Knäskålar

Allting slår runt. Alla delar innanför revbenen bultar för hårt och bultar åt fel håll och slår sönder det lilla slott jag byggt upp för mig själv mitt bland allt elände.

Musklerna går på strejk. Kroppen har lämnat in en blankett där det står ”vill ej delta” och jag undrar vad som fick den att tro att den hade ett val. 
Tårarna består av sötvatten. Vattnet blev ett hav. Mina hormoner köpte en båt och lät sig flytas iväg på vågorna. Fötterna blev strandsatta på en öde ö och sen dess har jag inte hittat dem. Kanske för att jag ändå inte begripit vad jag ska ha fötterna till. Vad jag vet så har jag ändå ingenstans att gå. 
Fingrarna frågar om dom får huggas av. Deras blotta existens äcklar för vi alla vet vad dom rört vid. Hela handen skakar och rycker och spretar och tappar greppet om alla jag älskar. Besvikelsen rinner ur näsan och smittar alla som tar på mig. 
Axelryck över hårfästet för att markera att jag inget har begripit. Ryggkotorna går i sicksack som en puckelpist som en slingerkrok som en rattfylla ut på åkern upp i skogen och så krock. Min hållning avslöjar mitt icke-mod. Jag är ett ryggradslös kräk. 
Låren gnider mot varandra och bildar ett ljud av en fjortonåring som gråter. Höfterna har aldrig ljugit för mig och det är därför jag bär öronproppar. Knäskålarna rymmer socker snusk och snus. Äter glupskt upp känslorna med plastbestick. 
Kan inte hitta pulsen trots många försök. Jag tror mitt hjärta packade ihop sina saker och stack. 

0 kommentarer