi alla är sådana jävla töntiga posers och narcissister? Jag har på senaste tiden börjat engagera mig på olika sätt i en kvinnojour och träffat så jävla inspirerande personer som gör så jävla mycket viktigt varje dag! Dom är liksom ute i verkligheten på slagfältet och GÖR NÅGOT medan jag är någon jävla insta-feminist? BLÄÄÄÄÄÄ. Ni är många som skriver att jag ju kan nå ut med mitt budskap till många personer på min "stora" plattform här på instagram och jag hör vad ni säger men hur stor är min plattform egentligen och hur mycket kan jag påverka? Jag har 10K följare medan personer som bara lägger upp bilder på lyxiga semestrar och snygga pojkvänner och delar ut rabatter på olika skönhetsingrepp har minst tio gånger så många?" - @matildawahl 's instasory från 7 mars 2018. 
 
Liknande tankar har surrat i mitt huvud de senaste två åren. Jag är generellt så trött på "sociala medier-politiken" att jag många gånger funderat på att bara sluta helt med alltihop - för vart leder alltsammans egentligen? Och ja och nej - jag tror visst att vissa profiler på nätet har en jätteviktig ståndpunkt och sprider kunskap till jättemånga av sina följare. Jag har lärt mig jättemycket genom att läsa om andra människors livsöden på sociala medier och blivit tipsad om diverse jättebra texter, böcker och dokumentärer b.la. Men någonstans därefter grötar det sig. 
 
Vi talar inte samma språk på nätet. Vi kanske skriver och läser samma text men tolkningsmöjligheterna är beroende av vilket hörn av universum vi står i just där och då. Som i denna texten som jag skriver just här och nu - ögonkontakten, det fysiska rummet, tonläget i min röst, mitt kroppsspråk och mötet mellan två människor försvinner. När du läser detta kan du föreställa dig att jag står på en vit mans rygg. Eller kanske att jag skriker ut orden och producerar en jävla massa saliv. Kanske sa jag EN jävla massa SAAALIV. Eller kanske sa jag EN JÄVLA MASSA saliv. Eller så viskade jag en jävla massa saliv. Du kanske inte känner mig alls utan tror att jag har ett kroppsspråk där jag vevar vilt med armarna medan jag pratar eller att jag konstant drar i mitt eget hår. Du kanske försöker söka ögonkontakt med mig och kanske är jag oartig och stirrar in genom väggen för att tyka mig och visa på att jag inte alls tänker lyssna på vad du har att säga. 
 
Sanningen - jag sitter i min säng. Ganska nyvaken. Jag säger ingenting av det här, utan jag skriver det. Jag har inte ögonkontakt med någon för jag är ensam på mitt studentrum i Kallebäck. Med detta inlägg vill jag inte provocera eller såra någon. Jag vill bara väcka lite nya tankar angående politiskt angagemang och den "internet-feminism" som jag själv tycker känns ganska så splittrad. 
 
Så - jag förstår Matilda Wahl till 100%. Det är därför jag inte skriver om politik på instagram. Jag säger inte att de är värdelöst - inte alls. Jag känner bara - för min del - att det är inte det forum där jag vill engagera mig i. För mig har instagram varit ett forum där jag kan dela med mig av fina bilder och minnen från min vardag. Jag vill istället lägga mitt engagemang här på bloggen. Även om ni är få som följer och kanske inte ens läser hälften av det jag skriver - så upplver jag ändå själv att jag gör mer nytta här på bloggen - om inte så bara för min egen skull. Lång text med reflektion och möjligheten till källanvisningar funkar bättre för mig. Jag vill också lägga mitt engagemang där ute i den fysiska "verkliga" världen.
 
 
 
Så! Att engagera sig - i den verkliga världen. Vi börjar med the basic - jag skriver om min egen erfarenhet. 
 
Under hösten 2015 till våren 2016 var jag ordförande för SchillerskaFeministerna på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Detta var för mig en av de stoltaste tiderna i mitt liv - varför? Jo, för att jag kände att lilla jag var med och påverkade någonting. Mitt engagemang smittade av sig och jag hjälpte många nyfikna och taggade människor att få ett rum där de kunde bidra och delta i kampen. Vi bjöd in Gudrun Schyman att prata i skolans aula och ca 200 människor dök upp som ville lyssna på Homeparty-föreläsningen. Tillsammans hade vi en skapar kväll där vi skrev 20 fakta lappar om kvinnor som borde funnits med i historiaböckerna och satte upp alla dessa lappar i trapphuset på skolan under kulturdagen, samma kulturdag bjöd vi också in fyra lärare från skolan och höll i ett samtal där dom fick prata om sin egna feministiska resa. Vi annordade en spelning där pengarna gick till hygienartiklar till kvinnor som befann sig på flykt. Vi annornade en föreläsning med @themegabitch. Vi tryckte upp faktablad om feminism och satt under hela 8 mars i skolans entré och delade ut fakta bladen, sen hämtade vi gamla bananlåder och gjorde plakat till 8mars tåget. Vi målade en mäktig banderoll och gick ca 100 pers i 8 mars tåget.
 
Jag får tårar i ögonen när jag skriver om detta. Vi var så jävla bra. 
 
 
 
Jag saknar det. De var så roligt, givande och viktigt. Efter varje möte och evenemang gick jag därifrån med en go magkänsla och kände att jag var en del av något större. Att våra röster blev en kör som tillsammans blev mäktigare än vad vi föreställt oss. 
 
Så.. nu då? 
 
Jag vill engagera mig igen - men efter ett ostabilt år förra året kände jag att jag inte riktigt hade krafterna. Jag skulle ha börjat engagera mig i höstas men saker kolliderade och rörde sig samman och grejen med mig är att antingen gör jag det 100% eller så funkar de inte alls och de var det som hände i höstas när det blev för mycket på en gång. 
 
Nu är det ju valår!! Vilket betyder att det är viktigare än någonsin att engagera sig och göra sin röst hörd. Gå med i partipolitiska föreningar om du känner att de är där du vill vara med och påverka. Vill du vara med i något mindre/mer lokalt så finns det alla möjligheter. Jag känner att det nu är läge för mig att namedroppa men huvudet står stil så därför tänker jag bara droppa första bästa ogenomtänkta namnen jag kommer på - amnesty, kvinna till kvinna, westpride, lesbiskmakt och djurensrätt. 
 
Det finns många olika sätt att engagera sig på. Är du i en postition där du kanske har pengarna men inte tiden - många föreningar behöver ekonomiskt stöd för att kunna arbeta och tar tacksamt emot gåvor. Eller har du tid men inte pengar så är volontärer och medlemmar något som alltid uppskattas! 
 
Eller varför inte starta din egen klubb/förening! Samla vännerna och läs ett feministisktmanifest tillsammans? Skriv i någon facebook grupp och fråga om någon/några vill vara med att komponera ihop en diktsamling med tema mänskliga rättigheter? Eller starta ett queer-punkband? 
 
Sätt din kråka på olika namninsamlingar och visa nyllet på olika demonstrationer/manifestationer! 
 
Fast kanske det viktigaste av allt: förändra det där lilla i din vardag som du har möjligheten till. Säg emot när den där homofobiska släktningen kläcker ur sig något. Synliggör vardagsrasismen i fikarummet och få kollegorna att ifrågasätta sina egna ord. Ta cykeln till jobbet. Fråga chefen varför ni inte har en ramp till entrén. 
 
 
För att beskriva min egen dröm om mitt politiska engagemang så citerar jag Nina Björks beskrivning av Rosa Luxemburg - "Hon slogs med sin penna som författare, med sin röst som agitator och med sin kropp som aktivist" och för att citera Luxemburg själv - "Jag vill skriva så att jag träffar människor som en blixt och drabba deras sinnen, självklart inte genom svavelfullt orerande, utan genom vidden i min analys, styrkan i mina övertygelser och kraften i mina formuleringar". 
 
Mina egna intressen är ju teatern, läsandet, skrivandet och filosoferandet och de är genom dessa medium som jag vill verka. Jag vill vara med och verka för en politisk teaterscen som diskuterar samtiden och samhället utifrån ett kritiskt perspektiv. Jag vill i mitt läsande vidga min kunskap och mina perspektiv på verkligheten och ta del av världar och livsöden som kan berika min analys. Jag vill i mitt skrivande gestalta samhället och de frågor som oroar mig. Jag vill, i mitt eget filosoferande, med hjälp av tidigare idéer granska vår framtid och förstå mig på människornas agerande. 
 
Någonstans i början av denna process befinner jag mig. Jag är ingen stor teaterarbetare, ingen påläst doktor, ingen författare och ingen filosof - än. 
 
 
Jag hoppas se er i demonstrationstågen ute på gator och torg. Jag hoppas möta er i en diskussion där vi pratar genus och kritiserar köttindustrin. Jag hoppas att vi håller varandra i handen när vi tillsammans möter otäckheterna i världen och står enade i kampen mot orättvisorna. 
 
Tillsammans är vi starka! 
0 kommentarer