Jag vaknade imorse och kände att idag kommer jag inte ta mig ur sängen. Min lilla syster kommer strax därefter in med ljus och kakor och sjunger och jag börjar gråta. Dels för att jag blev glad, men mest för att all ångest bara pös ur mig. Hetsen.
Jag fyller tjugo och folk förväntar sig att jag ska fira och dra ihop häng och vara glad men nä. Tanken på att hålla kalas har gjort att jag har haft födelsedagsångest i två månader. Vilka ska jag bjuda? Tänk om ingen kommer? Tänk om mitt firande i jämförelse
med alla andras blir det största fiaskot någonsin? Det känns så tungt och jobbigt och ansträngande att jag skakar. Vem grattar mig och vem grattar mig inte. Långsamt flyta ihop i en hög på golvet och bilda en pöl av såsig ångest. Jag blir 8 år på nytt
och känner mig utanför. Ensamheten som slinker ut i tåspetsarna. Kalaset där födelsedagsungen får ont i magen och gråter. Nästa år ska jag inte fira alls och bara låta dagen passera. Ge upp för att orka.