På baren under glaset

 

Vitvinsfeber bland sorgesjuka 

 

kysser varandras läppar

 

förväxlar ord mellan blickar 

 

tänker på imorgon

 

 

 

Ångrar ingenting 

 

under kristallkronor 

 

glömmer lätt bort 

 

kläderna med rödvinsfläckar

 

 

 

Sötsliskiga drömmare 

 

vaskar guld i ölglaset 

 

på den lokala krogen 

 

finns inga toalettdörrar 

0 kommentarer

Årsresumé 2016 del 2

 
 
Mina bästa låtar 
 
Din tid kommer - Håkan Hellström 
 
No place in heaven - MIKA 
 
Kolla på film - Emil Jensen, Iiris Viljanen 
 
Strange things will happen - The radio dept.
 
Million reasons - Lady Gaga 
 
 
 
Mina bästa böcker 2016 
 
Vintergatan går igenom magen - Jeanette Winterson 
 
Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrick Backman 
 
Vitsvit - Athena Farrokhzad 
 
Jokern - Markus Zusak 
 
Glaskupan - Sylvia Plath 
 
 
Mina bästa kläder 
 
Gråa jacka från Weekday 
 
Älskade kepsen från Beyond retro 
 
Svarta fladder byxor från Monki 
 
Balkläningen från Asos 
 
Alla mina polotröjor (<3)
 
 
Mina bästa skönhetsprodukter 
 
Shampoot och balsamet Heal från Maria Nila (Veganskt och Cruelty Free)
 
Nyponrosfröolja (V & CF)
 
Nyx matte lipstick i färgen Siren (CF)
 
Lumene  matt control oil-free foundation i 0 light ivory (V & CF)
 
Tea tree water från Lush (V & CF)
 
 
Mina bästa filmer 
 
Suffragette 
 
En man som heter Ove 
 
Livet från den ljusa sidan
 
Fantastic Beasts
 
Inside out 
 
 
Mina bästa serier/dokumentärer
 
What happened, Nina Simone? 
 
Downton Abbey 
 
Kvinnorna på Fröken Frimans tid & Fröken Friman 
 
Stranger Things 
 
She's beutiful when she's angry 
 
 
 
Mina bästa pjäser 
 
Alice i Underlandet på Stadsteatern i Göteborg 
 
Jag vet vem jag är på Länsteatern i Visby 
 
Drömmar på folkteatern i Göteborg
 
Anne Frank och Psykos 4:48 på Schillerska gymnasiet 
 
Existensialism för nybörjare på Stadsteatern i Göteborg
 
 
 
 
Min bästa mat 
 
Vegansk sushi 
 
Två bruncher på folkisen 
 
Vegansk julskinka 
 
Pepparkakscheesecake 
 
Bananer 
 
 
Mina bästa prylar 
 
Min felstavade studentmössa 
 
Alexandras porträtt av mig som jag fick i studentpresent 
 
Min mixerstav 
 
Ett fint brev 
 
Mitt munspel 
 
0 kommentarer

tvåtusensexton blir tvåtusensjutton

 
Året var tvåtusensexton. Jisses. Trodde aldrig att livet skulle gå så fort. Minns när jag satte in "Schillerska" som skola på min facebookprofil och det stod "Tar examen 2016". Där och då kändes det som långt bort i en framtid jag kanske inte ens skulle få uppleva. När jag satt där och redigerade min facebookprofil kunde jag inte ens föreställa mig mig själv som 18 år. Jag såg mig själv i det jag då trodde var ett drömlandskap - för trott det eller ej, trots omständigheterna har jag alltid varit en drömmare. Alltid försökt föreställa mig framtiden med ett leende på läpparna. Någon slags "det ordnar sig" attityd fast med glitter runt kanten och paljetter i champagneglasen. Eller tvärtom. Det värsta möjliga. Att jag klantar mig när jag springer genom Vasa och råkar hamna under en spårvagn eller ännu värre - att jag blir den olyckligaste människan på jorden. 

Är det en dramatik-ådra jag har som pulserar i hela kroppen? Jag har förlorat mitt mellanland och lever ständigt i ett stadie där allt är på liv eller död. Hur bokstavligt ni ska tyda mina ord är inte min sak att avgöra, men för att ge er ett tips som jag fått från erfarenheten av att leva med mig själv - ta allt jag säger och skriver med en nypa salt. Som sagt - jag är känslostorm och överdrift i mänsklig skepnad.
 
 
När vi nu rett ut detta så blir ni kanske inte så förvånade av det som kommer härnäst. 
 
I år har jag vid flertal tillfällen likställt mitt liv med vissa situationer i Hungerspelen. "Grovt, hemskt, hur kan du? Det handlar faktiskt om ett krig Maja. Du är inte i något krig". Joho. Typ. Jag är i krig med mig själv. 
 
Jag har iblánd (pga min överdramatiska-ådra) svårt att urskilja tankarna med verkligheten. Vad jag tror händer och vad som faktiskt händer blir samma sak. Visst låter det rimligt fram tills jag säger att det jag tror händer är sällan det som händer. Jag övertänker situationer, känslor och relationer så alltihop blir ogreppbart, orimligt och andra adjektiv som börjar på o. Ett felsteg och jag hamnar i ett mörker där alla hatar mig, där allt jag gör blir fel och all världens ondka står för min dörr. Det är då jag blir Peeta. Jag behöver människor i mitt liv som kan säga till mig vad som är "True or not true?" för annars drunknar jag i mörker. Jag har blivit bättre på att urskilja, men inte ens en stark soldat klarar av att kriga ensam. 
 
Året har också varit rörigt. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill göra, vilka jag vill vara med, vart jag vill vara eller vad jag gillar och inte gillar. Jag vet ingenting. Kanske lite grann men inte mycket. I ett stabilare tillstånd skulle jag uppleva detta som något positivt. Många frågor kräver många svar och om en bär på ett öppet hjärta finns där mycket att upptäcka. Men i år har förvirringen varit lite för stor för att vara rimlig. Jag har liksom glömt bort svaren på frågor jag redan fått lära mig. Det är här jag blivit en Katniss. Som ett mantra har jag försökt upprepa saker för mig själv. Försökt rabbla de enklaste tingen för att få ner fötterna på jorden och få ett stadigt grepp för att kunna hålla mig kvar. "Jag heter Maja. Jag är 18 år. Jag har gått gymnasiet på Schillerska. Jag tycker inte om champinjoner. I baren beställer jag helst in öl. Jag trivs bra i lugg och svarta kläder. Mitt stjärntecken är skytt och jag älskar chokladglass..."
 
 
Nu är det inte långt kvar till det nya årets början - tvåtusensjutton. Jag är redo att lägga tvåtusensexton bakom mig. Visst är det en klychig grej om att det nya året är en ny chans - men jag tycker om klychiga grejer. Det nya året för med sig hopp och påbörjar ett nytt kapitel i boken kallad "Livet". 
 
Tvåtusensexton var ett ganska jobbigt år för mig men ännu jobbigare för hela världen på stort. Krig, flykt och elände. Dumma presidenter och folk som får lida för det. Terror som sködar offer. En värld som är osams på så många plan. Jag är så rädd, för jag ser ondskan sprida sig från så många olika håll och trots att jag gör så gott jag kan är jag ändå oförmögan att kunna göra en förändring på stort. I världsdebatten är min röst bara en fjärt i rymden. Detta ska inte hindra mig från att fortsätta kämpa för en bättre värld, men jag skulle ljuga om jag inte erkänner att det finns många stunder då jag bara känner hopplöshet. Världen måste byta riktning och ge mig lite positiva besked för att jag ska orka. 
 
 
Jag ser framemot tvåtusensjutton. Kanske är det ett knasigt hopp jag lever på, som tror att saker kommer bli bättre, men jag tänker lyssna på det hoppet. Genom min Hungerspels-göra-själv-terapi och en vilja att bli bättre tror jag att mitt psykiska mående snart ska göra en vändning och gå tillbaka till stabilt läge (vad leker jag, livet kommer knappast någonsin bli stabilt - jag menar förstås stabilare*). Bara jag tar hand om mig själv, fyller livet med det som får mig att må bra och börjar leva lite mer här och nu så tror jag att det kommer ske en förändring. 
 
För att peppa mig tänker jag på saker som kommer hända nästa år - jag ska havsbada i januari, delta i en antologi, läsa en massa bra böcker, åka till Riga, kolla på film, cykla från Alingsås till Skummelövstrand, se Gotland i vårsol, dansa på pride och kanske läsa någon rolig och lärorik kurs till hösten. Och självklart en massa annat kul som jag inte ens planerat ännu. 
 
När det gäller världens problem ska jag fortsätta göra det jag kan och försöka att inte tynga mina axlar för mycket. Jag tänker fortsätta "utvecklas" som vegan, börja utföra mer kroppsaktivism på min instagram, delta i demonstrationer och insamlingar så gott jag kan, fortsätta mitt skrivande med politiken och aktivismen i baktanken och viktigtast av allt - jag tänker fortsätta lära mig. Jag vill lära mig allt. Läsa fler böcker, tidningar, se dokumentärer och ta del av andras livshistorier och därigenom växa som medmänniska och medborgare. 
 
 
Det fanns en hel det tankar hos Maja när hon skrev på den där facebookprofilen. 2016. Wow. Och tänka sig - nu är det över. Det blev inte som jag hade tänkt - inte alls. Kanske är det bara bra. För oavsett hur allt artat sig så känner jag mig ändå nyfiken på framtiden. Jag vet nu att den kommer bli både bra och dålig (och kanske till och med mittemellan, men det har jag svårt att föreställa mig). Bara jag fortsätter att hålla hjärtat öppet så ska det nog lösa sig. 
0 kommentarer