Känn på mitt bokomslag

En facebookgrupp jag är med i son heter litteraturgäris ställdes frågan -


”Om någon skulle lära känna dig/få en förståelse för vem du är genom 5 böcker, vilka 5 böcker skulle du be den läsa?” 

Jag tyckte frågan var så kul och intressant så nu tänkte jag svara och dra med mig både motiveringar och orimliga resonemang av bara farten. 

1. Rikitiktavi - Rikard Wolff

En bok för mig som står sig färsk i minnet då jag läste ut den bara för några veckor sen. 
Det finns så mycket i Rikards historia som jag känner igen mig i. Hans sätt i relationer, hans rädslor och hans ångest. Några kapitel i början hade jag själv kunnat skriva. Han är ju dock äldre än mig och därför fått erfarenheter jag än inte har varit i närheten av, men någonstans kan jag ändå se mig agera som han i den typer av sammanhang då det skulle te sig. 

2. Ett litet liv - Hanya Yangihara 

Också relativt färsk. Också en bok där det - på olika plan - finns en massa igenkänning. Det känns som en av de roller jag spelat mest i mitt liv har varit den som stått bredvid någon som mått dåligt eller varit den som mått dåligt och den här boken beskriver så jävla bra hur det känns och vilken typ av problem som uppstår i sådana relationer. Ingen överdrift när jag påstår att detta är mer eller mindre min bibel. 

3. Kyssa sammet - Sarah Waters 

En av de böcker med livlig fantasi som på något sätt la en pusselbit rätt i min personlighet. Åh ja de är sex, queert, kärlek och1880-tal. ”Ostronflicka” och music hall-artister. Nån dag då jag är redo igen måste jag läsa om. 

4. Vintergatan går igenom magen (eller typ vilken som helst av hennes böcker) - Jeanette Winterson 

Min favoritförfattare och den som inspirerar mig mest i mitt egna skrivande. Hennes böcker är så fina ut i kanten på varenda blad och hennes historier kan få mig att både gråta och skratta. OM jag någongång faktiskt skulle släppa en bok och någon skulle likna mig med henne så skulle jag dö lycklig. 

5. Präriehundarna - Jonas Gardell 

Ärligt talat så minns jag knappt vad den här handlar om. MEN. Jag skulle våga mig på att säga att den här boken var min första starka läsupplevelse som jag minns. Jag vet att jag satt på pendeltåget (tror det var i början av 1:an på gymnasiet) när jag läste den och förförsta gången fick den där ”oh shit”-känslan. Innan hade jag bara läst hästböcker och dom där Katarina von bedrow- likande böckerna som jag uppfattat som jobbiga för jag hade inte känt igen mig alls. 
Av någon anledning hade jag kommit i kontakt med Jonas Gardell och fått veta att han är en homosexuellförfattare. På ett besök på Alingsås bibliotek gick jag ner på den vuxna avdelning och den här var en av få böcker som fanns. Jag läste ut den relativt fast och jag kan fortfarande minns att det var ett kapitel som var två sidor långt som handlade om ensamhet på samhällsnivå. Jag blev så djupt betagen att jag fortfarande kan tänka på det ibland. Också en bok jag vill läsa om!

Finns såklart böcker jag tycker om mer en ovannämnda, men om du vill lära känna mig/förstå mig så är det här du ska rota. 

0 kommentarer

Twin Peaks: The Return

 
Om ni inte redan vet vad jag tycker om Twin Peaks säsong 1 - 2 + filmen så kan ni ju gå in och läsa här.
 
Mina förhoppningar var höga. Jag har taggat länge - så när första avsnittet drar igång känner jag att kropp och själ är redo. Jag lägger mig ner i sängen i mitt då kliniskt städade rum på Gotland, min sista natt i Fårösund. Jag har köpt en stor påse med godis, släcker lampan och trycker på play. 
 
... och en timma senare är jag i chock. Bortkommen. Jag vet inte vad som händer eller vad fan det är jag precis sett. Allt är bara så wwahh. För att säga ordet jag tror majoriteten tänkte - obegripligt. Nya karaktärer introduceras. Det känns som att delar av historien och sammanhanget saknas - vilket egentligen borde vara självklart då det gått 25 år - både för oss och för twin peaks universumet. Men jag blir ändå chockad. 
 
För det är just det som jag skulle vilja säga om hela serien - hur tydligt det märks att det faktiskt gått över 25 år. Tekniken är en helt annan. David Lynch har ju såklart utvecklats som både regissör och konstnär så estitiken är som från en helt annan värld. Karaktärer och skådespelare är inte desamma längre. Det är något nytt jag ser, en annan värld med samma namn. 
 
 
Jag måste vara ärlig - dom första avsnitten var en stor förvirring i blandning med besvikelse. Jag hade drömt om att komma tillbaka till dom roliga skämten, karaktärerna jag älskat och den där härliga twin peaks känslan. Men det blev inte så, för den här gången var inte humorn densamme. Jag skulle faktiskt våga säga att den är i princip humorbefriad. Rörelsen och scenerna är långsammare och betydligt mer utdragna. Ingen jazzig bakgrunds musik. Mycke är försvunnet. 
 
MEN!!!!!! Mycket har tillkommit!!!!
 
Jag var som sagt bortkommen och besviken. Den delen av hjärnan som är konservativ och tänker "varför kunde inte allt bara fortsatt som de var??" lugnade ner sig så småningom och jag började titta mer intensivt. Försökte frigöra tanken från allt det gamla och se detta konstverk för var det är, och helt plötsligt var jag inte så besviken längre. 
 
 
Avsnitt 8 för mig var en vändpunkt. Det här avsnittet är något av det.. jag kan inte hitta orden. Det var konst. Det var så estetiskt rätt. Jag var rädd och förtjust på samma gång. Det var vackert. Kanske är vackert alldeles fel ord, men jag kan inte hitta något annat för det var så starkt på något sätt. En liten berättelse i sig som förevigt kommer ha gjort ett intryck på mig. 

Efter avsnitt 8, tycker jag, att det bara blir bättre och bättre. Ögat har vant sig vid vinklarna och scenerna. Jag börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Och spänningen. Det blev så spännande att jag hade svårt för att slita blicken. För spänningen är något som den här säsongen verkligen lyckats med. Skräck inslagen också ja. Bob må vara mitt livs skräck, men utan att överdriva - den här säsongen gjorde det inte lätt att somna. Betydligt mer död, våld och otäcka karaktärer. Men jag gillade det. Jag var nöjd. 
 
 
Mitt hjärats låga, min första kärlek - min Audrey Horne. Jag saknade dig. Om jag skulle fått ställa en fråga till David Lynch så hade den varit VARFÖR LÄT DU AUDREY VARA MED SÅ LITE?? Tror hon sammanlagt var med i tre avsnitt, och då mycket korta scener och i en handling jag ännu inte fullt ut begripit. Jag hade velat se mycket mer av min skatt, men hennes avslut ger mig hopp på att det kommer komma en säsong till. Att avsluta hennes karaktärsutvecklig på det här sättet vore bara grymt. Jag behöver mer Audrey i mitt liv. Mer jazz, mer dans. 
 
 
Fina du, RIP. 
 
Musiken var intressant. Nästan varje avsnitt avslutar med en konsert på the Roadhouse. Jag kan inte säga om det förstärkte upplevelsen på något sätt, men det var fett bra musik som nu gått repeat på min spotify. Mina favoriter från säsong tre är 
 
Lark - Au Revior Simone 
 
Wild West (Roadhouse remix) - Lissie
 
Saturday - Desire 
 
Shadow - Chromatics 
 
Heartbreaking - Angelo Badalamenti
 
 
 
Till mina fellow Twin Peaks älskare - se klart den, för dom sista avsnitten är så bäst att det är värt det. Nästan alla jag pratat med som gillar Twin Peaks har gett upp, men snälla gör inte det! Jag vet, vi saknar den vanliga Cooper. Och ja, allt är väldigt annorlunda och nytt, men det är ändå Twin Peaks. Och det är så jävla bra. David Lynch har någon slags talang för att få allt att smälta samman och ja, den är seg i början, men nästan allt får sin förklaring. Jag kommer föralltid älska rött sammet och svartvit golv.  Audrey kommer alltid vara min första kärlek och Cooper min bästa vän. Jag hoppas och vill så jävla jättegärna att det ska bli en till säsong. Ska nog kolla om den här säsongen igen för att hitta detaljer jag missat. Älskart. Kanske ska göra den där Twin Peaks tatueringen i alla fall...?
0 kommentarer

Ett litet liv som mitt

Vill bara prata av mig lite kort och snabbt om boken Ett litet liv av Hanya Yangahara. En riktig tegelsten som jag bara läst halva av en så länge, men jag har redan gråtit fyra gånger och blivit så känslomässigt insatt att jag, även när jag inte läser, går omkring och oroar mig och tänker och bara försöker andas. Det var länge sen som jag levde mig in i en bok på det här sättet och det gör mig så lycklig att fått tillbaka läslusten.


Det bästa med boken är ändå att det är så mycket igenkänning. Spelar ingen roll att det är fyra män i plus 25 åldern i NY, deras relationer till familj och vänner, förbjudna tankar och deras ångest är så nära mig att alla punkter rör om i mitt eget känsloliv och ger mig svar på frågor som jag själv går och tänker på. 

Annars gör jag inte mycket mer i mitt liv än att vänta på hösten. Och way out west. Mitt sista arbetspass som semestervikarie är avklarat och det känns skönt att få lite ledigt och kunna göra lite mer av det som jag inte kommer hinna till hösten. 

Snälla sol titta fram för jag vill njuta lite det sista av sommaren utan att bära jacka. 




0 kommentarer