Rikard Wolff

(null)

Mitt första möte med Rikard Wolff var när han gled in som en Gud i det vackra sommarlandskapet. Det svarta långa håret, brillorna och läderpajen. Han gled in och skaka om i det annars så lugna samhället. Bara genom att uppenbara sig blev han en snackis. Han var tuff. Lång, klädd i svart och showartist.  Han hette Zac. Han lärde mig att de var okej att vara sig själv. "Så ge dom något att snacka om då". Han var en av mina första förebilder. 

Änglagård är min första filmupplevelse som jag verkligen minns (bortsett från tecknad barnfilm). Första gången jag såg den så var det mamma som ropa ner mig "det är en bra film på tv Maja!" ropade mamma i trappan. Jag satte mig i soffan och var lite trumpen - dagens plan var inte att sitta och titta på film med mamma!! - men jag var ett ensamt barn som inte hade några andra planer för kommande veckorna så varför inte. 

Änglagård. Jag var liten och fattade såklart inte allt som hände i filmen. Komplicerat vuxenprat. Men jag hörde mamma skratta. Jag hörde henne skratta åt alla inskränkta människor som vred på huvudena och skvallrande som tokar när "statsfolket" kom ut på landet. Jag såg Zac och Fanny. Dom blev snabbt hjältar. 

Så har jag gått och vuxit upp. Jag tror nog att Zac suttit i mitt bakhuvud hela mitt liv. Det är en såndär grej som jag ändå kan märka när jag ser hur min personlighet har utformat sig. När jag blev äldre och utvecklade mitt sinne för kläder och stil har jag alltid suktat efter att grå se ut som Zac. Både medvetet och undermedvetet. Svart runt ögonen och så den där drömmiga svartvita skjortan han har i film två.  Och genomskinligt. Nät. Jag vill ha allt. 

Jag vet inte vilket ord jag ska använda för att beskriva mig själv. Misfit och outcast känns så grovt - men något i den stilen. Jag har varit mycket ensam. Alltid haft den där känslan av att jag inte passar in. Folk vänder sig om och skvallrar - just detta är också särskilt en känsla jag känt på senare dagar. Konstiga blickar från äldre generationer och en konstant känsla av att vilja gå hem och gömma sig efter att ha vistats på somliga platser. Särskilt minns jag från första veckan på Gotland när jag skulle gå och handla på Ica och en äldre person på parkeringen gapade. 

I dom stunderna har Zac varit med mig, alltid. 

Det är senare som Rikard som privat person också vuxit för mig. Jag hörde hans sommarprat och blev berörd och skakad. Jag såg honom på Stjärnornas på slottet och blev så berörd av hans historia att jag bara satt och grät en stund. Han beskrev känslor och rädslor jag själv haft som liten. Jag kände igen mig. Jag ville ha mer av Rikard. 

Jag har senaste två-tre åren lyssnat mycket på hans musik. Pojken på månen och hans platta när han tolkar Edith Piaf har länge gått på repeat. 

För tre månader sen läste jag hans bok och samma där. De var så mycket i hans känsloliv som stämmer överens med mitt eget. Han är en stor inspiration i mitt liv och någon jag sett upp till mer eller mindre under hela mitt liv. 

Så jag grät igår. Hejdlöst där för en stund. Bara lät mig sörja och få ut det. Det är inte rättvist. Han var för ung. Han skulle göra så mycket mer. Jag skulle få lära känna honom. Han hade sån talang. Nu kommer tårarna igen. 

Tack för allt Rikard. Jag hade inte varit den jag är idag om du inte funnits.
0 kommentarer