Att må flytande

Jag sov i tolv timmar igår natt. Efter way out west och en och en halv dag på jobbet så var det nödvändigt. Och av alla små finesser med min kropp är dom bästa 1. att jag kan hålla mig från att gå på toa fett länge 2. att jag kan sova, sova och sova som en törnrosa. Dock kommer ju alla handlanden med sina konsekvenser. Som i natt. När detta skrivs är klockan strax före tolv och jag känner att denna lilla människa inte kommer kunna sova på ytterligare tre timmar. Därför är det dags för en av mina långa och grubbliga "mitt-i-natten"-texter.
 
Dagens text får handla om det luddiga begreppet "må bra". 
 
När jag mått dåligt har jag alltid smyghatat alla som mått bra. (Känner redan att jag är på förbjuden mark. Snälla äcklas inte av mig, jag försöker ha en ärlig monolog i textform inför mig själv där jag blottar lite hemska tankar, men jag är bara mänsklig förlåt) Det är som en obeskrivlig svartsjuka och ett självförakt i kombination. För där ligger jag och drunknar i mina egna tårar medan jag ser folk glida förbi på sina luftmadrasser. Jag blir så arg, för varför får dom ha det så bra men inte jag? Sen blir jag ännu argare på mig själv, för att självklart kan inte jag få ha det så bra, jag är ju en dålig människa. 
 
I höstas/vintras när jag mådde botten avföljde jag folk på instagram, slutade läsa vissa bloggar och mer eller mindre frivilligt gled ifrån människor som jag egentligen tyckte om. Jag ville be om förlåtelse för att jag betett mig som ett svin, men där och då i stunden var det bara ett desperat sätt att hålla sig över ytan. Den ständiga pressen, påminelsen om att folk lyckas, ler och lever livet, fick mig att känna mig så misslyckad. Jag ville må bättre, men det var svårt att må bättre när folk med vackra instagram flöden och ett "jag mår toppen!!!" fick en att ifrågasätta varför en ens kunde må dåligt när alla andra lyckades må så prima. 
 
Men nu, när jag själv mått oväntat okej det senaste, har jag börjat tveka på vad uttrycket "må bra" egentligen betyder. 
 
"Må bra" är för mig "känslan-som-inte-får-nämnas-vid-namn". Skulle jag sitta på ett fik och berätta för en vän att jag mådde bra hade väl universium gett sig på mig och ställt in mitt tåg, låtit mig ramla med cykeln och tagit sönder någon av mina relationer. Det går liksom inte. Jag får inte vara stor i käften eller ha för höga tankar om mig själv för då ska jag straffas. Ställer jag mig framför spegeln och säger "idag mår jag bra" så är det bara en fråga om sekunder innan jag får en panikångestattack eller sjunker in i min botten. 
 
Fast är det ens möjligt för människor att må bra? Hur gör ni? Är det bara jag som är en övertänkande själ som alltid finner anledning till oro? Även om jag har en bra dag då jag inte är fysiskt sjuk eller känt några större negativa känslor så ligger ändå tankarna där - Varför har dom inte hört av sig? Är jag värdelös? Vad är meningen med nånting? Vart kommer jag bo om ett halvår? Sover jag för lite? Är jag orsaken till klimatförändringar? Är jag anledningen till andra människors lidande? - jag kan liksom alltid känna att det finns en anledning för mig att inte svara att "jag mår bra". 
 
"Bra" är för mig är också ett laddat ord. Det slängs in en massa press i ordet bra och det känns så värderande. Att må bra är bra. Att må dåligt är dåligt. Fast nej, fast va, fast nej? Jag kan inte värdera mitt mående på det viset, det skulle vara lättare för mig attt finna beskrivande ord som inte la in så mycket värdering. 
 
Så om jag skulle beksriva mitt nuvarande tillstånd skulle jag svara "Flytande","Lugnt i sinnet", "Stabilt". Inga värderingar. Vidga era vokabulär till ett snällare språk som tillåter er att andas. 
 
Att jag mår flytande nu skrämmer mig för jag vet att hösten och vintern brukar vara min svåra period. Nya sammanhang bland nya människor skrämmer mig som fan. Om en vecka bor jag i Göteborg - tänk om jag inte trivs? Tänk om min älsklingsstad visar sin fula sida? Om två veckor har jag börjat skolan - tänk om jag inte klarar tentorna? Tänk om alla i min nya klass hatar mig? Och hur blir det med att ta lån? Pengar? Ansvar? Mörker? Skuld? Hur ska jag klara mig en värld där jag är en belasning? Det är nu jag försöka sluta på alla människors "tänk positivt"-tajfs, men jag har alltid, även om set är svårt, alltid försökt låta mig själv släppa fram mitt mörker - på ett eller annat sätt. Om vi hela tiden tränger bort vad vi faktiskt känner så slutar det med att vi förlorar oss själv fullständigt. Att tänka positivt på ett skepp som sjunker kommer inte ta dig någonstans att agera där emot, att lyssna på dina instinkter och tillåta dig själv att vara rädd kan däremot hjälpa dig. Det är iallafall vad jag tror, och jag är ju inte proffs, men vem är det? 
 
Tro inte nu att min framtidssyn är helt bläcksvart. Som sagt - jag mår flytande. Jag har huvudet ovanför ytan och om jag trodde till 100% att allt var värdelöst så hade jag inte gjort det. Någon liten optimist-del av mig tror att det här kan bli fint för mig. Bara jag andas, är öppensinad inför det som komma skall och inte är rädd för att be om hjälp, så kan det här bli något vackert att minnas.
0 kommentarer