Tårarna på himlarna

(null)

Den här veckan har varit hysterisk. Jag har försökt att lägga ribban lågt och bara vara tacksam för att alla kroppsdelar fortfarande sitter på rätt plats. 

Det slog mig här om dagen att ingenting den här terminen har blivit som jag hade tänkt mig. När jag flyttade till gbg hade jag planer - jag skulle skaffa simkort, börja besöka de buddistiska centrat regelbundet, leva ett galet studentliv, fokusera all min tid på skolan och bara få vara lite i mina egna skor. 

Men så blev det inte alls. Tacka vetja att jag aldrig köpte ett simkort för hade aldrig hunnit dit, buddisitska centrat likaså, studentlivet har inte varit så hysteriskt som jag trodde, jag gled in och blev regiassistent och lät all min annars lediga tid gå till detta, skolan är så mycket intressantare än vad jag trodde så jag försöker läsa så mycket jag hinner och de där med att bara få gå och lunka - nej tack. 

Efter 2016 som började bra, blev till en känslofylld studenttid, ledde till en sommar av identitetskris, till en höst långt bort från allt till en vinter där jag crasha, så känner jag att 2017 blivit det motsatta. Jag började på botten, återhämtade mig under våren, gick med skakiga knän hela sommaren och har nu hamnat i ett känsloläge där jag trivs bra. Livet glider och jag är konstant både inspirerad och motiverad till det mesta.  

I fredags va de premiär för Silver Dollar Hotel. Efter en liten ångestattack var jag fit for fight. Allt gick bra trots motgångar. Applådtack och det där spända i axlarna lättade för en stund. Nu ska vi spela 8 föreställningar till. Trots att det varit stressigt och påfrestande för psyket, så är jag ändå så himla tacksam för att ha fått vara med. Jag har lärt mig så mycket praktiska saker och träffat så trevligt folk. Det är galet. Men det viktigaste av allt som jag tar med mig från det här är de hoppet det väckt i mig, att en dag, när jag fått lite mer ryggrad, kanske jag kan jobba med det här. Det är piss svårt, men det går. 

Scenkonst som påverkar. Kultur som betyder. Bli representerad och få vara kreativ med kollektivet. Hjälpa varandra att växa som aktörer och konstnärer. 

Jag gråter över himmelen. Låter tårarna falla och ger regn för dom som behöver. 
0 kommentarer