Snart så

Jag tror att det är den där envetna positiva sidan av mitt inte så positiva sinnelag som får mig att fortsätta springa. Trots allt som skiter sig och brakar samman i ett jävla kollaps så vill jag alltid tro att bakom nästa husknut väntar paradiset. 


Ni är färre läsare än någonsin. Kanske för jag gått och blivit en stressig och tråkig person som inte har tiden att skriva varken vettigt eller intressant. Kanske för att jag helt enkelt inte är särskilt intressant. Vad spelar det dock för roll egentligen. 

Det där något överanvända begreppet identitetskris klämmer mot tinningarna. Jag känner mig som en kluven människa med många ansikten. På dagtid är jag övertrevlig och pratar så mycket att jag tröttnar på min egen röst. Efter dagtid ligger jag tom i sängen och undrar om folk inte tröttnar och överger mig vilken sekund som helst. Suck. Ligga platt på mage och försöka förstå sig på teorin om att ”allt är egentligen meningslöst” är något som underlättar i stunden. 

Idag satt jag på en föreläsning där jag bara hunnit läsa en tredjedel av kurslitteraturen vi skulle ha läst. Idag såg jag fyra avsnitt av sex and the city medan jag broderade och försökte förtränga läsandet jag borde göra. Idag stod jag vid stadsbiblioteket och delade ut flygblad iklädd en outfit jag älskade inne och ensam på mitt rum men som gjorde mig nervös utav bara helvete medan jag var bland folk. Idag gick jag ut fast att jag sagt att jag inte skulle. Hela käften luktar rödlök. Jag undrar vad som är poängen. 

Det bästa sättet att beskriva mitt mående är med ordet turbulens. Allt skakar. Ständigt lite oro. Ingen riktig tryggpunkt här i världen Allt känns som en osäkerhet. 

Trött. Behöver sömn. Behöver en lång kram och någon som säger att det är okej.  

Men det vänder, eller hur?

0 kommentarer