Existentiell söndagkväll

Jag sitter med huvudet mellan knäna och tänker på ett citat av Kirkegaard - Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv. 


Jag är någonstans medveten om att jag kommer förlora mig själv om jag inte ger mig ut och försöker. Måste chansa, måste ut i livet och göra misstag för annars kommer jag hitta mig själv - bitter och trasig - i en fåtölj utan lycka mitt i vintern. 

Men Kirkegaard gjorde en missbedömning, iallafall när det gäller mig. Det är fan inte att förlora fotfästet, mer likt att kasta sig ut från en klippa, ner i en flod fylld med ormar och krokodiler för att sen simma upp på en strand där det väntar en hel armé av getingar och tigrar. 

Trots dessa faror och tänkbara missöden måste jag ändå slänga mig ut. För jag vet - eller hoppas? - att bakom stranden ligger mina drömmarsstad. Min lycka. 

Och om jag inte hoppar kommer jag bara sitta kvar. Begrunda utsikten, känna mig trygg, men så småningom olycklig. Meningslösheten och känslan att jag slösade bort mitt enda liv kommer ge mig så mycket ångest och självhat att jag förlorar mig själv. 

Men snälla, låt mig köpa en självhjälpsbok som beskriver hur jag ska våga för just nu är jag så rädd för allt. Klippan är högre och ormarna fler och jag vill inte klanta till det för jag vet inte om det är en utmaning jag skulle orka. 

(Vad händer om jag inte orkar?)

0 kommentarer