Vi pratar om strukturer en liten stund

(null)

Strukturer, systemet, normerna, idealen, de sociala konstruktionerna - kärt barn har många namn. 

Jag hjälpte min lillasyster med en diktanalys i veckan. Dikten heter - En värld är varje människa av Gunnar Eklöf. Infogar här - 

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem. 
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna, så sant som jag är verklig. Och vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger så aftonblank. - Och vi vet inte om den förrän en svallvåg når till oss på stranden, först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats.

Min tolkning av dikten var just att den handlade om hur det stora systemet håller människan fången. Särskillt fastnade jag just i meningen "...vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss  är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse...". Jag tolkar det som att vi människor håller oss själva tillbaka - men klandra oss ej för mycket ty vi är också fånga av något större - dvs systemet. 

Om du googlar ordet strukturer så får du upp fakta om vad det är - snabbaste förklaringen som jag tycker funkar bäst för att beskriva är att strukturer är som ett hus där samhället är grunden. Inga strukturer utan ett samhälle. Men vilka i samhället är de då som bygger strukturerna (huset)? Vilka får plats vilka får de inte? Under vilka villkor lever vi i huset? 

Jag är den feminist som tror på att t.ex. kön är  en social konstruktion. Dvs att samhället har konstruerat könen. Och nej inge "stadsministern gjorde penisar och vaginor i trolldeg Hahaha". Jag pratar om den där maskeraden vi alla har inplanterade i vår ryggmärg. Våra intressen har styrts utifrån vilka lekar vi tilläts leka som barn och vår idé om hur vi klär oss kommer från idéen om "herr och damavdelning". 

Det är här patriarkatet och kapitalismen går hand i hand. "Jag vet. Vi gör en herr och en dam tvål så att alla tror de måste köpa två olika tvålar trots att de egentligen inte är nödvändigt alls! Cashing! Vi gör reklam som får kvinnligt kodade personer att må dåligt över hur dom ser ut så dom känner sig dåliga och då måste köpa ännu fler produkter av oss! Cashing! Vi sätter alla cis-män på alla höga maktpositioner där de tjänar mycket pengar så de får ännu mer makt! Cashing! "

Många av normerna (som funkar som "oskrivna-regler" i en struktur) hjälper till att upprätthålla maktordningen. Om normerna inte påverkar dig - eller att du helt enkelt aldrig ifrågasatt dem - så är de svårt att tydligt se dem. T.ex. så läste jag en tråd för några dagar sen i en Facebookgrupp där en person frågade hur folk gör när de tvingas tömma sin menskopp på jobbet. Personen som fråga upplevde det som pinsamt - och för er som inte har använt en menskopp så handlar det alltså om att de ibland kan vara svårt att spola ner blodet helt i toaletten. Om de är mycket blod så kan de bara lägga sig som en blodrand på botten. Men varför är detta pinsamt? Hälften av alla människor på denna jord har upplevt mens och de är bara en funktion i kroppen precis som alla andra funktioner - eller? 

Nej. Det är mens. Det är mens och det är pinsamt. Vi har sedan lågstadiet lärt oss hur äckligt det är och konstigt och dåligt och onaturligt. Det är inte bara mens - tyvärr. 

Jag förstår personen som skrev inlägget. Jag tycker själv att det kan vara pinsamt om jag tömt menskoppen och de är den där randen i botten. Tänk om någon står i kön, kommer in och ser detta och tycker att jag är världsäcklig? Tänk om någon läser denna text just nu och tycker att jag är världsäcklig? 

Vår "gemensamma" uppfattning om mens är en social konstruktion. Många kulturer bär med sig om att den som menstruerar är oren. Teorier om att mensen är en del av "kvinnans hysteri" och att vi blöder mellan benen för att vi har för mycket blod pga känslor och galenskap. Det är skam. Det är äckligt. Och de är dessa idéer om mens som håller oss tillbaka. (Ska skriva ett annat inlägg om mens då jag går mer in på de här!) 

Det är inte personen som gjorde inlägget eller jag själv som är problemet. Det funkar inte så lätt att någon svarar med en kommentar "mens är inte äckligt. Låt de va" och så är alla problemen ur världen. Strukturen och normerna i samhället är mer inbyggda än så.

När jag pratar om strukturer så lägger jag aldrig fokus på individen. När jag pratar om "män" så menar jag inte specifikt just bara dig. Jag menar den sociala konstruktionen "man", jag menar machoidealet som tilldelas dem som är manligtkodade, jag menar de system som du varit en del av sen du föddes och tvingats in i. Vi lever i ett extremt individualistiskt samhälle som sätter en extrem press på den enskilda individen - men jag tror att det är fel. Vi är - som dikten säger - "fångna själva i någon större varelse". 

Jag är en del av ett samhälle. Jag påverkas av samhället. Jag vet att många av mina val -medvetet och undermedvetet- påverkas av de kön jag tilldelades vid födseln. Jag vet att det finns stereotyper som jag lever efter eftersom det är den blick jag speglar mig i när jag möter andra människor. Jag är på många sätt begränsad i min vardag pågrund av normer som sätter mig på plats. Jag har en egen vilja men jag kommer också alltid vara mer eller mindre beroende av viljorna i samhället. 

(Detta är varför jag valt att försöka att inte gå på och smutskasta andra människor pågrund av deras val ty de spelar oftast bara utifrån sin position) 

Och missuppfatta mig ej! Jag älskar samhället. Jag älskar att vi människor går ihop och lever tillsammans. Den där idéen om att ensam är stark är inget för mig. Jag vill vara självständig på de sätt att jag inte ägs av en man. Men jag vill fortfarande vara beroende av andra människor och att andra människor ska vara beroende av mig. Jag vill se samarbete och att ta ansvar mot sin näste. Blir jag allvarligt sjuk vill jag att de som befinner sig i min omgivning där och då känner ett ansvar att hjälpa mig och inte bara lämmar mig för att jag ska kunna "klara mig själv". Vi behöver kramar, bekräftels och någon som lyssnar. Vi behöver höra varandras upplevelser för att kunna växa som människor. Vi behöver varandra. 

Okej. Sista stycket nu blev en avstickare. Men klockan är snart tre på natten och jag är i en kombination av trött och vargtimmesfilosofisk så jag bjuder på det. Men summan av de hela: vi är alla fångna under strukturer. Vi alla påverkas av normer. 

Och vad ska vi göra då? Enligt mig - utmana. Ifrågasätta. Rucka. Granska dig själv - vilka hinder upplever du i din vardag och vad kan det bero på? Vad begränsar dig? Vad begränsar din näste? På vilket sätt upprätthåller du strukturer i din vardag - och om de är strukturer som påverkar din omgivning negativt - finns de något du kan göra åt det? Börja där. 

Och glöm aldrig att vi måste ta hand om varandra. Ingripa. Hålla om. Vara en medkamrat genom livet eller så bara för den som råka halka på isen utanför matbutiken. 
0 kommentarer