rollerna jag spelade

Jag spelar så många roller i livet just nu att jag håller på att tappa bort vem jag är. 
 
Jag är dotter, syster, student, inneboende, regisassitent, kurskamrat, nära vän, avlägsen vän, bortglömd vän, stöttepelare, narr, bekant, socialamediebrukare, följare, följd, mottagare, avsändare, yngst och en stor jävla besvikelse. 
 
För det är just det med alla roller - dom kräver att jag levererar. Skolan kräver att jag gör bra ifrån mig på semenarium och tentor. Som regiassistent förväntas det att jag ska hänga med i svängar, mejla med förnuft och alltid vara tillgänglig för plötslig förändring. På hemmaplan måste jag visa upp något slags bevis på att jag vet vad jag gör och att jag gör det bra. Bland vänner ska jag vara utåtriktad, framåtdrivande och känna in rummet. I socialamedier känner jag press att bevisa för utomstående att jag har det där livet jag egentligen inte har. 
 
Strypt och trött. 
 
Försökte skriva några dikter men vågade inte få fram mig själv i texten. Ville måla något ur fantasin men kunde inte - för tänk om det skulle bli fult. 
 
Det känns som att min lågstatus står stämplad i pannan och att min bara existens i vilket rum som helst kräver att jag bevisar min rätt att få finnas till. Jag måste ha något att erbjuda och ge för ett rimligt pris. Tanken på att vara till minsta besvär. Vara en besvikelse. Usch jag mår illa av blotta tanken. 
 
Så jag funderar på att sluta skriva här, ta bort min födelsedag på facebook, inaktivera min instagram, skaffa en knapptelefon där det är i princip omöjligt att få tag på mig och därefter få lite lugn och ro för i alla fall fem minuter. 
 
Det är här jag klyvs mitt itu. Jag vill skaffa mig ett namn. Jag är beredd att resa över oceaner för att få bli det minsta lilla omtyckt. Jag är redo att springa in i alla väggar för att få bli uppskattad.
 
Men. Jag är också redo att sälja min själ till djävulen bara för att en kväll få gå och lägga mig utan att undra vad folk fått för intryck av mig idag, vad dom sa om mig efter att jag gått, hur många som scrollat förbi min instagram bild och hatat vad dom sett, slippa tänka på vad jag kunde gjort bättre och varför den där dikten blev så dålig att ingen kommer vilja läsa den. 
 
Kanske säger det plopp om några dagar och så kommer ni inte få höra ifrån mig på ett tag. Eller så vänder det snart och jag hittar tillbaka till mig själv mitt i all självkritik utan att behöva göra mig osynlig. Jag får se. Det jag dock förstått nu är att jag inte kommer klara av den här pressen i längden. Efter en hel livstid, dock som mest intensivt senaste fyra åren, så känner jag att det här inte får bli mitt konstanta mående för i så fall dröjer det inte länge innan jag craschar igen. 
0 kommentarer

Snart så

Jag tror att det är den där envetna positiva sidan av mitt inte så positiva sinnelag som får mig att fortsätta springa. Trots allt som skiter sig och brakar samman i ett jävla kollaps så vill jag alltid tro att bakom nästa husknut väntar paradiset. 


Ni är färre läsare än någonsin. Kanske för jag gått och blivit en stressig och tråkig person som inte har tiden att skriva varken vettigt eller intressant. Kanske för att jag helt enkelt inte är särskilt intressant. Vad spelar det dock för roll egentligen. 

Det där något överanvända begreppet identitetskris klämmer mot tinningarna. Jag känner mig som en kluven människa med många ansikten. På dagtid är jag övertrevlig och pratar så mycket att jag tröttnar på min egen röst. Efter dagtid ligger jag tom i sängen och undrar om folk inte tröttnar och överger mig vilken sekund som helst. Suck. Ligga platt på mage och försöka förstå sig på teorin om att ”allt är egentligen meningslöst” är något som underlättar i stunden. 

Idag satt jag på en föreläsning där jag bara hunnit läsa en tredjedel av kurslitteraturen vi skulle ha läst. Idag såg jag fyra avsnitt av sex and the city medan jag broderade och försökte förtränga läsandet jag borde göra. Idag stod jag vid stadsbiblioteket och delade ut flygblad iklädd en outfit jag älskade inne och ensam på mitt rum men som gjorde mig nervös utav bara helvete medan jag var bland folk. Idag gick jag ut fast att jag sagt att jag inte skulle. Hela käften luktar rödlök. Jag undrar vad som är poängen. 

Det bästa sättet att beskriva mitt mående är med ordet turbulens. Allt skakar. Ständigt lite oro. Ingen riktig tryggpunkt här i världen Allt känns som en osäkerhet. 

Trött. Behöver sömn. Behöver en lång kram och någon som säger att det är okej.  

Men det vänder, eller hur?

0 kommentarer

Hej hösten

Så vart de höst igen. Drog upp rullgardinen för att få mötas av morgonljuset, men mottogs istället av ett stillsammast dunkel. Göteborg vart grått. Efter en solig helg som pressat ut det sista av ljuset, så är det nu dags att välkomna 6 månader mörker. 


Det har varit en av dom där helgerna då allt tas som en storm. Jag har svängt lite hit och lite dit. Inte tänkt så mycket utan låtit magkänslan få styra. Varje dag gått och lagt mig med tusen tankar, men ändå låtit tröttheten få ta befälet. 

Ny månad. Ny delkus. Nya reptider. Jag är så uppe i att ta vara på tiden att jag glömmer bort att ta vara på mig själv. Eller? Jag känner mig kluven. Jag tvättar såpass regelbundet att jag alltid har kläder att ta på mig på morgonen. Jag kanske inte äter på regelbundna tider och super näringsrikt och sömnen sker när jag får tid. Men jag mår bra. Mitt i all planering, spårvagnsturer, kurslitteratur, manus och obekanta ansikten så känner jag mig lugn. Inte mer stressad än nödvändigt. Mörkret och hösten må komma men jag ser ljust. 

Nu ska jag ta vagnen och bussen ut till Lindholmen för att vara motläsare. Sen ska jag till bibblan och låna om  och Margarita. Därefter ska jag läsa klart ”Molnen” och sen se något teveprogram och brodera om jag orkar. Ska försöka klämma in lite morotssoppa däremellan också.

Så ser mitt liv ut. Början på oktober 2017. 

0 kommentarer