Något som liknade fosterställning

Allt började med att jag trillade, snarare föll, pladask. Mitt på gatan och sen rätt in i din lägenhet. Liggandes på din dörrmatta i något som liknade fosterställning. Du klev ut från ditt välmöblerade vardagsrum och vi fick ögonkontakt och där och då bestämde jag mig för att flytta in. 
    

Först kom den nyförälskade fasen. På festen var vi det odrägligaste paret men det sket vi fullständigt i. Vi var lyckliga. Eller jag var i alla fall lycklig. Jag älskade dig mer än vad jag älskade wienerbröd, kantarelldoft och fötter i sand. Det vill säga så älskade jag dig jättemycket och det hade bara gått tre veckor. Någon på festen satte på en smörig tryckare och jag tryckte mig mot dig. Mitt på dansgolvet blev vi en fläta av kroppsdelar och jag log för jag var trygg och lycklig när jag fick sitta ihop med dig.
Dagar blev till veckor blev till månader. Vi hade tidigt fått fasta rutiner. Falafelrulle varje söndagskväll, gemensam dusch varannan morgon och så den där sången vi sjöng när det regnade. På alla sätt var vi det perfekta paret. A match made in heaven som din bästa kompis sa. Jag fick äntligen ett jobb som jag kunde leva med och allt flöt på så fint att jag nästan blev rädd för såhär lycklig får ingen va. Du kysste bort min ängslan. Massa kyssar hela tiden. Men när du somnat och jag låg ensam kvar och inga kyssar fanns att få så kom mina tvivel tillbaka. Jag grät. Tänkte på wienerbröd och kroppsflätor. Grät lite till. 
     
I efterhand kom jag att kalla det för min självuppfyllande profetia.
     
Nätterna av ångest då du fick krama mig till söms blev vår nya rutin. Daglig rutin. I duschen tycktes jag ana hur dina armar skiftade i blått. Vi flätades samman av en nu mycket mer tragisk anledning. Dina kompisar såg hur du led och jag skämdes när jag mötte deras blickar. Men jag gjorde ingenting. Jag var för tokig och irrationell. Likt ett korkat barn som kramar sönder sin nalle. 
     
Sen kom den där dagen då du behövde luft. Du kom hem. Jag låg på dörrmattan i något som liknade fosterställning. Vi fick ögonkontakt och du grät. Med bestämda kliv tog du dig fram till din dator och fem klick senare så var du på väg till Peru. Du la dig ner på golvet bredvid mig med händerna om min rygg. Jag berättade att jag fått sparken för att sjukdagarna blivit för många. Hela lägenheten stod i gungning när du kysste mig på pannan. Efter att du sagt att du älskar mig mer än semlor, nyklipptgräs och regn mot plåttak så var jag tvungen att fråga dig varför. Du log, packade din väska och sa att det bara finns en som mig i världen. Jag såg dig ur grodperspektiv när du stängde dörren. Min psykoterapeut sa att jag måste lita på att du kommer tillbaka snart, men hur ska jag våga lita på min psykoterapeut? 

1 kommentar
Anonym

👏👏👏👏