Månadens filmskörd - Juli 2017

 
 
OKJA 
 
Ojdå. Den här filmen tog mig med förvåning och chock och en stor förtjusning. En vacker dag ploppade den upp på Netflixs startsida och jag ryckte på axlarna och la ingen större eftertanke. Sen dröjde det inte mer än två dagar så såg jag en vegan som nämnde den i förbi farten i en instastory och skrev "tips tips". En googlesökning senare och jag blev intresserad. Såg filmen och blev inte besviken. 
Djurrättsaktivisten i mitt hjärta tog ett steg ut ur kroppen och grät. Fruktansvärda scener som är så nödvändiga för att få folk att fatta. 
"Motivera Maja!! Vad menar du!?" 
Djuren som pinas och plågas inom köttindustrin är så avhumaniserade att folk som sen äter köttet inte ser det som annat än mat. När fläsket ligger på tallriken är det lätt att glömma bort att det här engång varit en del av någon som känt och tänkt och upplevt. Det är en levande varelse, precis som du och jag, som nu fått avsluta sitt liv. 
Och här kommer debatten om att "det är naturligt att äta kött" och ja/nej det är en intressant diskussion som står och trampar vatten för det är en tyckes och ingen fakta fråga med ett rätt svar för inget går att riktigt bevisa. Men det är inte den frågan jag vill diskutera 
- Det jag tycker är fel / är en av anledningarna till att jag valt att sluta att äta kött är pågrund av industrin. Att sitta instängd i en alldeles för trång bur, inte leva för något annat än att producera för att sen avlivas med en kula i pannan när du inte ens levt halva ditt liv är inte värdigt. Det är inte rätt någonstans. Människor och djur skiljer sig inte åt så förbaskat mycket så snälla, bara föreställ dig för en stund att det var ditt liv som såg så ut, hade du trivts? Hade det varit ett bra liv? 
 
Det filmen gjorde bra var att leka med moralen och ställa folk emot varandra. Dom elaka kapitalisterna som plågade djuren och tjänade sitt levebröd på andra människor/djurs lidande eller dom som kämpade för djurens rättvisa och valde att leva ett jordnära liv utanför ohumana fabriksmiljöer? (Nu lägger jag in fett många värderande ord för att föra fram vart jag la mina sympatier, men var person får se efter för egen del.) 
 
Filmen hamnar helt klart under kategorin - välgjord. Detaljrik och bra animerat. Inga konstigheter i manuset och gällande skådespelarna och karaktärerna har jag inget att klaga på. Applåd! 
Kan redan nu känna på mig att jag kommer se om den med någon jag vill övertyga inom en snar framtid. 
 
 
THE BABADOOK 
 
Hört talas om den här tidigare så när den visades på svtplay var jag bara tvungen att slå slag i saken. 
Skräckfilm är inte direkt min genre. Satt och pratade om varför och kom fram till att det beror på att jag sällan blir särskilt rädd. Blod och spy och sån skit gör mig bara äcklad och så fort det kommer in något övernaturligt så skakar jag på huvudet. Film är film, verkligheten är bra mycket läskigare. 
 
Med det sagt, så får jag ändå säga att den här filmen lyckades slänga på mig lite skräck i sina stunder. Regissören har gjort ett bra arbete med att bygga upp en stäming som gick i samklang med allt ifrån repliker till färgsättning. 
Det negativa som sänkte filmen i mina ögon var bristen på hets. Jag fick aldrig upp något flås i historien för den gick lite för långsamt i stycken som jag själv skulle valt att snabba upp eller klippa bort. Kanske var det nödvändigt för att sätta stämingen, men för mig blev det något som gick förlorat. För att bli rädd behöver jag känna impulsen att bita på naglarna eller lägga kudden över ansiktet för att lugna mig, men det behövdes inte här. 
 
Nog med negativitet! Skådespelarna - särskilt Essie Davis - utförde ett fantastiskt arbete. Genom hela historien kändes dom både mänskliga och omänskliga på sammagång och det är svårt att lyckas med. 
 
 
 
I AM MICHAEL
 
Alltid intressant med filmer som baseras på verkliga händelser. Det är den typen av film som - tyvärr - sällan är jättebra MEN ack så viktiga. Det jag menar är att verklighetsbaserade filmer ofta berättar viktiga historier och hjälper oss att se verkliga människoöden och kanske utforska nya sidor av samhället - men sett ur ett rent underhållningsperspektiv så är dom filmerna ofta mer fantasilösa och stela. Det underbara med alla konstformer är ju att dom baseras på verkliga upplevelser blandat med känslor, drömmar, tankar och fantasi, am I right? 
 
Den här filmen var inget undantag. Så viktig och intressant, för hela religion vs hbtq+ samhället är ju en ständigt pågående debatt över hela världen. Jag tyckte det var intressant att se utvecklingen i huvudkaraktären och också få följa hans tanke/känslobana under tiden. Eftersom hans känsloliv inte stod allt för långt bort från mitt eget gjorde det mig både lyhörd och öppensinad. 
 
MEN - och här kommer ett stort MEN - det går typ inte att skilja 10 år av en människas liv på dryga två timmar. Saker och ting kliver in och lämnar för snabbt och gör så att viktiga delar blir osammanhängade. Scener som egentligen behöver mer tid blir begränsade för att andra karaktär ska hinna indroduceras. Långa tider och samtal som klipps bort och när sluttexten rullar känns det som om jag missat så mycket för att kunna förstå. 
 
Det är en bra film, det är bara det stora hela konceptet som blir svårt för mig. Men jag kan också förstå att verkliga människors liv måste få gestaltas på filmduken, jag bara önskar att det gick att göra på ett smidigare sätt, men det är nog nästan omöjligt. 
 
Jag är nöjd med slutet även om jag är lite besviken på samma gång. Lite spoil kommer här om du är jättekänslig: öppna slut är en bra tankeställare men också en enorm irritation när du känner att det fanns konflikter som var långt ifrån en lösning. Tycker dock, med tanke på ämnet hbtq vs kyrkan, att det var både fegt och omtumlande att lämna det öppet. 
 
 
Tänker göra filmspaningar i slutet av varje månad hade jag tänkt. Som vanligt har jag åsikter jag måste få yttra och det är ju därför jag har den här bloggen . jag är rädd för diskussioner eftersom jag är osammanhängade när jag pratar. 
 
0 kommentarer