Det jag tänker
Jag skriver i ett försök att sätta ord på känslor. Eller tankar. Jag blandar ihop dem och blir mer förvirrad.
Ena sekunden känner jag mig i synk med universium. Som att jag ger mig själv tillåtelse att se alla smådetaljer i tillvaron. Ljudet av det som rör sig. Lukterna. En medvetenhet om att det som händer är här och nu och jag är del av det. Jag kan sträcka ut min hand och ta i världen. Jag kan nå allt.
För att i nästa sekund uppleva allt som om jag står fem meter bort. En iaktagare. Allt fortgår likt ett skådespel framför mina ögon, och jag är en stum publik. Alla ljuden blir ett brus. Stank och skam fyller mig. Jag förstår inte hur jag fortfarande kan andas. Mina andetag känns tyngre. Sträckorna längre. Stoppad av ett vakuum.
Klock-kulturen. Hur perioder och dagar och andetag inte fångas upp av klockan. Jag känner bara suset av det som fortgår. Hur jag åldras. Jag kan inte förstå det när jag bläddrar igenom min kalender, men när jag står framför spegeln och nya rynkor spricker fram i mitt ansikte vill jag stanna tiden. Jag minns inte längre hur det var att vara barn. Jag minns inga av de datum jag sa att jag aldrig skulle glömma. Jag ser bara livet i bilder. Känner de i lukter och ord jag försöker hitta på för att kunna beskriva de upplevelser som bara hände. När ska jag hinna reflektera. Jag blir upprörd när jag inser att reflektionen jag suktar efter i det stora hela är meningslös. Vad är syftet att dokumentera glada stunder. Vad tjänar de till att stirra sig blind på gamla sår. Jag tittar på min klocka. Försöker förstå varför den går långsammare de dagar då jag är ensam.
Jag är trött på rädslan. Trött på hur den satt sig i nerverna och låst fast mig. Jag vill tala, men kan ej. Orden har för längesedan övergivit mig. Eller kanske var det jag som övergav dem. Den delen av hjärnan som alltid är rädd övergav allt. Jag vill inte vara inspärad i detta liv, denna kropp, detta ensamma hjärerum jag gjort till mitt. Men så sitta jag ändå här. Tårarna rinnandes längst magen. Försöker förstå hur jag ska slå mig fri från mig själv utan att skadan blir för stor.