#Min inre röst

En av mina favoritlåtar någonsin är Gabriella sång från filmen Så som i himmelen. Texten är fantastisk men min favoritrad är "jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till". 


Det har alltid varit det min inre röst sagt till mig - att jag inte räcker till. Att jag, oavsett vad jag gör, aldrig kommer bli tillräcklig. Jag kommer alltid kunna bli bättre, kämpa hårdare och göra någonting viktigare. Vara vackrare, smartare, roligare, duktigare, starkare, viktigare. Det känns som att livet är en lång strävan mot ett mål som inte går att nå. För jag vet, ändå, att perfektionen är omöjligt. Att denna strävan bara är ett självplågeri. Jag borde bara vara nöjd och tillräcklig bara genom att finnas till, men det är inte så enkelt när den där inre rösten skriker. Du är inte värd att älskas, du måste bli bättre, ingen vill veta av dig om du inte kämpar hårdare, du måste lyckas annars är du inget värd. 

Rösten dyker upp när som det passar den. I omklädningsrummet, framför toalettspegeln, i en omfamning, i klassrummet, på utestället, i nattens sena timmar när jag är ensam och hör mina egna hjärtslag. Som en tortyr som kommer inifrån.

Jag kommer aldrig bli fri från min inre röst. Finns inget sätt att ta dö på min kritiker utan att ta dö på mig själv. Enda sättet är att lära sig tämja den, men det är svårt. På något sätt måste jag finna en samvaro där den inte tar över. Andas. Jag kommer aldrig klara det här ensam. Jag måste få veta att jag räcker till. Jag måste få höra det från en röst som inte är min egen. Säg det, säg att jag räcker till. 

0 kommentarer