drömmaren
Inatt sover jag i de rum som jag vuxit upp i. Från födseln till hösten jag fyllde 19 har jag haft samma rum hela tiden. Delar av min själ har fastnat i väggarna. Det spelar ingen roll hur starka rengöringsmedel som används - här kommer de alltid att sitta
en doft av mig.
Nyss gick jag igenom en stor låda där jag förvarar en massa gamla minnen. Lite fotografier, dagböcker, biljetter, brev, dipblom och andra saker som har ett emotionellt värde bara för mig. De där grejerna för med sig en klump i magen. Särskilt när jag
får upp en dikt jag skrev när jag var 12 år gammal som avslutas med "... himlen är nog de nästa jag ser." Dagböckerna vill jag inte ens öppna för de är så fyllda av tonårsångest och sorgligheter att jag inte skulle klara av de.
Oron har jag haft med mig så länge att den vuxit ihop med min personlighet. Jag kan inte minnas ett liv utan katastroftankar, klump i magen, spända käkar och perioder av svår ångest. De har liksom alltid funnits där. Nog har jag lagt mycket tid på
att försöka reda upp trådarna i de förflutna, men ärligt talat är de en jävla jobbig process som jag inte orkar gräva i allt för ofta.
Så jag drömmer istället. Jag flyr bäst jag kan. Jag minns en särskilt återkommande dagdröm jag hade under högstadiet. Det hela börjar med att jag går in i ett rum där jag möts av leenden. Där är människor i min egen ålder som inte stirrar på mig.
De bara är glada över att jag är där, frågar hur min dag har varit. Rör vid mig utan att vara äcklade. De är inte mer än så. Mitt drömlandskap är ibland något så enkelt som en plats och ett sammanhang där jag passar in. och den lilla drömmen
hjälpte/hjälper mig att stå ut.