Kris-inlägg

Det är bara lite stressigt. Jag har bara hjärtat jämsides med spottkörteln. Huvudvärken beror på att jag sovit dåligt många nätter i rad. Trycket kommer släppa lite om två timmar då jag får dricka tre glas med vatten och äta min lunch. 




Det är klockan som ber mig springa över torget. Felet ligger i mina fötter som aldrig lärt sig behärska kullersten. Jag trampar snett precis utanför ingången till köpcentret. Det gör ont i foten men ondast gör det i känslobanken när jag känner skammen över att jag dragit på mig onödig uppmärksamhet. Hela stan glor. Varenda jävel måste hört mitt nära-döden-andetag. Sett att jag är en drummel som inte ens klarar av att sätta den ena foten framför den andra utan att ställa till en scen. 




Den äldre damen i kassan på apoteket frågar mig vilken medicin vårdtagaren ska ha. Hon frågar om det är apodos. Jag svarar att jag inte vet för om jag tog en gissning kanske jag gissa fel och kanske skulle jag då vara till ett besvär. Tid går. Jag kollar på klockan för många gånger och hinner tänka under loppet av en sekund om det är möjligt att få skavsår innanför pannbenet. Den äldre damen i kassan frågar återigen om jag vet vilken medicin vårdtagaren ska ha. Jag tittar på namnet på lappen och plötsligt minns jag. Apodos. Jag säger att jag tror att det är apodos. Damen tittar på mig med en blick som skriker irritation. Hon sa att det var ju precis de hon frågade förut. 




Och där står jag och känner mig som världens mest korkade människa som bara borde krypa in i ett råtthål och låta sig förvandlas till damm för en såpass dum människa som jag har ingen plats i detta annars välfungerande ekosystem kallat jorden. 




Jag stänger av mig själv för att klara av att gå till bilen. Ingen känsla får sippra ut. Ingen ska få se att jag är både klumpig, korkad och lättsårad. Hela ansiktet förvandlas till sten. Käkarna spänner åt och jag känner hur huvudvärken blir till en kroppslig värk som rinner ut i blodomloppets alla hörn. 




Stänger dörren. Vrider om nyckeln. Höjer volymen. Lämnar parkeringen. Låter tårarna rinna. 




Det är många tårar jag lyckats samla på mig. Hulkar och kvider. Hör telefonen ringa men har inte orken att ta ett samtal där någon kanske klagar. Darrar på rösten och klarar inte av att svara. Kraftansträngning som kräver krafter jag inte har. 




Stannar utanför min nästa vårdtagarens hus. Skriker. Inte det där skriket jag skriker när jag tror mig se en orm. Inte det där skriket jag skriker när jag blir glatt överraskad. Nej, jag skriker det där skriket jag skriker när jag inte orkar längre. När rösten går ner i basläge och anstränger halsen så det gör ont. Måste få ut det. Skriker en gång till och blir lite rädd för mig själv. 




Tar djupa andetag i väntan på att svullnaden runt ögonen ska lägga sig. Går in till vårdtagaren efter fem minuter och hoppas att det inte syns att jag hade ett sammanbrott för mindre än tio minuter sen. 




Kanske är det jobbet. Jag kanske inte kan sköta arbetsuppgifter under press, eller ta emot klagomål, eller ta ansvar, eller stressa.  




Eller så är det en del av hela "framtidsångesten". Ska jag jobba med det här hela mitt liv är det de här jag har kämpat för vem fan är jag att tro att jag skulle kunna bli vad jag vill när jag inte ens klarar av att andas mig igenom situationer som idag. 




Eller kanske beror det på att jag är ogräs. Växer upp bland människor som tar skada av min existens. Trädgårdslandets lilla djävul. 




Vad kom först 


Hönan eller ägget? 




Är jag dålig på jobbigt pågrund av mitt dåliga självförtroende 


Har jag ett dåligt självförtroende för att jag är dålig på jobbet? 




Är jag dålig på jobbet eller är det här en del av min låtsasvärld där jag tror att alla hatar mig. 




Eller hatar ni mig på riktigt den här gången. 




Usch varför skriver jag det här, nu tror ni att jag söker uppmärksamhet eller att jag gör mig själv till ett offer. I revärvet sa Alexander Bard att inget är så oattraktivt som att göra sig till ett offer. 




Fy fan vad jag måste vara oattraktiv just nu. 




Brb ska försöka skaffa mig lite värdighet. 




Wops den var för dyr. 




Jag får väl helt enkelt fortsätta posta kris-inlägg där jag verkar besvärlig och outhärdlig i väntan på att jag ska hitta en stabil version av mig själv. 

0 kommentarer