rollerna jag spelade

Jag spelar så många roller i livet just nu att jag håller på att tappa bort vem jag är. 
 
Jag är dotter, syster, student, inneboende, regisassitent, kurskamrat, nära vän, avlägsen vän, bortglömd vän, stöttepelare, narr, bekant, socialamediebrukare, följare, följd, mottagare, avsändare, yngst och en stor jävla besvikelse. 
 
För det är just det med alla roller - dom kräver att jag levererar. Skolan kräver att jag gör bra ifrån mig på semenarium och tentor. Som regiassistent förväntas det att jag ska hänga med i svängar, mejla med förnuft och alltid vara tillgänglig för plötslig förändring. På hemmaplan måste jag visa upp något slags bevis på att jag vet vad jag gör och att jag gör det bra. Bland vänner ska jag vara utåtriktad, framåtdrivande och känna in rummet. I socialamedier känner jag press att bevisa för utomstående att jag har det där livet jag egentligen inte har. 
 
Strypt och trött. 
 
Försökte skriva några dikter men vågade inte få fram mig själv i texten. Ville måla något ur fantasin men kunde inte - för tänk om det skulle bli fult. 
 
Det känns som att min lågstatus står stämplad i pannan och att min bara existens i vilket rum som helst kräver att jag bevisar min rätt att få finnas till. Jag måste ha något att erbjuda och ge för ett rimligt pris. Tanken på att vara till minsta besvär. Vara en besvikelse. Usch jag mår illa av blotta tanken. 
 
Så jag funderar på att sluta skriva här, ta bort min födelsedag på facebook, inaktivera min instagram, skaffa en knapptelefon där det är i princip omöjligt att få tag på mig och därefter få lite lugn och ro för i alla fall fem minuter. 
 
Det är här jag klyvs mitt itu. Jag vill skaffa mig ett namn. Jag är beredd att resa över oceaner för att få bli det minsta lilla omtyckt. Jag är redo att springa in i alla väggar för att få bli uppskattad.
 
Men. Jag är också redo att sälja min själ till djävulen bara för att en kväll få gå och lägga mig utan att undra vad folk fått för intryck av mig idag, vad dom sa om mig efter att jag gått, hur många som scrollat förbi min instagram bild och hatat vad dom sett, slippa tänka på vad jag kunde gjort bättre och varför den där dikten blev så dålig att ingen kommer vilja läsa den. 
 
Kanske säger det plopp om några dagar och så kommer ni inte få höra ifrån mig på ett tag. Eller så vänder det snart och jag hittar tillbaka till mig själv mitt i all självkritik utan att behöva göra mig osynlig. Jag får se. Det jag dock förstått nu är att jag inte kommer klara av den här pressen i längden. Efter en hel livstid, dock som mest intensivt senaste fyra åren, så känner jag att det här inte får bli mitt konstanta mående för i så fall dröjer det inte länge innan jag craschar igen. 
0 kommentarer