Söndagsångestens återkomst
I en skrivargrupp på facebook såg jag ett inlägg där någon lagt till en text från någon bok jag inte har orken att kolla upp, men det var något i stil med "brev till en diktare". Texten innehöll det där med självtvivlet i sitt skrivande och det författaren ville få sagt var att skriva ska komma innefrån och det ska vara som ett måste för att överleva. För fem timmar sen scrollade jag förbi. För fem minuter sen plockade jag upp datorn med känslan av att jag måste få skriva något osammanhangande och obegripligt och ärligt för annars kanske jag drunknar i madrassen.
Men jag kan inte skriva. Eller jo jag kan skriva nonsens, men orden som bränner på insidan av revbenen kommer inte fram. Dom där känslorna som mänskligheten inte funnit några bra ord för. Den där känslan att vilja springa in i en vägg eller låsa trettitusen lås. Helt plötsligt är världen så jävla stor och det finns så jävla många människor och jag inser att om jag går upp och går till skolan imorgon eller ej inte spelar någon som helst roll för någon annan än mig själv.
Jag scrollar genom kontaktboken, facebookchatten och smskonversationerna och jag vet att jag inte vill vara ensam. Men att höra av sig till någon är inte ett alternativ ändå för är det något jag lärt mig av de senaste åren av existens så är det att hålla det för sig själv. Och kanske skriva av sig lite på en blogg på ett kryptiskt sätt där du inte behöver stå för något, se någon i ögonen eller lägga något ansvar på någon. För någon finns inte.
För några veckor sen tänkte jag att det första jag skulle göra som statsminister skulle vara att ta bort den här bloggen. Jag måste ju vara helt galen som är så personlig. Eller jag är egentligen inte alls personlig. För jag skriver ju nästan ingenting om vad jag har gjort idag eller vad som händer i mitt liv eller sånt. Jag är bara anonymt privat. Skriver om hur jag mår. Fast bara alldeles för mycket. Men gud nu kräks jag nästan i min egen mun av äckel av mitt eget sätt att formulera mig. Varför delar jag med mig. Kanske ska ta bort bloggen nu och bli en igensluten mussla som inte kommunicerar på internet förutom min instagram som har no soul.
Fast att ta bort bloggen skulle inte gå. Jag har haft en blogg på ett eller annat sett dom senaste sex åren(okej wow crazy men sant) och utan en blogg vet jag inte vem jag skulle vart. För jag skriver verkligen 90% nonsens. Som precis just nu. Och det är det jag måste få göra annars exploderar allt i ett virrvarr. Jag kan inte skriva privat till folk. Jag kan inte skriva dagbok. Jag kan skriva på en blogg med nästan icke-existerande läsare. Hjärnan måste bajsa lite och det här är ett damn fine utedass där jag får vara ifred.
Åter till nuvarande status. Tror jag har panikat färdigt inför morgondagen nu. Borde gå och lägga mig. Men hjärnan är fortfarande lite snurrig och fingrarna lite skakiga så ska nog se någon kort dokumentär om något jag inte bryr mig särskilt mycket om.
Lyssnar på Mia Skäringer och Anna Manheimers podd (tips tips) och där pratade dom i senaste avsnittet om hur det är att vara känslig och utsätta sig för känsliga saker. Ibland är det nice men ibland blir det bara alldeles fär mycket. Som med musik. Får komma på mig själv ganska ofta med att inte lyssna på för många deppiga låtar på rad för då bli jag helt gråtig och krossad. Som typ nu får jag ABSOLUT INTE se någon sorglig film eller annan typ av känsloväckande film som kommer få mig att känna för mycket. Behöver Använda något som lugnar. Inga kraftiga vågor som slungar mig in i väggen.
Börjar alltså skolan imon. Fy fan. Jag som varit så taggad och nu sitter jag här med en klump som går genom spottkörteln hela vägen ner genom magen. Har försökt få ordning på det lilla livet genom att försöka vara en duktig kabrat. Göra budget, läsa läxa och göra storkok. Men så fort punkterna på the to do list tog slut fick jag tid över till att gråta. Men innan jag påbörjat min to do list hade jag lust att gråta för att jag hade så mycket att göra. Är det detta som är the circle of life? Bara undrar.
