Året var 2017 och det var såhär jag tänkte

Detta året har varit en resa som inte liknar något annat jag tidigare upplevt i mitt liv. Jag har alltid kallat livet en berg-o-dalbana, men innan i år visste jag inte vad jag pratade om. 
 
Den största av lärdomar jag kommer bära med mig från året är hur tiden springer och läker. Jag kan knappt fatta att jag för mindre än ett år sen var på botten och att jag nu mår så bra. Där och då kunde jag inte släppa tanken på att det var ett tillstånd jag aldrig skulle kliva ur. Jag var rädd att föralltid vara den ledsna Maja. Att framför mig bara väntade år och år av olycka och jag kunde inte se poängen med nånting. Varför skulle jag fortsätta igenom detta lidande när jag inte såg något ljus i tunneln? Men nu vet jag att tiden kan gå så fort och att ibland är allt som behövs just distans. När du befinner dig mitt i någonting är det svårt att se på det objektivt. Ibland behövs det kilometer och ibland behövs månader. Och oavsett hur dåligt du mår så är det ändå värt att hålla ut, får ingenting - inte ens det värsta av känslor - varar förevigt. 
 
Jag vet att det är klyshigt att säga att "folkis förändrade mig", men jo. Det är sant. Jag är en annan människa nu en den jag var på gymnasiet. Jag är mer öppensinad, har mer balans och vet mer vad jag behöver för att kunna stå stadigt. Efter många felsteg och övertramp är jag nu bättre på det sociala spelet och relationer. Jag kan nu bättre förstå mitt behöv av att omringa mig med människor som får mig att känna mig värdefull, respekterad och förstådd. Så många år jag spenderat (och kommer spendera) i den där tystnaden jag kliver in i när mitt psyke talar om för mig att jag inte är tillräcklig. Jag var van vid att hålla käften, men nu håller jag inte längre käften. På festen är jag inte rädd för att hälsa på nytt folk, jag har en mer positiv inställning till andra människor och olikheter och jag vet nu att en relation är ett delat ansvar. 
 
Året har varit framtidsångest. Jag känner ständigt pressen att veta vart jag vill, sikta mot ett mål och så småningom "springa i mål". Jag har hoppat mellan olika val och känt mig strypt av min omgivning - fast att dom bara "vill mitt bästa". Nu känner jag att jag är tillbaka på min riktlinje. Jag vet lite mer vad jag vill och vad jag inte vill. Jag försöker att inte hetsa mig igenom beslut och försöka fatta att det är mer än okej att vara 20 år och inte ha en aning om hur framtiden kommer se ut. 
 
Jag gick från ö-liv i en by på 800 pers till Sveriges näst störtsa stad på över en halvmiljon invånare. Nu kan jag lägga handen på mina egna axlar och strycka mig över nacken och iallafall konstatera att jag behöver storstaden. Pulsen. Rörelsen. Människorna. Kanske att jag i framtiden tänker annorlunda, men just nu känns det som en omöjlighet att flytta ut "på landet" igen. 
 
Senaste halvåret har fört med sig inspirationen. Så mycket jag vill göra, skriva, måla, sätta upp och konstruera. Jag känner mig mer motiverad än någonsin. Jag har också börjat våga lita på mina egna idéer och visoner.
 
 
0 kommentarer