Månadens filmskörd

 
Tillsammans
 
Vila i fred Michael Nyqvist. 
 
En hyllning till Michael Nyqvist kom upp på Svtplay i form av bl.a. denna lilla godbit. Handen på hjärtat så blev jag lite kär i dom allihop för maken på bra skådespelare i samma svenskafilm var det länge sen jag såg. Michael är ju en fin en och min kärlek till Gustaf Hammarsten kommer nog aldrig dö - och här var han verkligen i sitt essen. (Vill fortfarande tipsa alla om att se filmen Bruno och sen lyssna på hans sommarprat!!). 
Jag har tidigare råkats vid denna film då jag hört den som skräckexemplet att bo i kollektiv eller som en riktigt bra film som gör en realistisk spegling av 70-talet. Av dessa två håller jag med det senare uttalandet. Nu levde ju inte jag på 70-talet, men jag såg Historieätarnas program om 70-talet och utifrån deras tolkning var mycket sig likt så jag väljer nog att tro på den bilden. 
Det som imponerade på mig var historiens förmåga att berätta som ett "tillsammans". Det var inte en persones berättelse utan det var många olika perspektiv och många olika händelser som fick lov att ta plats - barn som vuxna. Jag tycker att fler filmer borde låta det vara fler huvudkaraktärer som har en mer jämn fördelning i manuset. Fett bra jobbat! 
Och näää, jag blev inte avskräckt av att bo i kollektiv. Tvätom. Jag är mer taggad än någonsin. Även om jag är lite introvert av mig och blir nervös i grupper så skulle jag ändå tycka det var härligt och känna mig trygg med en massa människor runt omkring. Som jag trycker på typ hela tiden så tror jag att ensamheten är en av Sveriges största folksjukdomar. Det är ju ingen sjukdom men det blir en sjukdom. Jag har pratat med så många som sagt att dom känner sig ensamma, vårdtagarna jag träffar i jobbet äter dåligt för dom har inget sällskap under måltiden och det är många som hyllat tvn eftersom den är deras enda sällskap. Nej, mer kollektiv till folket! Tillsammans är vi starka. 
Jag skulle säga att filmen sevärd, fin och viktig. 
 
 
 
Brev från månen
 
Jag har gått och fått en tjing för fransk film? Hur låter det? 
Innan jag satte mig ner i biografen hade jag noll förväntningar - jag hade en dålig dag och kände mig rastlöst så jag åkte in till min nya favoritbiograf för lite kvalitetstid med mig själv. Och nu kommer jag byta ämne lite från denna film bara för att få reda ut detta med allmänheten: det är okej att gå på bio ensam. Det är inget konstigt. Jag vet att jag för ungefär tio rader sen skrev om ensamheten och ja fan vet jag. När jag satt där inne på biosalongen kände jag mig inte ensam. Jag har inga vänner i min närhet som är intresserad av franskfilm och därför går jag själv. Gud detta blev rörigt så nu summerar jag allt i en lång mening - ensamheten och inividualismen i vårt samhälle suger, jag hatar att så många människor lider utav att dom inte har någon att hålla i handen när det känns jobbigt, men jag är dessvärre en del av det känslokallasamhället och för att slippa ligga hemma på min säng och känna mig ensam så brukar jag gå ut på bio eller fik där det finns människor så jag ska slippa känna mig ensam och det jag vill pusha på är att våga vara själv bland andra och nya människor. Hänger någon med? Är jag dubbelmoral till 110% eller låter jag begriplig? 
 
Tillbaka till själva filmen: 
Väldigt väldigt vacker film rent sceniskt. Bilderna var vackra och jobbade till sin fördel i en vacker medelhavsmiljö. Fotografen har jobbat väl och lyckats. 
Dramaturgin var uppbyggd på ett bra sätt - filmens början - hela bakgrundshistorien som förklarar början - tillbaka till början - lösningen. Det var bra uppbyggt för det höll nyfikenheten vid liv genom hela och gav många dimensioner till berättelsen. 
Skådespelarna var duktiga och jag är såld för det franska språket. Det kvittar att jag inte förstår mer en ett ord här och där, jag behöver bara läsa textningen och lyssna på deras vackra språk. Det finns ett allvar och en passion i deras språk som gör att jag blir mer tagen av det dom säger och det dom gör. Om vi jämför med det svenska språket på filmduken så är det mer klumpigt. Jag vet inte om det beror på att jag förstår vad dom säger eller att det är hur vårt språk låter, men det är bara inte lika vackert. 
Handligen i sig var lite knepig. Jag tyckte om den till en början och blev väldigt insatt i allt som hände, men slutet blev - som det ofta blir - lite av ett mysterium som jag inte fick löst. Det kan ju vara en positiv grej att lämna saker på ett mystisikt plan, men jag hade kanske velat ha lite lite mer. Eller hade jag? Var försiktig med vad du önskar Maja, det hade nog inte blivit bättre. 
Handligen är iallafall 50/60-tal, södra frankrike. En kvinna, skulle gissa på att hon var äldre tonåren/början på sina 20, kallas galen av sin familj och blir i princip bortgift till en man hon inte älskar. Hon har en sjukdom som gör henne fertil, därför skickas hon till ett sanatorium i Schweiz där hon ska gå behandling för att bli frisk. Där träffar hon en man som hon förälskar sig i och sen får ni själva upptäcka resten. 
Jag skulle säga att filmen är vacker, välarbetad och svår. 
 
 
 
Vilse i Paris 
 
U N D E R B A R. Alldeles alldeles underbar. 
Det gick inte en sekund av denna film då jag inte log. Humorn, så olik den amerikanska "dratta på ändan, en tjock person som äter pommes, någon drar ett sexistiskt skämt"- humorn. Bara genom kroppsspråk, mimspel och en fantastisk berättelseuppbyggnad så lyckades filmen få mig dit den ville. Jag skrattade med och kände mig insiperad hela tiden. 
Berättaren var skicklig på att leka med tiden. Inte den vanliga kronologiska handlingen där en sak leder till en annan rent tidsmässigt, utan istället en tids berättelse sedd från olika pespektiv och rum. Öden som bara föll samman. 
Jag måste ge en särskild applåd till skådepspelarna och karaktärerna. Som sagt, kroppsspråket och mimspelen förstärkte känslor och gjorde hela berättelsen så lustig och rik på detaljer. Karaktärerna i sig och deras histoira var i takt med varandra och handlingen. 
I primcip varenda scen vill jag minnas och inspireras av. Det fanns särskilt två scener (Om du väljer att se den så syfter jag på scenen på båten och dansscenen med mostern utanför kyrkan) som jag själv kommer inspieras av i mitt, förhoppningsvis, framtida skapade inom teatern. Det var deras sätt att röra på sig som var så kreativt och nytänkande att jag föll pladask. 
Och sen att den utspelar sig i Paris är ju knappast något minus. När jag var i Paris gick jag själv omrking och tänkte "det var här dom var i filmen!" och log för mig själv. Paris Paris Paris ta mig tillbaka och låt mig stanna!
Jag skulle säga att filmen är nyskapade, rolig, sevärd och underbar. 
 
 
 
Pirates of the Caribbean - dead man tells no tales *
eller Salzars revenge som den heter i Sverige(?)
 
Så kom den tills sist, slutet vi alla väntat på, och det var ett bra slut på en historia jag följt i vad som känns som min evighet (första filmen kom ju 2003 så en kan säga att jag vuxit upp med dom här piraterna och inte minns en värld utan dom). 
Vad det gäller det sceniska så är det dom typiska actoinfilmseffekterna. Jag ställer mig så blandad i hjärtat till actionfilmen. Den kan vara bra i somliga fall som i typ pirates, men i dom flesta fall har jag tröttnat. Filmer där folk ständigt slåss och det råder något slags krig har aldrig varit min typ av film - så där är pirates undantaget som bekträftar regeln. 
Johnny Depp som Jack Sparrow levererar som alltid - om inte till och med mer än i dom andra filmerna. Jag blev förtjust i att få se en ung Sparrow och en kort bit ur hans ungdom. För mig gjorde det honom till en karaktär med ytterligare en dimension. Kaya Scodelario spelade också en viktig roll. Sen är ju inte Pirates direkt känt för att ha ett brett utbud utav kvinnoroller mer än en ynka stark kvinna som får ta plats, men men med det sagt - Scodelerio gjorde bra ifrån sig och hennes karaktär - skulle jag säga - var den som fick filmens viktigaste berättelse. 
Det här tycker jag var ett vädigt slut på en bra filmserie som nu ska sluta på topp. Fjärde filmen var ingen höjdare, men de andra bär jag varmt om hjärtat och kanske är det oförnuftet som talar men jag vill säga att den här, den femte filmen, var bäst. Den hade inte varit bäst om det inte funnits filmer och problem sen innan som nu löste sig, men med det inräknat så var den bäst. Säcken knöts ihop och jag är nöjd. 
Jag skulle säga att filmen är fartfylld, spännande och sevärd om du sett dom tidigare piratesfilmerna.
0 kommentarer