drömmaren

Min största glädje i livet - som följt mig troget under den större delen av mitt liv - har varit min förmåga att drömma. Stort som litet. Natt som dag. Stirra ut i tomma intet och visualisera saker som inte finns eller inte har hänt. Se bortom den gråa vardagen och den tristess som stryper hjärtat när verkligheten är en besvikelse. 

Inatt sover jag i de rum som jag vuxit upp i. Från födseln till hösten jag fyllde 19 har jag haft samma rum hela tiden. Delar av min själ har fastnat i väggarna. Det spelar ingen roll hur starka rengöringsmedel som används - här kommer de alltid att sitta en doft av mig. 

Nyss gick jag igenom en stor låda där jag förvarar en massa gamla minnen. Lite fotografier, dagböcker, biljetter, brev, dipblom och andra saker som har ett emotionellt värde bara för mig. De där grejerna för med sig en klump i magen. Särskilt när jag får upp en dikt jag skrev när jag var 12 år gammal som avslutas med "... himlen är nog de nästa jag ser." Dagböckerna vill jag inte ens öppna för de är så fyllda av  tonårsångest och sorgligheter att jag inte skulle klara av de. Oron har jag haft med mig så länge att den vuxit ihop med min personlighet. Jag kan inte minnas ett liv utan katastroftankar, klump i magen, spända käkar och perioder av svår ångest. De har liksom alltid funnits där. Nog har jag lagt mycket tid på att försöka reda upp trådarna i de förflutna, men ärligt talat är de en jävla jobbig process som jag inte orkar gräva i allt för ofta. 

Så jag drömmer istället. Jag flyr bäst jag kan. Jag minns en särskilt återkommande dagdröm jag hade under högstadiet. Det hela börjar med att jag går in i ett rum där jag möts av leenden. Där är människor i min egen ålder som inte stirrar på mig. De bara är glada över att jag är där, frågar hur min dag har varit. Rör vid mig utan att vara äcklade. De är inte mer än så. Mitt drömlandskap är ibland något så enkelt som en plats och ett sammanhang där jag passar in. och den lilla drömmen hjälpte/hjälper mig att stå ut.
0 kommentarer

Du kommer inte alltid må såhär

(null)

Försöker mata skallen med den förhoppningen. Att detta är en fas - kanske till och med passage - som jag måste ta mig igenom. En stressad och ledsen 21-åring är bara en bieffekt av den hetsiga och deppiga tidsålder vi lever i. Snart kommer våren. Tunnare jackor och lättare sinne. 
0 kommentarer

Tankeutdrag

Saker jag är rädd för att läkaren ska säga:

  • att huvudvärken är kronisk och kommer vara livet ut
  • Att huvudvärken egentligen är en hjärntumör och att jag inte kommer få ett långt liv 
  • Att jag aldrig kommer bli glad igen


0 kommentarer