Så vart de nästan vår trots allt
Typiskt mig och bloggen - att gå ut hårt och sen kliva in i en tystnad utan dess like. Men utan att be om ursäkt - bloggen är inte prioriterad.
Jag mår iallafall bra - om de är nån som vill veta det. Trots de ruggiga kalla vindarna så börjar jag trots allt se ljuset och igår alltså wow. Solen. Jag blev förälskad.
Mina dagar ser ut följande: sitter på biblioteket. Går på teater. Dricker öl. Dansar. Diskuterar. (Och sett alla säsonger av Bron på mindre än två veckor.)
Jag kan inte låta bli att jämföra mig med hur jag mådde för ett år sen och ändå känna en slags bekväm känsla i att jag nu är på rätt plats vid rätt tillfälle. Ro. En lugn jävla ro. Kunna sitta på ett fik, med en bra bok och bara låta en eftermiddag passera
förbi utan att jag en enda gång känner en rastlöshet och längtan bort - de är ro för mig.
Ursäkta om jag låter som en klämcheck yogagirl. Svårt att finna en icke-löjlig beskrivning av ett tillstånd som för mig tidigare varit främmande. Självklart är vissa dagare sämre än andra, dom är bara betydligt färre än för ett år sen.
Jag lyssnar på Kate Bush om och om igen. Läser Bodil Malmstens loggböcker och tycks uppleva något som jag närmast kan likna vid en andlig upplevelse. Senaste veckan har jag varit och sett ett publikrep av Skuggorna av Mart på Backa teatern, Dagar utan
ände på Kajskul, öppet rep av Ett Dockhem på stadsteatern och Som att bestiga Mount Everest på 10 minuter på Backa teatern. Mycket bra alltihop.
Jag ska ta tag i politiken igen om jag hinner. Har andra saker jag skriver på just nu, men fan, tycker ju ändå att skriva politik är både viktigt och kul. Men men.