Hej hopp

 
Så vem är då detta? 
 
Är nog inte frågan ni ställer er, skulle jag tro. För om ni hittat hit så är det för att ni antagligen redan känner mig personligen och bara är lite nyfikna på va fan jag öppnar käften för. 
 
MEN eftersom jag vill börja på ny kula så känns det ändå inte annat än rätt att börja med en ny presentation så nu kör vi!
 
Jag heter Maja Svensson. 20 år levda och bosatt i Göteborg. Kommer från Alingsås - men frågar du mig så skulle jag kalla mig för göteborgare alla dagar i veckan. Förtillfället läser jag kursen Teaterstudier på Göteborgs Universitet pga har bananas drömmar om att skriva och regissera pjäser + älskar scenkonst och de lilla självförtroende jag har lägger jag på att tro att "jag kan vara med och förändra scen och teatervärlden för den kommande generationen" (min blogg, min hybris (måste skriva ett inlägg om varför jag känner behovet av att be om ursäkt för att jag tror på mig själv (galna värld)))
 
Förutom teatern har jag också ett intesse för att läsa och skriva. Läser helst skönlitterärt eller essäer. Vart jag befinner mig i mitt skrivande är däremot betydligt luddigare. Skriver på en pjäs just nu och det är det enda jag hinner lägga tid på som är skönlitterärt. Annars är de ju tentor och förhoppningsvis en framtid då jag skriver mycket i detta forum. 
 
Första gången jag själv identifierade mig som feminist så var jag 14 och hade läst en artikel om att inte raka bort sitt könshår. 
 
Jag är mest inriktad på en intersektionell feminism, queerfeminism och tror på feminism med socialism. 
 
Men snälla - låt oss inte fastna och köra in oss på etiketter. Mitt "motto" i livet är - Livet är generöst mot den som är öppensinnad. För att kunna utveckla feminismen krävs det att vi har en öppen feminism som prövar och låter oss testa nya teorier och analyser. Ska skriva ett längre inlägg om detta också. 
 
Huruvida jag har hjärtefrågor eller inte tycker jag är en svår grej att svara på. T.ex ser jag - som erafarenheter av att vara tjock - kroppsaktivismen och att upplysa folk om hur fettfobi funkar som två frågor som dels påverkar mig själv mycket i mitt privatliv och som jag också har mycket kunskap. Sen skulle jag inte påstå att jag tycker att det är den viktigaste frågan på jorden just nu , t.ex. hur vi förstör planeten med våra föroreningar och det dödliga våldet från machonormen känns ju också jävligt viktigt. Tyvärr har det uppstått någonslags idé om att de inte går att driva fler kamper samtidigt - att vi alltid måste värdera och jämföra. "Varför skänker du pengar till dom när det här är mycket viktigare?" och "hur vågar du säga att du är förtryckt? då skulle du bara veta hur jag har det - våga inte gnälla" känns som två argument som gått upp tydligt under senaste månaden. Ska nog skriva ett inlägg om det här med. 
 
Okej nu blir detta verkligen ingen presentation utan mer bara en rad av "Maja ger hintar om åsikter hon har och texter hon vill skriva". Känner att vi måste lätta upp stämningen lite så vi kör tre snabba frågor och sen får de vara nog. 
 
Ditt stoltaste ögonblick som feminist 
- När jag gick fram till scenen tillsammans med Gudrun Scyman på Homepartyt som vi i SchillerskaFeministerna höll i och alla i publiken bara storjubla. Jag vet att det var för henne dom jubla, men det var jag som hade huvudansvaret för hela grejen och över 200 pers var där för att lyssna. De var häftigt. Mer än häftigt. 
 
Ditt jobbigaste ögonblick som feminist 
- Jag kan ju verkligen inte argumentera eller föra debatt mot cis-män som har inställningen att inte lyssna. Jag känner mig lika liten varje gång och otillräcklig. Spelar ingen roll hur många böcker och teorier jag läst, statistik jag har koll på eller erfarenheter i bagage. Väljer han att höja rösten, göra en aggressiv rörelse eller bara förolämpa mig genom att kommentra mitt utseende eller tala om för mig hur dålig jag är så är jag trött och ledsen i flera dagar efteråt. 
 
Det bästa med att vara feminist 
- Än combo av att hitta människor som förstår och som jag kan känna mig trygg med och att samtidigt bidra till en förändring. 
 
Jag blir lätt stressad av att hänga förmycket på internet, så förutom den här bloggen så är jag enbart aktiv på instagram under @paradismaja. Vill ni komma i kontakt med mig privat så svarar jag på min facebook (där ni har mig om ni känner mig) eller mejl maja.svensson77@gmail.com 
 
 
0 kommentarer

Tre förändringar 2017

Ett 
 
Mitt hår har växt. Under de senaste två veckorna har det hänt tre gånger att mitt hår har kommit i kläm eller fastnat under människors kroppar. Förra hösten bestömde jag mig för att låta det växa ut och det har jag också låtit det göra - till viss del. I början av året rakade jag undercut och sidecut - bra beslut. 
 
Jag sa till min syster förra gången hon rakade det att jag har "en bra frisyr för någon som har ett behov av drastisk förändring." Jag behöver varken ta kökssaxen eller rakapparaten och göra mig av med alltihopa, det räcker att gå lös på luggen och i nacken. Tur är väl det, för annars hade jag aldrig haft orken till att bara låta det växa utan att pilla. 
 
Det där har jag tänkt på en del - är jag en person i behov av drastsika förändringar? Bortsett från människans så att säga "behov av rutiner". Är jag rastlös? är en fråga jag gärna vill ha svar på under 2018. Jag har delat mig själv i den här frågan. 
 
Två 
 
Under året har jag ristat in två ting i bläck som kommer sitta där tills jag dör. Det är en väldigt tillfredställande tanke på ett obehagligt sätt. Jag har valt att ha det där. Jag gillar motiven och kan i dagsläget inte se en anledning till varför jag skulle vilja ta bort dom. Folk få säga vad dom vill om tatueringar, ärligt talat ser jag ingen större skillnad mellan dom och diverse är jag har på kroppen. Allt berättar sin historia. 
 
Tre 
 
Jag har i princip slutat bära bh. Vissa plagg kräver det tyvärr, men dom plaggen är sällan mina favoritplagg. 
 
Det är en av de där förändringarna som bara blir utan att jag tagit ett aktivt val. Små bäckar blev en flod. Dyra priser, min rygg mådde bättre och jag kan inte beskriva det - men jag känner att jag får mer utrymme när inga skavande band håller mig tillbaka. 
 
Till en början tyckte jag att det var obekvämt att kramas utan bh. Det kändes som att den andra personen kom mig för nära. Denna idé har nu också flugit sin kos. Ger jag en kram och personen jag kramar blir obekväm av det faktumet att jag inte har någon bh, då är det nog ingen person jag vill krama iallafall. 
 
 
0 kommentarer

Året var 2017 och det var såhär jag tänkte

Detta året har varit en resa som inte liknar något annat jag tidigare upplevt i mitt liv. Jag har alltid kallat livet en berg-o-dalbana, men innan i år visste jag inte vad jag pratade om. 
 
Den största av lärdomar jag kommer bära med mig från året är hur tiden springer och läker. Jag kan knappt fatta att jag för mindre än ett år sen var på botten och att jag nu mår så bra. Där och då kunde jag inte släppa tanken på att det var ett tillstånd jag aldrig skulle kliva ur. Jag var rädd att föralltid vara den ledsna Maja. Att framför mig bara väntade år och år av olycka och jag kunde inte se poängen med nånting. Varför skulle jag fortsätta igenom detta lidande när jag inte såg något ljus i tunneln? Men nu vet jag att tiden kan gå så fort och att ibland är allt som behövs just distans. När du befinner dig mitt i någonting är det svårt att se på det objektivt. Ibland behövs det kilometer och ibland behövs månader. Och oavsett hur dåligt du mår så är det ändå värt att hålla ut, får ingenting - inte ens det värsta av känslor - varar förevigt. 
 
Jag vet att det är klyshigt att säga att "folkis förändrade mig", men jo. Det är sant. Jag är en annan människa nu en den jag var på gymnasiet. Jag är mer öppensinad, har mer balans och vet mer vad jag behöver för att kunna stå stadigt. Efter många felsteg och övertramp är jag nu bättre på det sociala spelet och relationer. Jag kan nu bättre förstå mitt behöv av att omringa mig med människor som får mig att känna mig värdefull, respekterad och förstådd. Så många år jag spenderat (och kommer spendera) i den där tystnaden jag kliver in i när mitt psyke talar om för mig att jag inte är tillräcklig. Jag var van vid att hålla käften, men nu håller jag inte längre käften. På festen är jag inte rädd för att hälsa på nytt folk, jag har en mer positiv inställning till andra människor och olikheter och jag vet nu att en relation är ett delat ansvar. 
 
Året har varit framtidsångest. Jag känner ständigt pressen att veta vart jag vill, sikta mot ett mål och så småningom "springa i mål". Jag har hoppat mellan olika val och känt mig strypt av min omgivning - fast att dom bara "vill mitt bästa". Nu känner jag att jag är tillbaka på min riktlinje. Jag vet lite mer vad jag vill och vad jag inte vill. Jag försöker att inte hetsa mig igenom beslut och försöka fatta att det är mer än okej att vara 20 år och inte ha en aning om hur framtiden kommer se ut. 
 
Jag gick från ö-liv i en by på 800 pers till Sveriges näst störtsa stad på över en halvmiljon invånare. Nu kan jag lägga handen på mina egna axlar och strycka mig över nacken och iallafall konstatera att jag behöver storstaden. Pulsen. Rörelsen. Människorna. Kanske att jag i framtiden tänker annorlunda, men just nu känns det som en omöjlighet att flytta ut "på landet" igen. 
 
Senaste halvåret har fört med sig inspirationen. Så mycket jag vill göra, skriva, måla, sätta upp och konstruera. Jag känner mig mer motiverad än någonsin. Jag har också börjat våga lita på mina egna idéer och visoner.
 
 
0 kommentarer