Motivation och ett förminskat vokabulär

Det känns så märkligt, men för första gången på väldigt länge har jag känt mig inspirerad till att skriva. Förtillfället har jag så många trådar jag vill dra i och energien att klara av det. Jag har också för första gången haft lite struktur på mitt skrivande. Jag sätter deadline för mig själv, jag tillåter mig själv att skriva "dåligt" och jag vågar leka med mina egna idéer. Det känns så jävla bra.

 

Jag har bara bestämt mig för att stryka tre ord i mitt eget vokabulär. Tre ord som stryper min egen kreativitet och, på sätt och vis, stryper mig i mitt liv. 



Perfektion 

Jag har svårt för att tillåta mig själv att göra något som jag själv upplever som dåligt. Hela tiden denna ständiga strävan efter att behaga publiken och vara den bästa möjliga versionen av sig själv i alla lägen. När jag skriver en text och jag inte alls känner mig nöjd så sågar jag mig själv såpass hårt att jag förlorar lusten till att skriva helt. Då kan det gå dagar innan jag ens vågar nudda vid tangentbordet för jag känner mig så kass. Men jag är inte kass. Jag bara strävar efter ett påhittat ideal kallat "perfektion". Jag måste få mig själv att fatta att perfektion inte finns, allt ligger i en betraktares öga. Perfektion kan möjligtvis vara en känsla, men definitivt inget ideal. Jag måste tillåta mig själv att vara dålig - både i skrivandet och i livet. 


Kanske 

Jag har alltid haft en svår relation till ordet kanske. För mig förknippas ordet kanske med makt. Den som svarar kanske på en fråga äger situationen så totalt. Ett nej eller ett ja är ett ärligt och rakt på sak svar, ett kanske är en väntan - ett lidande. Typ som att ha en fot i två helt olika tillstånd.
Men ordet kanske är också en tveksamhet. Ett beslut ska tas och med osäker hand svamlar jag omkring i denna förvirring. Vill jag vill jag inte. Kan jag kan jag inte. Min egen tvekan gör mig rädd, osäkerheten hos mig själv. När jag skriver kan det lätt hände att jag kommer i ett slags "vägskäl" där jag måste bestämma en större händelse i texten. Där börjar jag alltid tveka. Vilket kommer bli bäst? Hela osäkerheten gör mig handlingsförlamad och det slutar nästan alltid med att det inte blir något alls. Inget beslutet, inget slut. Ingenting. Och så vill jag ju inte ha det! Därför ska jag sluta med denna tvekan. Det blir ett si eller så, ett ja eller nej. Blir det fel i text - eller i livet - så är det inte en omöjlighet att gå tillbaka och rätta till sina misstag. 



Imorgon

Nej, det är svårt att stryka ordet imorgon. Men - jag ska sluta överanvända det. Jag är expert på att skjuta upp saker. En av min mammas favorituttryck är "på kvällen får den late brott" och det är jag på pricken. Jag kan komma hem från skolan och ta ett litet break som varar i flera timmar och sen kommer jag på att jag borde börja skriva. Men då tänker jag att äsch nu är det sent och det kan jag göra imon och sen sitter jag där, dagen innan textinlämningen, och krystar ut något i panik. Samma med livet - disk, konflikter, konfrontation, ärenden, tv-program, städning, rubbet. Det är ett så stort privilegium att veta att en har en morgondag, men ibland tror jag att det får oss att glömma att leva i nuet. 

0 kommentarer