Skåp

Jag kan inte svara på hur jag mår. Jag kan inte se mig själv i spegeln utan att bli förvånad. Jag kan inte föra ett samtal utan att någon gång mellan a och ö undra vad fan det är jag håller på med. 


Igår pratade jag om att jag saknar sammanhang. Idag pratade jag om att jag saknar stabilitet. 

Lars Lerin sa i ett av sina program att han i sitt förhållande vill bli behandlad som ett skåp. 

Och idag förstår jag honom. 

Jag vill ha någon som har koll på mig. Som gör mig stabil. Hela mitt huvud är fyllt av saker och tankar och känslor som drar mig hit och dit och jag har ingen koll och oron växer i magen. Allt jag vill är att ha någon som kan behandla mig som ett skåp. Någon som ställer mig där jag ska vara. Fylla en funktion och ha en plats. Nu är jag mer lik en förvirrad människa som saknar allt och alla men är för dålig för att klara av någonting alls. Kan inte erkänna någonting. Kommer ingen vart. Står bortkommen på ruta ett. Vill skriva men är inte motiverad. Vill dansa men känner inte rytmen. Vill ringa men har telefonskräck. Hopplöstfall. Känns som svärmoderns mardröm. Den du inte presenterar för någon för att du skäms. Vet inte vad du ska säga. Lite besvärad. Tittar på mig och tycker synd om mig för jag är så hjälplös desperat och när det väl gäller kan jag också vara patetisk. Som t.ex den här texten. Äcklas av mina ord och tar kanske bort imorgon. Kommer ändå inte ta bort för vill inte censurera något. Vill minnas vem jag var när jag var snart fyllda tjugo och bortkommen bland känslorna av att inte höra hemma någonstans. 

Jag vill bara vara nära. Vill bara veta att jag är behövd. Vill bara vara ett skåp. 

0 kommentarer