En kort relation

Oavsett skor så var du vackert klädd. Det var sättet som du balanserade dig fram som fick mig att tappa andan. Elegans är ett slitet ord, men du bar upp det som om de vore Prada. 
Jag är en mycket enkel människa med ett mycket enkelt liv. Allt vad jag tar mig an gör jag med rörelser som inte riskerar att snudda vid något. Min fingertoppskänsla sträcker sig upp till armbågen och det är jag stolt över. 
Natten vi möttes bar du grova kängor och jag hade kammat håret i en asymmetrisk bena. Du var en ängel och jag var en filosof som inte kunde låta bli att ifrågasätta din existens. Vi var ärliga människor som valde att lyssna till lögner för kärlekens skull. Men mer går det ej att begära av två enkla människor som fallit för varann. 
Du slog mig mot din vilja och jag grät för att bevisa något för mig själv. Vi var inte lag att hålla på så vi skildes åt som vänner vid gryningens vissling. Kanske är de det korta som är vackrast. Vad håller vi ut för när alla blommor berättat för våra fötter att göra det motsatta.
När dina grova kängor inte längre tassade på mitt golv kände jag en tystnad i dagsljuset. Genom fönstret fanns ett nytt ljus som slukade mig. Jag tänkte på dig i flera minuter men sen kom evigheten och jämförde sig och därefter var du borta men inte bortglömd. 
1 kommentar
Ellen

Du skriver så himla fint!