Paniken
Kanske ligger det en rastlöshet i mitt DNA. Kanske står det i stjärnorna att jag ska vara olycklig. Kanske finns det ingen förklarar, det bara blev så.
Jag klöser mig fast i mina lakan. Drar ner gardinerna och andas i en fyrkant. Far iväg med blicken över väggarna som närmar sig. Försöker slappna av. Känner hur käken spänner och alla muskler som pumpar blod. Är så rädd. Är så rädd för mig själv att jag plockar ner alla speglar. På natten tittar jag på stjärnorna. Färsöker förstå vad dom vill säga till mig.
