spring inte på is

Jag känner mig som mig själv igen. Eller jag känner mig som jag gjorde i gymnasiet, fast med lite fler socialaskills och lite mer självdistans. 
 
Men det är svårt att skriva. Väl här i Göteborg, där jag anser att jag är den bästa versionen av mig själv, är jag mer hårdhudad och privat. Fler människor i min närhet - alla på minst en armlängds avstånd. Ler konstant fast att jag sovit dåligt. Inför alla människor spelar jag mitt bästa jag. Alltid uttåtriktad. Har inga dåliga dagar och om där finns dåliga dagar är dom en del av ett skämt. 
 
Jag fyller alla dagar i min kalender. Stort som smått. Ska alltid se till att alltid ha något att göra. Finns där inget går det alltid att hitta på. Dom bästa dagarna är dom då jag konstant är i farten. Snabbare än vinden välter jag allt i min väg. Hinner inte tänka och känna efter. Springer jag tillräckligt snabbt kommer jag inte märka att jag springer åt fel håll. 
 
Men det är svårt att skriva. För att kunna skriva måste jag tänka efter. Reflektion. Känslor. Blablabla nä jag behöver inte känna någonting jag behöver få dansa. Jag vill inte känna någonting. Dom där jävla känslorna tar över och sabbar allting. Jag orkar inte vara den som gråter. Jag vill vara den som någon står ut med. 
 
Dom senaste dagarna när jag gått och lagt mig har en av dom dåligaste dagarna kommit tillbaka till mig. Jag har underställ, mjukisbyxa, stickad tröja, jacka, halsduk, dubbla strumpor, kängor, fingervantar och mössa. Jag går på en isgata ner mot vattnet. Jag lyssnar på Ebbots tolkning av "Dansa på min grav", men jag hör knappt musiken för vinden viner så att det tjuter i öronen. Jag går in på det jag tror är en genväg, men isen är så tjock och inga gatlyktor finns så med myrsteg tvingas jag ta mig framåt. Jag gråter. Jag gråter för att jag är så rädd för att dö. Jag har tidigare legat hela dagen i sängen och gråtit för jag varit så rädd för att dö. Jag tänker, att om jag nu skulle ramla på isen och slå i huvudet så är det ingen som skulle hitta mig fören imorgonbitti. Jag skulle hinna frysa ihjäl. Jag skulle hinna förblöda. Jag blir så rädd att jag inte vågar gå längre. Jag står stilla och försöker andas men det gör så ont i hela kroppen. Jag fryser. Jag tänker att jag borde ringa någon, men det finns ingen jag vågar ringa. Jag vill inte vara en börda. Jag vill inte dö här. Jag vet inte hur länge jag står still. Jag hittar den delen av mig som fortfarande kan styra benen. Jag går hemåt. Jag har slutat gråta nu. Jag har ingen ork kvar till att gråta. Jag kommer hem och lägger mig på golvet. Jag är så trött. 
 
Jag har återigen blivit den jag var på gymnasiet, den som föraktar min egen svaghet. När jag ser den Maja som grät ute på i isen känner jag ingen medömkan. Jag känner skam, oförståelse och hat. Jag vill ta det minnet och lägga i en liten ask och stoppa ner det så långt ner i mitt undermedvetna att jag glömmer bort att det hänt. Alla små saker i mitt liv som påminer om henne vill jag elda upp. Jag hatar henne för att hon var så svag. För att hon var en dålig vän, barn, syskon. En dålig förebild. Jag hatar henne för att hon grät hela tiden. Hon var så svag. Jag kan inte förstå att hon alltid kommer finnas med mig. Att jag varje dag riskerar att bli henne på nytt. 
 
Och jag fattar inte. Jag trodde jag blivit bättre nu. Bättre på att öppna upp och släppa in. Bättre på att hålla hand med alla sidor av mig själv. Jag önskar att jag kunde ta den ledsna flickan ute på isen i handen. Jag önskar att jag kunde älska henne så som hon förtjänar att bli älskad. 
 
Men det går bara inte just nu. Jag klarar inte av det. Jag kommer fortsätta att fylla min kalender på alla sätt som är möjliga. Jag kommer fortsätta hålla människor på avstånd. Jag tänker fortsätta att springa så fort jag kan för att inte låta känslorna komma ikapp. Och om dom skulle komma ikapp så ska jag låsa alla lås och gömma dom under täcket. 
 
 
0 kommentarer