Att kvinnofieras

Stämpeln "kvinna" har för mig blivit en stämpel som många gånger begränsar mig. Ordet Kvinna för med sig många tidigare fixideer, ideal och föreställningar som jag inte lever upp till och inte heller vill leva upp till. Det blir som en etikett på en syltburk med en innehållsförteckning, men när folk sen smakas blir dom förvånade/besvikna/arga när dom märker att innehållet i syltburken är något annat än vad dom trodde och kunde läsa sig till. 

Som jag tror att jag tidigare nämnt så är jag en person med många stereotypa "maskulina" drag. Detta har många gånger hjälpt mig i strider då jag aldrig varit den "lilla flickan" som män tar på, lyfter upp, drar i håret, tafsar på och utnyttja för att "hon är så liten och försvarslös". 


Jag har, genom vänners observationer och mina egna, märkt att jag ganska lätt kan sätta mig i respekt hos det "manliga" könet. Jag har den mörka rösten, dom breda axlarna och kan ofta bara genom min längd ge män mindervärdeskomplex. 

Detta kanske bara låter nice för dom som inte vill förstå att patriarkatet knappast låter mig komma undan med det. 

I många analyser så pratas det om hur män klädda i kvinnokläder sänker sin status. Åhléns tar upp det och gör en "bryta normen" kollektion där en man få klä sig i rosa. Inom hbtq+rörelsen är det transfeminina och feminina män som blir dom som fokus ligger på för "dom är mer utsatta. Men här vill jag hålla upp en stoppskylt och be folk tänka efter lite till! 

(Jag vill inte ge mig in i "vem är det mest synd om" debatten, jag vill bara lyfta och prata om alla oss som glöms bort i kampen) 

Jag har genom mina dar fått otroligt mycket skit för mina "manliga" drag. Min kropp där håret växer på "fel"ställen, att jag, som tjej, skulle stå längst bak i dragkampen för att jag var starkast var ju bara "äckligt", jag kan inte gå in på herravdelningen utan att få blickar, i klassrummet har män alltid känt sig hotade när jag tagit plats och därför alltid gjort något vidrigt, jag slog alla killar i klassen på armbrytning och därför fick jag ett öknamn för resten av min högskoletid och när jag säger eller antyder något lite äckligt som inte "passar sig för en kvinna" så åker jag ut. Detta är alltså mina personliga erfarenheter - nu zoomar vi ut och kollar på strukturer. 

Berätta för mig, hur många trans män kan du namnet på? Hur många ser du på röda mattan? Hur många filmer har du sett där en roll är en trans man eller en roll blivit spelad av en trans man? 

Visste ni att operationerna trans män måste genomgå i sin könskorrigering är mycket mer riskfyllda en trans kvinnors? Detta beror på att det inte forskare lika mycket om trans män. Dom glöms bort - precis som i populärkulturen och i media. 

(Följ eller kolla upp @themerpire på instagram för faktan han ger och upplevelserna han delar med sig av) 

Maskulina kvinnor, trans män och maskulina queers glöms bort. Vi diskrimineras, men får ingen plats att prata om det. Vi får ingen plats överhuvudtaget. Vi får inte vara med i Åhléns eller SJs reklam. Vi får inte synas på röda mattan. Vi är ingen fröjd för cis-mannens öga och därför glöms vi bort. 

Jag är väldigt trött på att bli strypt av könsnormer. Det är tröttsamt att ständigt i vardagen utså det där obekväma i att vara fel. 

Om kvinna var en titel av mindre värde hade jag inte haft några problem. Men nu tillkommer titeln kvinna med en massa förutbestämmda idéer och helt plötsligt befinner jag mig inom begränsade rammar där jag måste anpassa mig. Där jag förlorar en del av mig själv i könscharader. 

Glöm inte bort oss. Låt oss få ta plats. 

(Väldigt ostrukturerad text, men har länge tänkt skriva en krönika kring detta som jag ska försöka få publicerad så stay tuned for that) 

0 kommentarer